Vad är kärlek?

Jag har i mitt snart 30 åriga liv haft ett par mer seriösa relationer.
En i ungdomsåren och nu senare en sambo i nästan tre år.
Utöver det har jag haft ett antal KKn och från mitt perspektiv, endast sexuella relationer.

Även med min sambo, som jag också var förlovad med, var det främst sexet jag saknade när vi gjorde slut.
Jag gillade såklart henne och man blev såklart varandras andra hälft. Vi pratade tom om att skaffa barn ihop, vilket jag absolut skulle kunnat tänka mig, men jag vet inte om jag kan säga att jag verkligen varit kär i henne.
Eller i någon för den delen.

Någon form av förälskelse har jag nog haft ett par, tre gånger och det är möjligt att jag hade det till mitt ex också i början (kommer inte riktigt ihåg).
Jag har också känt mig olyckligt "kär" några gånger i livet. Dvs något i stil med "hon vill inte ha mig, då vill jag ha henne ännu mer" och "jag skulle bara vilja kyssa henne en enda gång"

Med mitt ex tex så första gången vi sa "jag älskar dig" så kände jag inget speciellt. Jag sa det för att hon sa det och inte ville såra henne.
Även att vi förlovade oss var i stort sett bara hennes idë.
Jag brydde såklart mig om henne väldigt mycket och skulle nog kunnat leva ihop med henne väldigt länge, om inte den sexuella biten avtog som den gjorde på slutet.
Men jag vet inte om jag skulle kunna säga att jag kände något speciellt för henne, annat än just att jag brydde mig om henne och hon var min närmaste vän som jag gjorde nästan allt med.

Vad mer bör jag ha kännt?
Vet i ärlighetens namn inte om jag någonsin menat något verkligt speciellt med orden "jag älskar dig".

När jag var lite yngre var jag ganska känslosam och kunde tom gråta över de obesvarade känslor jag ibland hade för tjejer jag egentligen inte ens varit på g med. Någon form av olycklig kärlek kanske.
Även en del (av de miljontals!) kärlekslåtar och låtar om brustna hjärtan etc som finns har jag tidigare kunnat relatera en del till.
Men nu på senare år och framförallt i slutet av mitt livs mest seriösa förhållande fanns inga av dessa tankebanor eller känslor.
Vad kan ha hänt med mig? Varför verkar denna emotionella sida av mig ha försvunnit på senare år?
Eller handlar det bara om att jag inte hittat "den rätta"?

Vad är kärlek egentligen?
Har vissa människor mindre förmåga att bli kära?
Finns det verkligen dom som varje morgon vaknar upp och älskar allt kring den andra personen? Känns ändå väldig naturligt att man tillslut tar varann för givet...

Jag har i mitt snart 30 åriga liv haft ett par mer seriösa relationer.
En i ungdomsåren och nu senare en sambo i nästan tre år.
Utöver det har jag haft ett antal KKn och från mitt perspektiv, endast sexuella relationer.

Även med min sambo, som jag också var förlovad med, var det främst sexet jag saknade när vi gjorde slut.
Jag gillade såklart henne och man blev såklart varandras andra hälft. Vi pratade tom om att skaffa barn ihop, vilket jag absolut skulle kunnat tänka mig, men jag vet inte om jag kan säga att jag verkligen varit kär i henne.
Eller i någon för den delen.

Någon form av förälskelse har jag nog haft ett par, tre gånger och det är möjligt att jag hade det till mitt ex också i början (kommer inte riktigt ihåg).
Jag har också känt mig olyckligt "kär" några gånger i livet. Dvs något i stil med "hon vill inte ha mig, då vill jag ha henne ännu mer" och "jag skulle bara vilja kyssa henne en enda gång"

Med mitt ex tex så första gången vi sa "jag älskar dig" så kände jag inget speciellt. Jag sa det för att hon sa det och inte ville såra henne.
Även att vi förlovade oss var i stort sett bara hennes idë.
Jag brydde såklart mig om henne väldigt mycket och skulle nog kunnat leva ihop med henne väldigt länge, om inte den sexuella biten avtog som den gjorde på slutet.
Men jag vet inte om jag skulle kunna säga att jag kände något speciellt för henne, annat än just att jag brydde mig om henne och hon var min närmaste vän som jag gjorde nästan allt med.

Vad mer bör jag ha kännt?
Vet i ärlighetens namn inte om jag någonsin menat något verkligt speciellt med orden "jag älskar dig".

När jag var lite yngre var jag ganska känslosam och kunde tom gråta över de obesvarade känslor jag ibland hade för tjejer jag egentligen inte ens varit på g med. Någon form av olycklig kärlek kanske.
Även en del (av de miljontals!) kärlekslåtar och låtar om brustna hjärtan etc som finns har jag tidigare kunnat relatera en del till.
Men nu på senare år och framförallt i slutet av mitt livs mest seriösa förhållande fanns inga av dessa tankebanor eller känslor.
Vad kan ha hänt med mig? Varför verkar denna emotionella sida av mig ha försvunnit på senare år?
Eller handlar det bara om att jag inte hittat "den rätta"?

Vad är kärlek egentligen?
Har vissa människor mindre förmåga att bli kära?
Finns det verkligen dom som varje morgon vaknar upp och älskar allt kring den andra personen? Känns ändå väldig naturligt att man tillslut tar varann för givet?

Jag har i mitt snart 30 åriga liv haft ett par mer seriösa relationer.
En i ungdomsåren och nu senare en sambo i nästan tre år.
Utöver det har jag haft ett antal KKn och från mitt perspektiv, endast sexuella relationer.

Även med min sambo, som jag också var förlovad med, var det främst sexet jag saknade när vi gjorde slut.
Jag gillade såklart henne och man blev såklart varandras andra hälft. Vi pratade tom om att skaffa barn ihop, vilket jag absolut skulle kunnat tänka mig, men jag vet inte om jag kan säga att jag verkligen varit kär i henne.
Eller i någon för den delen.

Någon form av förälskelse har jag nog haft ett par, tre gånger och det är möjligt att jag hade det till mitt ex också i början (kommer inte riktigt ihåg).
Jag har också känt mig olyckligt "kär" några gånger i livet. Dvs något i stil med "hon vill inte ha mig, då vill jag ha henne ännu mer" och "jag skulle bara vilja kyssa henne en enda gång"

Med mitt ex tex så första gången vi sa "jag älskar dig" så kände jag inget speciellt. Jag sa det för att hon sa det och inte ville såra henne.
Även att vi förlovade oss var i stort sett bara hennes idë.
Jag brydde såklart mig om henne väldigt mycket och skulle nog kunnat leva ihop med henne väldigt länge, om inte den sexuella biten avtog som den gjorde på slutet.
Men jag vet inte om jag skulle kunna säga att jag kände något speciellt för henne, annat än just att jag brydde mig om henne och hon var min närmaste vän som jag gjorde nästan allt med.

Vad mer bör jag ha kännt?
Vet i ärlighetens namn inte om jag någonsin menat något verkligt speciellt med orden "jag älskar dig".

När jag var lite yngre var jag ganska känslosam och kunde tom gråta över de obesvarade känslor jag ibland hade för tjejer jag egentligen inte ens varit på g med. Någon form av olycklig kärlek kanske.
Även en del (av de miljontals!) kärlekslåtar och låtar om brustna hjärtan etc som finns har jag tidigare kunnat relatera en del till.
Men nu på senare år och framförallt i slutet av mitt livs mest seriösa förhållande fanns inga av dessa tankebanor eller känslor.
Vad kan ha hänt med mig? Varför verkar denna emotionella sida av mig ha försvunnit på senare år?
Eller handlar det bara om att jag inte hittat "den rätta"?

Vad är kärlek egentligen?
Har vissa människor mindre förmåga att bli kära?
Finns det verkligen dom som varje morgon vaknar upp och älskar allt kring den andra personen? Känns ändå väldig naturligt att man tillslut tar varann för givet...