Känner mig otroligt ensam och misslyckad

Jag kom att fundera över mitt liv nu ikväll och det jag kom fram till var inget muntert. Jag är fn föräldraledig med andra barnet. Tanken är att jag ska börja jobba om 4 månader, om jag hittar ett jobb dvs. Jag har nu varit hemma i ca 10 månader och jag känner att jag inte har gjort ett skit! Mina dagar består av att sitta hemma själv med sonen. Det enda jag går ut är för att handla och hämta och lämna på dagis. Jag har inga nära vänner kvar längre. De har antingen flyttat 15 mil bort eller så har de fullt upp med sitt eller så har vi inte speciellt mkt gemensamt längre. Jag känner inte att någonting är kul längre. Visst kan jag se fram emot saker men när det väl händer något så känns det mest jobbigt eller obekvämt. Visst är inte allt tråkigt men ingenting är roligt heller, jag känner liksom ingen glädje över något. Jag känner en sorg över att inte ha någon att umgås med. Det känns ungefär som att visst har jag några få vänner, men ingen som vill umgås med mig. De vänner som jag någon gång träffar är när barnen ska leka eller när vännen har ett problem som hen inte kan prata med någon annan om. Men umgås, nej. Ibland får jag känslan av att inte ens min sambo vill umgås med mig. Visst gör vi saker hela familjen men han ger aldrig utryck för att han vill spendera tid bara med mig, vilket gör mig väldigt ledsen eftersom jag gör det för honom. Det känns som att den enda i hela världen som faktiskt vill spendera tid tillsammans med mig är min femåriga dotter.

Jag behöver någon som jag kan prata med men jag vet inte hur jag ska hitta denna någon. Jag är rädd att ingen ska vilja lära känna mig tillräckligt för att vara min vän eftersom jag inte längre upplever att något är roligt. Hur kul är det att umgås med någon som inte tycker att något är kul längre?

Jag trodde verkligen inte att mitt liv skulle se ut så här. Jag fyller 30 i sommar och har alltid tänkt att jag ska ha en stor fest med många vänner då. Men vem sjutton skulle jag bjuda? Och vem skulle vilja komma? Samma funderingar när det gäller bröllop. Om vi skulle gifta oss, vem skulle vilja komma då? Jag har ju ingen att dela allt med vilket gör att jag känner mig otroligt ensam. Ibland funderar jag på om det kanske är så att jag har en depression eller nåt. Det skulle vara väldigt skönt i så fall att få veta att jag inte är så här egentligen. Jag har alltid varit väldigt social och öppen men den sidan av mig är just nu som bortblåst.

Var bara tvungen att få skriva av mig lite, förlåt att det blev långt. Är det någon annan som känt/känner likadant? Vad kan man göra för att slippa känna så här?