skolans skyldighet vid utredning av adhd?

Men om han inte har större svårigheter i skolan,varför ska de då vara delaktiga i en utredning?Vad är er sons problem?Det är ett stort jobb för en skola att delta i en utredning och jag förstår att de avstår.Vissa rektor säger nej direkt,OM barnet inte har stora svårigheter med allt i skolan.Varför ska ni bråka med skolan?Om skolan är ett problem för er så är det bättre för alla om ni hittar en skola som passar er bättre.

Att han uppfyller lärandemålen utesluter inte på något sätt att där finns annan problematik. Han uppfyller målen trots sin problematik, tack vare en stark vilja men det tär på hans hälsa. Så vi behöva byta skola då de inte tar sitt ansvar för att utreda varför han mår som han gör? 

Han har stora koncentrationssvårigheter, svårt med impulskontrollen, svårt att hålla fokus samt sociala svårigheter som gör att han ofta hamnar i bråk ifall reglerna kring exempelvis en lek ändras. 

Han kämpar så mycket för att sitta stilla och koncentrera sig under lektionstid att han får fysiska besvär. Då är det skolans ansvar att underlätta han skolsituation på bästa möjliga sätt. 

Skolan har ingen skyldighet att hjälpa till förräns eleven inte uppfyller målen för årskursen.

Ni kan ju söka BUP i alla fall o begära utredning o då får ju skolan säga sitt.

Men säger samma sak som Jenny99 att problemen kan inte vara så stora iom. att skolan inte klagar. Oftast är det skolan som SKRIKER efter hjälp när barn har det jobbigt.

Sen undrar jag också vilken hjälp du tror han har rätt till, om han nu får diagnos ???  Som jag skrev längre upp så behöver inte skolan ge extra hjälp så länge barnet klarar målen.

Tänk på att diagnosen är något som hänger med hela livet o har sina nackdelar som tex när det är dags att ta körkort o i försäkringsfrågor.

I mitt barns fall skrek skolan redan i 6 års att något var fel o vi hade inte så mkt val..

Lycka till !!

Och i tidigare kommun jag bodde i hade en mamma två barn med diagnos och mycket kaos hemma och lite jobbigt i skolan.MEN denna mamma bråkade i 10 års tid med skolan för att få hjälp och resurser för sina barn,alltså 10 år och det pågår fortfarande.Hon anser att det är skolans skyldighet bla bla bla,Barnen är 12 och 10 år och jag anser att allt detta bråk med skolan är enbart på bekostnad av sina egna barn.Hon uppmanades av vänner och grannar att byta skola och försöka hitta något som passar barnen bättre,men hon hävdar sin rätt fortfarande.Detta är helt sjukt.Hur kan man göra så mot sina barn?Jag själv har ett barn med lite svårigheter men bytte till mycket mindre skola och bara det gjorde stor skillnad.Mitt barn slapp stora klasser och högljudda barn,plötsligt kunde mitt barn läsa i klassrummet och mitt barns problematik är genast mycket enklare.I denna skolan har dom mer kunskaper om diagnoser och strävar hårt för att alla ska ha det bra.Tidigare skola var bra,men alldeles för stora klasser,ljudnivån var hög och stor omsättning på personal.Det hade inte hjälpt med resurs där,när mitt barn mår näst av annan skolmiljö.Och vill du verkligen ha resurs i första hand?Satsa på skola som passar era barn och tänk noga dig för om diagnoser,det är en stämpel barn aldrig kan sudda bort.Det kan bli problem.

Står i kö för utredning till min son. Jag ringde själv till bup och fick komma dit. Skolan skickade dit papper som dom fyllt i i alla fall.. Ta hjälp av bup hur du ska göra?

Tack för infon!

Helt galet att ett barn måste missa målen för att få hjälp, det innebär att det är helt okej att ett barn mår dåligt så länge lärandemålen uppfylls. Skolan är ju så mycket mer än bara skolarbete men det är enbart prestationen som avgör vilken hjälp ett barn ska få? Individanpassad skolgång finns det inte då? 

Tro mig jag vill inte att mitt barn ska ha en diagnos och jag vet heller inte vilken rätt till hjälp han nu skulle få om han får en diagnos. Jag vet bara att han inte mår bra i skolmiljön och det enda jag vill är att han ska må bra och ha samma rättighet att utvecklas som alla andra. 

Skolan skriker måhända inte efter hjälp, men det har varit många samtal genom åren med både lärare och pedagoger och de har alltid behövt hitta genvägar för att det ska fungera. Så att det finns problem är ingen tvekan från deras sida heller och vi föräldrar är helt frågande inför varför de inte vill ha en utredning. 

Lärarna har vid ett flertal tillfällen sagt att de andra barnen är rädda för vårt barn då han kan bli väldigt arg, men samtidigt föreligger inga problem? Det rimmar ganska illa.

I vårt fall fungerar det bättre i hemmet än i skolan även om vi ser problemen hemma också. Det är jobbigt att se hur han har så mycket myror i kroppen att han nästan kryper ur sitt skinn. 

Att byta skola är inte aktuellt, han trivs bra i klassen som är en otroligt lugn klass, att byta skola skulle förvärra problemen. 

Jag känner flera personer som fått diagnos i vuxen ålder och som önskar att de fått hjälp så mycket tidigare. Får man hjälp i ung ålder kan man ofta lära sig hantera diagnosen och sig själv på annat sätt via rätt redskap och verktyg. 

Finns såklart både för och nackdelar med allt och jag ser vad ni skriver att man ska tänka både en och tre gånger innan man startar en utredning. Tro mig, jag har tänkt och tänkt, jag vill inte ha hjälp för att det inte behövs. 

Du har rätt. Ju tidigare barnen får kunskap om sitt handikapp o verktyg till att hantera sina svårigheter, desto bättre brukar det gå i vuxen ålder..

Men problemet är att skolan ger inte den hjälpen. Det är DU som förälder som får kämpa för ditt barn, ge ditt barn kunskap o rätt verktyg. Det är INTE lätt. Jag började lusläsa allt om ADHD o engagerade mig i ADHD förening.

Min son har ADD och högfungerande autism. Han fick börja i en spec klass i 7 an för barn med den problematiken. Först där angagerade skolan sig i annat än rena skolämnerna. Han fick en superlärare som förstod sig på honom o han lärde min son jätte mycket hur han skulle hantera sitt humör, sina utbrott o sociala koder osv.

Han gick ut 9 an med betyg i alla ämnen o tog sig in på en gymn linje men då började nästa problem. Gymnasiet är frivilligt o hjälp för dessa barn finns inte där. Han har gått 2 år nu i gymnasiet och har betyg i ett enda ämne. Det är allt.
Samhället är inte anpassat för dessa barn tyvärr.

Skolan är skyldig att tillhandahålla stöd och hjälp oavsett diagnos eller ej. Har barnet ett problem eller en svårighet ska stöd sättas in. Alltså är inte en diagnos jätteviktig för skolan ifall eleven klarar målen. Om din son tar sig genom skolan nu, både socialt och vad gäller måluppfyllelse, vad är skillnaden med en diagnos? Svårigheterna är ju desamma.

För mig som lärare gör det detsamma om XX får en diagnos. Jag ska anpassa skolgången efter XX förutsättningar.

För mig som lärare gör det detsamma om XX får en diagnos. Jag ska anpassa skolgången efter XX förutsättningar.

För mig som lärare gör det detsamma om XX får en diagnos. Jag ska anpassa skolgången efter XX förutsättningar.

Så hysteriskt det blev. Sorry.

Och oavsett diagnos måste barnet få hjälp att hantera sina svårigheter. Så här , svårighet: XX har svårt att sitta still länge nog för att få något gjort. Vad behöver XX för att kunna jobba sammanhängande och fokuserat? Speciell sittdyna, tyngdväst/täcke, hörselkåpor som stänger ute ljud, fotstöd,hörlurar med musik, var i klassrummet ska XX sitta, bredvid vilken typ av elever, bör jag som lärare sitta bredvid så att jag fysiskt kan lugna och/eller hindra spring eller att XX sitter mer isolerat, hur rör sig barnen i klassrummet och stör det, längden på genomgångar, tydligheten i instruktioner, en till en info efter genomgången, arbetsschema, tidräknare, springpaus eller andra naturliga avbrott? Osv osv.detta testas fram. Gärna vissa saker med eleven. Eleven medvetandegörs utifrån ålder och förstånd så att XX med tiden kan uttrycka sig så här; jag har svårt att fokusera längre stunder så därför gör jag så här/behöver jag följande... Oavsett diagnos eller ej

Han klarar målen men det sociala fungerar inte så bra tyvärr. Han är inte där än att han själv kan säga vad han behöver för att fungera, det är där lärarna kommer in anser jag, att hjälpa honom. 

Som det är nu utan en diagnos så ser inte lärarna att han ev behöver en sittdyna, springpaus osv. Det innebär inte heller att de med automatik skulle se det med en diagnos heller men jag tror definitivt att sannolikheten skulle bli större. 

Tro mig jag kämpar som bara den för mitt barn och läser en massa om det och ska gå en föräldrautbildning för barn med adhd. 

Men då han liksom alla barn spenderar mycket tid i skolan där jag inte är med och vägleder så är det viktigt att även lärarna är med på tåget så att säga.