Krävande 1,5åring och inget tålamod kvar. Hjälp?

Usch jag lider med dej. Vi har det ungefär likadant fast jag är inte gravid. Är ditt barn på förskola? För oss var det en rejäl vändning när vårt barn fick börja på förskolan. En massa bus och lek, utomhusaktiviteter gjorde att den värsta rastlösheten la sej. Vårt barn behöver inte sova mer än runt 9 timmar nu och tidigare var det mellan 6-8 timmar per dygn. Så jag var för trött för att leka, så som man bör, men förskolan blev räddningen! Du behöver kanske inte sätta ditt barn på förskola om du inte vill men se om något kan avlasta dej lite i veckan så där hinner ladda batterierna.

När det gäller skrikande för att barnet inte får som det vill så är det som det testar gränser. Fruktansvärt jobbigt men det är bara att härda ut och här hemma blir utbrotten färre och kortare. Efter ett utbrott så pratar vi alltid med vårt barn om varför vi sa nej eller inte fick ha något. Vi märket att det hjälper ibland, ibland blir det tvärtom och det blir mer en lek att det ska busas.

Är din sambo bara hemma på helgerna eller är han kommer hem sent? För det kanske är värt att ta en diskussion om det är hållbart att han jobbar borta mycket eller kan han avlasta dej på något annat sätt? Han vill ju säkert ditt bästa så att ta en lugn sansad diskussion (inte när man är trött så att man gråter) med honom och försök komma fram till en lösning. Har han pappa kvar så han kan vara hemma varje fredag så du får andrum. Speciellt nu när du är gravid igen.

Jag hoppas inte något av det jag skriver får dej att ta illa upp. Har bara utgått från vad som hjälpt mej och fått oss att orka:) Men det är ingen universallösning :)

Önskade av hela mitt hjärta av hon fick förskoleplats då jag köat sen i mars och lär inte få någon plats före augusti eller ens detta år. Är fullt överallt :( hade velat haft henne där bara 20 Tim i veckan bara för att få andas och hon får annat att göra. Är ute och "rastar" henne varje dag då hon blir tokig av att vara i lägenheten. Är verkligen ett utomhus barn. Och jag använder mig så mycket jag kan utav hennes farfar som gärna är med henne men det är som att direkt hon är tillbaka hos mig så blir hon likadan igen. Antar hon testar, hur behåller du lugnet? Ibland vill jag bara skrika och slita mig i håret. Andra gånger bara grina och stänga in mig någonstans. Han jobbar dygn borta så han har två långledigheter per månad på 8 respektive 10 dagar men även fast jag får sovmorgon så mm så orkar jag inte med henne. För hon är sån mammagris. För även om någon lastar av så är det mig hon skall testa och börja likadant emot mig så den nya energin jag fick rinner bara av. Så måste hitta ett sätt att hålla tålamodet och lugnet på en bra nivå så jag kan bemöta henne rätt så det blir bättre och inte sämre :)

Vet inte om det är i vår familj bara men pappan är något snällare här med regler och tycker en hel del saker inte är så farligt och låter henne göra det men det är väl kanske så det blir för den som inte är hemma eller så är det bara hos oss. Att han jobbar borta eller hemma kvittar för mig då jag blir lika mot henne oavsett om han är hemma eller inte. Måste hitta ett sätt att "klara av" hennes tester.

Nu har jag ingen aning om ni bara är hemma, men det jag skulle rekommendera är att ni vistas mer i miljöer som inte är så aja, baja i. Har ni någon öppen förskola i närheten så ni kan träffa andra barn och vuxna. För mig har det varit en jätteskön paus i tillvaron då man kan bara vara med sitt barn utan alla måsten i hushållet som stressar. Barnet har fullt upp med att upptäcka nya leksaker och kolla in andra barn. Dessutom får man oftast en sångsamling på köpet. Genom att se andra barn får det lära sig hur andra barn gör på ett positivt sätt.

Sedan är ju naturen och lekplatser en fantastisk plats att få rasa av sig. Det kanske visserligen inte tröttar ut ditt barn, men ger er en paus från allt man inte får göra.

Sedan låter det som att ert hem behöver barnsäkras mer. Lösa sladdar ska ju helst inte finnas. Kanske får ni plocka bort blommor, prydnadssaker o s v. Nu flyttade jag strax innan min tös var 1,5 år, så vi har knappt plockat fram några prydnadssaker. Det jag tänker är att du får en ännu mer uppmärksamhetskrävande dotter när du ska amma bebisen. Byt ut leksaker med jämna mellanrum, så blir det lite nytt.

För egen del har jag fördelen av en lugnare lillasyster som är nyfiken på alla storasysters saker, ibland funkar barnen, ibland inte. Men däremot var storasyster väldigt klängig och skulle ofta sitta i knät. Vi hade hennes leksakskök i köket så hon kunde laga mat samtidigt som jag gjorde det. Sedan lärde hon sig tidigt att sortera strumpor så hon fick vara med. Kanske kan barnet sitta i sin stol och se vad du gör när du lagar mat.

Nu är jag också gravid, så jag vet hur trött man kan vara och vilken kort stubin det ger, men passa på att vila så mycket du kan när pappan är hemma. Lycka till!

Sedan kan jag säga att vi har klädstrider här också. Numera får hon ofta välja kläder själv och ska helst ta på sig pyjamas, byxor och strumpor själv. Det tar som sagt sin tid om man ska låta henne hållas. Hon är 22 månader imorgon. Nej, är hennes absoluta favoritord.

Att förbereda kan hjälpa. Likaså att berömma de små bra sakerna. Försök hitta stunder då ni bara kan ha trevligt tillsammans.

Kan du få farfar till barnvakt, så ska varje kommun erbjuda någon form av föräldrautbildning. Jag gick en sådan när den yngsta var bebis och 2,5-åringen var hopplös kändes det som. Det gav mig både redskap, mer tålamod då jag insåg att fler hade det likadant. Storasyster är fortfarande envis och det kan bli många strider, framför allt när det är kort om tid.