2åring gör mig deprimerad

Det är jobbigt med små barn! Det är ett faktum så du är inte ensam om detta

Du får välja dina strider helt enkelt, ha få regler men följ dom få regler som du satt upp.

Man får ha tålamod! Vet att det är lättare sagt än gjort. Ibland vill man hoppa ut från balkongen

Försök att dela på ansvaret med din partner?

Jag skickar en styrkekram!!

Tack för ditt svar! :)

Man tänker sig fina mysiga dagar med barn.. Baka ihop, mysa i soffan, leka, gå promenad, åka på utflykt, kolla tv, men har förstått att det är omöjligt, iallafall med min flicka :P Hon är väldigt bestämd.

Ibland när hon är så ledsen och arg funderar jag på om det är jag som gör fel, ger jag för lite kärlek? hur fasen ska man vara då.. 

När kommer detta gå över? Alltså när blir barn lugnare så man kan umgås med dom på ett mer normalt sätt?

Instämmer med ovanstående, välj ut några få regler som du inte avviker från oavsett vad. Det är konsekvensen som är nyckeln, att du inte viker dig när du sagt och bestämt något. Förklara mycket, de förstår mer än man tror. Ofta när jag sagt nej till något så blir ju min tvååring ledsen och arg för detta, då tröstar jag för hon har ju rätt att känna så men hon får ju fortfarande inte det jag sagt nej till.

Att hon skriker i affären är säkert skitjobbigt för er båda men försök skita i vad du tror andra tycker och tänker och försök prata lugnt med dottern om varför hon inte får ditt eller datt. Prata med henne om vad ni handlar,, berätta vad allt heter osv även om hon skriker. Poletten kommer trilla ner men du måste som sagt vara så lugn du kan och aldrig vika dig. Uppmuntra alla goda, glada stunder och försök tänka att det är övergående och att hon söker stöd i gränser från dig, hon är inte elak.

Tror de flesta föräldrar känner exakt som du i perioder, vi är ju bara människor.

Kram o lycka till!

Tror även vi ofta (been there) har för stora förväntningar på de små pyttemänniskorna.. En utflykt till skogen kanske ska inledas med en glass i trädgården, soffmyset kanske räcker att det varar i fem glada minuter i början o att man avslutar innan något blir trist så det blir ett kul minne till nästa gång. Snart nog sitter ni en hel film igenom

TS ditt barn låter helt normalt men det är tufft med småbarn. Är du hemma med henne på dagarna eller jobbar du och hon är på förskola? Jag tror det är viktigt att man iallafall på något sätt får lite egen tid på dagarna.

Jag tycker också du ska försöka minimera det som blir jobbigt. Plocka undan saker du är rädd om istället för att tjata nej nej. Var ute med henne mycket så hon får röra sig och bli trött. Undvik att ta med henne till affären just nu om det brukar bli en jobbig situation. Jag brukar veckohandla på kvällen då min man är hemma med barnen, tar inte så ofta med dem för jag tycker det är jobbigt.

Jag tror att du ska minska kraven på dig själv lite. Det är lätt att känna sig otillräcklig, att man gör fel som förälder etc. Jag har haft tre barn som varit extremt olika. En 2-åring som var en gnällspik. En 2-åring som var arg och frustrerad och så har jag nu en snart 2-åring som.....ja, som bara mest är glad hela tiden . Min yngsta har egentligen varit så hela tiden. Samma mamma, samma pappa, samma miljö, men tre fundamentalt olika barn . Hade jag bara haft min yngsta så hade jag ju tyckt att det varit en baggis att vara mamma och inte begripit vad alla beklagar sig över . Min gnällspik och mitt frustrerade ilskemonster är numera två underbara killar i 6- och 7-årsåldern. Fast visst.....tvåringarna finns kvar på sitt sätt.....deras personlighet helt enkelt .

Skäms inte om hon lägger sig ner och skriker när hon möter motgångar. HELT normalt. Är du i en affär och du känner dig besvärad, så lyft upp henne och gå ut lugnt och sansat och så låter du henne få skrika av sig och ha sitt utbrott i fred. Bekräfta det hon känner men sätt din gräns. När känslorna lagt sig så handlar ni färdigt . Har suttit mången gång på golvet med vrålande barn i knät på Hemköp i någon gång bland konservburkar eller toalettpapper . De två äldsta är idag två mycket välartade barn i såväl skola som förskola. Du gör inget fel. Det hör till åldern . 

Mina bästa tips är:
- Säg inte nej för snabbt. Säg nej/sätt en gräns när du verkligen menar det. Ibland är man lite snabb av bekvämlighetsskäl och det är en ålder då de gärna vill själva.....allt och inget .
- Håll saker och ting enkelt. Att gå ut i trädgården eller på gården räcker långt. Barn brukar bli nöjda utomhus - pinnar, någon liten vattenöl, behövs sällan så mycket (ja, min äldsta gillade inte att vara ut förrän han var sådär fyra, så har du en "sådan" så är det bättre att hålla sig inne . Han frös, ville inte bli våt, ville inte bli smutsig, tyckte insekter var läskiga, ogillade sand i skorna och andra barn kom och var otrevligt närgångna ). Avkopplande för en själv också.
- Var inte rädd för utbrott. Skäms inte för att ditt barn protesterar. Var lugn. Det är inte fel på dig. Det är inte fel på ditt barn. Du har bara ett barn som är i en ålder då det ännu inte lärt sig hantera motgångar. Varken mer eller mindre än så . Sätt en gräns du tycker är viktig. Låt ditt barn tycka att du är dummast i världen och så finns du där lugnt och sansat och bekräftar och tröstar.

Glömde:

Två böcker jag önskade att jag hade läst innan min äldsta blev två :
Jesper Juul: Konsten att säga nej med gott samvete
Ingegerd Gavelin: Att möta sitt barn - och sig själv

Rekommenderas varmt....till alla föräldrar . Ger inte dåligt samvete...tvärtom. Och ger goda konkreta råd....att hantera situationer med sitt barn och sig själv .

Hon går på dagis från 9 till 14. Det är jätteskönt att vara ensam, och ändå veta att hon har det roligt. Men då är de ändå massa annat jag gör. Klart jag vilar lite oxå.

Har en fråga... nu är det ju läggdags. Hon är trött, hon har varit upp ända sen hon sov på dagis. Men hon vägrar sova eller ens ligga ner, hon är skitarg nu! 

Brukar ge henne en vällingflaska och lägga henne i spjälsängen så somnar hon, men inte ens de vill hon. 

Att lägga henne och låta henne skrika tills hon somnar.. vad tycker ni om de? har ni gjort så?

Nej gör inte det snälla! Bär, krama, läs bok med monoton röst, var nära. Inte lämna! Lider med dig men läs allt du hittar om utvecklingsfaser så hittar du nog din väg.

Hon kanske behöver få bestämma mer själv och känna sig duktig? Vår tvååring klär av och på sig själv, dukar, skär sin egen mat och hjälper ofta till med att t ex vispa pannkakssmet, skära gurka (med vanlig bordskniv) etc. Lite mer självbestämmande kanske kan minska på gnället? Något som funkar för oss är också att styra om. Ja, du får hoppa i pölar! Men inte den där stora smutsiga, ta den här istället etc.

Vilka bra råd ni ger. Tack <3 

Hon somnade nyss bredvid mig i soffan, så för ikväll har de löst sig :P 

Det är vid såna här tillfällen man undrar hur man klarar av flera barn :) Man måste ju ha ett psyke av stål! 

Sen jag fick henne har jag ju såklart inte varit utan henne en ända dag, men det känns som att jag blir lite störd i huvudet av att alla dagar är likadana med barnpassning,skrik och gnäll. Tänk att få ett dygn där man vore helt fri, som innan. Göra precis vad man vill , wow vilken känsla. Fast jag vet att jag kommer sakna henne ;P

Bra att hon somnade i soffan. Nej, lämna henne inte gråtandes själv när hon ska sova! Såg att hon sover i förskolan. Är nog där skon klämmer vad gäller kvällarna. Hon är i den där gränszonsåldern för dagsvila. Min yngsta är 21 månader. Han går inte i förskola men ändå aktiva dagar med två äldre bröder och kompisar och mycket aktiviteter med de stora. Han sover fortfarande på dagarna men tidigt. Sover redan vid 10. 30-60 minuter. Sover han senare eller längre så tar det väldigt lång tid för honom att somna på kvällen och det blir sent. Han klarar även att inte sova alls på dagen om han sovit länge på morgonen. Länge är till 07. Mellansonen slutade sova på dagen vid 23 månader. Äldsta vid 2 år + 2 månader men då hade vi haft maratonnattningar länge så borde tagit bort dagsvilan tidigare. Senarelägg nattningen den korta tid som är kvar då hon sover på dagen så blir det nog lättare att natta .

Min tvååring somnar ofta på mig i soffan om kvällarna. Med min stora grabb var jag mer petnoga med läggrutiner men med lillan har det varit svårare. Dock har vi alltid kört pyjamas och välling vid samma tid och drar jag ut på det lite nu så blir hon toktrött o ber att få lägga sig.

Mat o sömn har jag alltid försökt hålla så mysigt och odramatiskt som möjligt för det är dom två saker som är sjukt jobbiga när dom strular.

Nej, det tänker man inte alls. Är 30+ frivilligt barnlös för att jag hade fantasi nog o kunna tänka realistiskt att det nog inte alls är så mysigt. MEN... det du kommer ha i framtiden är en människa du kan tala med som tillhör dig, det kommer inte jag ha och då kan du vara stolt.

Låter som min 2åring. Fullt normalt för den åldern. För någon vecka sen fick hon ett utbrott på Skansen och varken jag hon eller mormor vet varför. Haha blev lite komiskt faktiskt. Tur hon är så underbar.

Låter som min tvååring oxå. Han får också raseriutbrott ofta och blir frustrerad när han inte kan göra det själv. Tvåårsåldern är nog en ålder man måste överleva som förälder. Får hoppas det blir bättre

Jag har exakt samma problem, fast min är 6år!
Hon ignorerar allt jag säger, bråkar emot minsta lilla, när hon inte får som hon vill så blir hon jätte arg, går in i sitt rum, stänger dörren och börjar kasta sina saker överallt!
Även när man hittar på saker t.ex. skansen, jätte kul och allt är bra så länge vi är där, man kan vara där i timmar men när det är dags att gå hem så ställer hon till med världens scen, vi är elaka, vi är inte hennes vänner, hon skriker, hon börjar låtsas gråta JÄTTE högt.. 

Det är jätte jobbigt! Jag går runt hela tiden och mår dåligt av det här.

.