En olycka blev MF-jag sörjer inte min man

Hej! Så fort jag blir gravid ställer min kropp in sig på ett barn, oberoende ekonomi, framtid ja allt värdsligt. Mina hormoner tar över dag tre och jag får mjölk i brösten och börjar tänka på namn...

Den här gången var det verkligen inte planerat och mest så var det väl mitt "fel" även om mannen pratat om att knipsa i två år nu utan att göra det.

Vi har fyra barn som vi är så nöjda med. Jag har inte känt ngn bebislängtan. Förrän nu. Suck.

Så plussade jag och det blev kaos. Redan efter tio dagar blev det ett lugnt och "stillsamt" missfall.

Problemet nu är att min man tycker att det löste sig till det bästa, har bokat tid för sterilisering medan jag sörjer och sörjer och sörjer. Gråter varje dag.

Vill försöka igen.

Någon som upplevt ngt liknande?

Tilläggas kan att vi har en liten älskad hoppsan på 2 år samt två på lågstadiet och en 5 och 1/2 åring sen innan. Och att jag är mitt i Sveriges tuffaste utbildning....