Förväl lilla pyret

Efter fem års försök till nummer 3 började vi mentalt ge upp. Plötsligt skedde ett mirakel, min mens kom inte. Positiv gravsticka, det var väldigt omskakande, kändes inte som att det var sant. Men väldigt välkommet ändå. Någon hade flyttat in i livmodern. Jag mådde illa, så illa som jag aldrig gjort vid tidigare graviditeter. Det där hemska illamåendet som fick mig sjukskriven var liksom det enda kvittot på att graviditeten var verklighet. Så jag var glad över att kräkas, det var på riktigt, vi skulle få en bebis. Sen kom sparkarna, det där lilla pjöllret som känns i magen. Så mysigt. Vi planerade och började köpa kläder åt dig. En liten flicka, vår första flicka skulle du bli.
Men en dag fanns inte sparkarna och volterna där längre. Det var stilla. Vi fick komma in på förlossningen och göra ett ultraljud, vid ultraljudet hade ditt lilla hjärta slutat att slå. Älskade lilla pyre, jag kommer aldrig sluta undra vem du skulle bli. Din pappa låg och strök på magen, pratade med dig. Så älskad från allra första stund. Din lilla klänning (den första klänning jag köpt) ligger vid min säng. Oanvänd och så kommer det att förbli.
Du var så liten, fem fingrar, fem tår mörkt hår. Du var helt perfekt. Dina bröder hade älskat dig så, dom hade skämt bort dig oerhört mycket (jag och pappa också). Samtidigt som sorgen över att vi aldrig fick höra din röst, se dig springa över gården blandas med lyckan över att ha fått känna dina små rörelser i magen, att du faktiskt fanns därinne ett litet tag i alla fall. Att du existerat. Förväl älskade lilla pyre, du fattas oss även fast vi aldrig fick lära känna dig. Du var vårt mirakel