Jag saknar honom så det gör ont
Jag är 19 år och har blivit ensamstående. Pappan har vår dotter(1år) varannan helg och kommer sällan och hälsar på utan att jag måste tjata. Det tog slut pga vi bråkade mycket och han sa att han inte vet om han har känslor kvar. I december köpte min mamma en bostadsrätt, en trea som vi alla tre skulle flytta in i. Jag var lycklig och bråket minskade väldigt mycket. I mitten av januari i år så inledde jag ett samtal om att något kändes fel från hans håll. Tillslut sa han att han inte visste vad han kände och att det kändes dumt att mamma köpte en lägenhet om vi bråkar så mycket. Han såg min förändring, för jag trivdes inte i den lägenheten vi bodde i, den kändes som en källare. När jag och dottern hade flyttat ut kändes det ändå rätt bra. Ganska tomt, men jag trivdes. Jag träffar vänner, går på stan, öppna förskolan och är med min familj. På helgerna har jag pluggat körkort och tagit ett par krogkvällar för att träffa folk och ha roligt. När jag och pappan träffas så beter han sig olika från gång till gång. Ena dagen är han gullig mot mig, säger att han saknar mig, att han tänker på mig och att jag är fin. Han vill vara nära mig helt enkelt, har även hänt att vi haft sex. Och nästa gång är han liksom sur och kall. Och liksom ångrar att han sagt som han gjort innan. Så nu börjar jag sakna honom på riktigt, börjar må dåligt igen och just nu känns det som om jag är på botten. I förra veckan hade vi ett långt samtal. Ungefär i tre timmar. Jag grinade under hela samtalet och berättade vilka grejer jag skulle göra annorlunda om han gav mig en ny chans. Jag sa att han var välkommen att vara en del utav vår lilla familj om han ville men att jag inte väntar på han hela livet. Jag har ett liv utan honom och jag klarar mig bra, men jag vill gärna att han är en del utav det. Det känns liksom som om vi gav upp för lätt och jag känner mig väldigt misslyckad. Nu har jag bett om att få komma och vara hos han i en vecka för att visa honom hur bra vi kan ha det, men jag har inte fått svar. Vad fan ska jag ta mig till? Varför kan han inte bara försvinna ut ur mitt huvud och varför vill jag försöka fast jag har försökt nu i snart 3 månader..?
