Relationen till svärföräldrarna

Lyssnar de inte så får ni antingen låta dom köra på som dom vill eller säga till på skarpen och dra till med ett "straff" som blir kännbart för dom. Tex att ni inte träffar dom på X antal veckor.

Får man fråga varför du inte gillar sparande i aktier? Bara allmänt nyfiken. Hur hade du hellre velat att de sparade åt sitt barnbarn?

Jag antar att detta sparande fortfarande är svärföräldrarnas egna då mig veterligen så är det bara föräldrarna som kan starta upp konton åt barnen och det endast i samtycke med varandra. Är det så så antar jag att du inte har så mycket att säga till om det.

Jag och min man har varit tillsammans i 15 år sedan ung ålder. Relationen med hans föräldrar har alltid vart okej gillade dom och dom gillade mig vi träffades inte jätte ofta men det var bra när vi gjorde det. MEN för över sex år sedan så föddes vår 1:a son deras 1:a barnbarn och kriget var ett faktum! Hon skulle lägga sig i allt, struntade fullständigt o vad jag ville och var dom lediga och ville träffa mitt barn så självklart skulle dom göra det. Det gick jag inte med på för vi hade ju planer ibland och ibland ville vi ju bara vara hemma själva. Kriget startade och en lååååång och jobbig dragkamp om barnen började. Vi har idag 3 barn det minsta 9 veckor. Jag har lämnat min man tre gånger under dessa sex år och alltid pga av hans föräldrar. Idag har vi flyttat från Göteborg till Stockholm så lång ifrån dem det vart det bästa jag har gjort. Vi har kontakt när dom kommer och hälsar på eller om vi gör det ibland och det funkar. Vad jag har lärt mig är att jag skulle sagt ifrån, från början på skarpen, min man var aldrig riktig på min sida i början heller då jag ständigt fick höra men hon gör såför att du gör så osv. osv.. Så vi båda fick göra om allt så hade vi gjort så här.
Sagt ifrån på skarpen och satt ultimatum antingen så accepterar hon att det är så här VI vill med barnen eller så kan hon inte vara en del av vårat liv.
Hade vi gjort det hade hon till slut accepterat men nu har det gått så långt med så mycket bråk att dom inte får träffa barnen själva längre och min man pratar knappt med sin mamma. Det är otroligt viktigt i denna situation och jag ka inte vara mer klar i detta din man måste göra klart för sina föräldrar att ni båda er enade det är bådas vilja för annars bir det lätt att du är den hemska som det till slut blev för mig. Var konsekvent! Långt inlägg men hoppas du förstår vad jag menar och att det inte går så långt för er.

Tack för era tankar och synpunkter. Evy78 så tråkigt att höra att även du har haft det kämpigt, jag hade aldrig kunnat föreställa mig att relationen skulle kunna förändras på det sättet som den har gjort. Det är verkligen en prövning även för mitt och min sambos förhållande och hade vi vetat att det skulle bli såhär hade vi nog valt bort barn - missuppfatta inte det nu, vi önskar absolut inte bort vår dotter, hon är det bästa som har hänt i våra liv. Av nyfikenhet undrar jag hur ni har vågat er på att utöka familjen?

Jag förstår precis vad du menar med att bli 'den hemska', det blev jag nog redan dag ett på BB när jag tackade nej till besök... Det är bara så svårt att säga ifrån, min svärfar har alltid fattat alla beslut i min pojkväns familj och alla har fogat sig efter det eftersom han blir på så dåligt humör om han inte får sin vilja igenom och min svärmor är så 'uppe' i att ha blivit farmor att hon varken ser vår dotters behov eller att hon kliver över gränserna i vår familj. Det är tydligt när vi träffas att hon hellre hade sett att jag hittade på något annat och att hon fick rå om sitt barnbarn själv vilket känns lite märkligt. Min sambo är världens mest omtänksamma människa och vill inte såra någon vilket gör det hela lite klurigt, han har dock sagt ifrån till sina föräldrar vid flera tillfällen men det blir mest bara ännu sämre stämning.

Som Evy säger, stenhård enad tydlighet!

Konsekvenser efter aktion. Du måste få din sambo att förstå att det är NI som är hans familj och att erat kollektiva mående är prio ett! Och att NI måste ha en enad front. Hans föräldrar måste se er som vuxna individer med en egen familj. Ni måste vara tydliga med att det är deras handlingar som är respektlösa och inte deras person det är fel på. Och Ni måste ställa krav för umgänget. Deras inställning till er får inte gå före er inbördes relation. Det kommer bli en tuff fight för din sambo som kommet att behöva bli vuxen på riktigt och stå upp för er allihop, men nödvändig om ni ska överleva som familj. Ta ett ordentligt snack med varandra, hitta en gemensam syn på hur ni vill att umgänget, respekten, regler ect ect ska vara, skaka hand och minns att det är eran överenskommelse när det sätter igång.

Det är väl en så stor grej för far och morföräldrarna det här med barnbarn. Särskilt då det första barnbarnet, eller åtminstone något av de första barnbarnen som lätt blir ett "favoritbarnbarn" hos dem.

Det är inte ovanligt att de ballar ur fullständigt i sin glädje och välvilja. De blir lätt förblindade och tappar allt föruft och distans. Kanske bidrar det också att många far och morföräldrar idag har gått och väntat länge på barnbarn. Inte sällan har de slutat jobba och har inte så mycket annat att fokusera på.

Å andra sidan är det mång nyblivna föräldrar idag som också blir totalförändrade när de får barn. Det spårar lätt ur, och det känns inte som att de ser det själva.

Anonym (Sven), hänger på det du skrev om att det även är många nyblivna föräldrar som blir totalförände när de får barn och att det spårar ur, funderar över vad det beror på?

Går inte in närmare på sparandet då det ligger en ganska lång historia bakom och då det inte är fokus i min frågeställning.

Hej Mialia84.

Hur går det för dig. Har tänkt lite på dig. Jag hur jobbig din situation kn vara.
Jg  är sällan härinne för denna sida år sååå långtam på min dator vet inte om det är så för alla men fustrerande är det.
Vill du skriva tll mig och prata med nån som vart om det så kan du maila mig på
[email protected]

ha det bra...

Min far berättade för några år sedan att han och mamma hade samma problem med farmor när vi var små. Även fast det kanske tog emot så röt han till en dag och berättade att det är hennes barnbarn och inte hennes barn och hon ska respektera detta och inte lägga sig i hur mina föräldrar skötte allting. 

Efter det så la hon sig inte i längre. Jag tycker du ska ta ett snack med din sambo och få honom att berätta hur läget ligger till och att det tär på er att behöva tillgodose deras behov också nu när ni har ett litet barn att ta hand om.

det första (på riktigt) min svärmor och styvsvärfar sade till mig var "Det kommer bli en pojk, jag lovar". Efter några sådana kommentarer sade jag ifrån, men liknande kommentarer så som "jag är glad att de blev en pojk, de leker så mycket roligare" har följt mig sedan han blev till. När han fötts har de kränkt mig så många gånger genom att komma in när han var nyfödd och vilja hålla honom, trots att jag just ammat. min svärmor praktiskt taget jagade mig för att byta hans blöja, och sedan kunna hålla honom. De tjafsar och att de ska ge honom ipads och skit som jag hatar till barn. Det är min svärstyvfars ego som ska peppas hälla tiden, så han aldrig fick barn? När de kommer ska han hålla honom konstant. jag hata machogubben. Min dröm om barn förstörde dem ganska mycket, inte helt såklart. Fan vad jag hatar dem.

Ja (mossa) Jag hatar mina svärföräldrarna också känns jobbigt att skriva för det va ju inte riktigt så jag hade tänkt mig att det skulle vara.

Senast vi åkte till Göteborg så var det meningen att hela familjen skulle äta påsklunch där jag lyckades slingra mig ur det hela och tur var det för det hade urartat helt. Massa bråk med mannens mamma och massa anklagelse mot mig som vanligt fast denna gång framför min mellersta barn. Hemska kvinna säger jag bara. Vårat krig har ju pågått i ca 7år och nu tycker min man att jag ska skriva en bok om henne och allt jag har gått igenom för lite är det inte..

Vem vet kanske jag gör nån dag..