När man är 6 år arg som ett bi
och målar in sig i ett hörn på grund av fel ostsort...då är det banne mig inte lätt att vara varken sex -åringen eller mamman. I vanliga fall tappar jag sällan humöret på sånt utan parerar, kramar och säger bara nej (eller vad det nu är) bestämt. Det hör också till ovanligheterna att han kraschar så här....Men i bland orkar jag inte vara den vuxne utan tappade humöret helt och slängde in honom på sitt rum, olåst dörr bäst att tillägga. Han är välkommen ut när han slutar säga fula saker och sparkas.
Hur hanterar ni arga barn som liksom går över gränsen?