Jag "gick" in i väggen för 5 år sedan, jag var då bara 20 år och läst en termin på juristprogrammet. En dag kom jag inte upp ur sängen. Det var under sommaren, andra terminen var slut och jag jobbade på ett företag, minns hur jag slet mitt hår för att klara dagarna. Kände en enorm trötthet. Ångest har jag dessvärre alltid haft till och från, men innan det tog stopp hade jag konstant oro/ångest och även problem med panikattacker. Tillslut kunde jag inte ta mig till juridiska biblioteket för att jag fick så mycket ångest av atmosfären. Istället för att "sakta ner" så körde jag på och pressade mig själv. Sommaren blev väldigt turbulent och det slutade med att jag hamnade på sjukhus för att jag mådde så dåligt. Blev diagnosticerad med "Borderline", Gad och depression. Efter några månader på sjukhus så blev jag utskriven igen. Fortsatte då att studera och efter ett halvår fick jag Anorexi. Efter några månader på behandling så blev jag "frisk" igen och tog upp studierna. Hann knappt börja jobba och studera igen, så blev jag jättesjuk i Anorexi och låg på sjukhus i ett år. Efter det började jag arbetsträna, studierna lade jag på hyllan. Åt nio olika psykofarmika om dagen. Har sedan dess varit sjukskriven till och från. I vintras blev jag akut sjuk igen, lades in på sjukhus och då började det göras en Neuropsykitarisk utredning på mig. De visade sig att jag har både ADHD och Asperger (Autismspektrum 1). Började medicineras och väntar nu på att börja en behandling för att lära känna min asperger. Just nu är jag heltidssjukskriven och ska som smått börja jobba 25 %. Efter alla år jag mått så dåligt så har jag (äntligen) fått en förklaring. Jag har asperger och fungerar inte ihop med stress. I hela mitt liv har jag försökt att anpassa mig efter hur man "ska" bete sig, göra och fungera. Haft svårt med kompisrelationer, setts som "curlad" och bortskämd. Min mamma har alltid funnits som ett stort stöd för mig, både praktiskt, psykiskt och ekonomiskt. Tack vare henne så har jag trots min diagnos, klarat av skolan och studierna. När jag väl flyttade hemifrån och rutinerna ändrats, så rasade hela min värld. Idag kan jag se hur jag kämpat med saker, som många tar för givet. Nu när jag kommit i kontakt med andra som har asperger känner jag att jag äntligen hittat hem. Jag är inte lat, knäpp, korkad, bortskämd och helt fel, jag fungerar bara på ett annorlunda sätt. Har inte riktigt landat i mina diagnoser, men har kommit till många bra insikter. Nu blev detta jättelångt och vet inte vad jag egentligen ville ha sagt, men jag tycker du ska lyssna på kroppen. Ta reda på varför du får ångest och lägga i handbromsen. Det är så lätt att pusha sig för hårt. Sök dig till psykiatrin och be om hjälp. Jag är så tacksam över svensk sjukvård, för, för mig har den fungerat hur bra som helst. Jag har fått hjälp, har god kontakt med försäkringskassan och kan bara tacka alla som betalar skatt, för det har gjort att jag överlevt. Ta hand om dig. Lyssna på kroppen.
