Hur ego får föräldrar vara vid skilsmässa?

Nu ser jag inte det som några längre sträckor, två km, det är vad min grabb hade till skolan under ett par år.
2-3 mil är inte några avstånd.

Men jag tror jag har ett enkelt svar, man vill bo någonstans, och mig veterligen är det ytterst få kommuner där man hur lätt som helst kan få ett boende precis var man vill.
Vill man dessutom ha en billig och liten lägenhet, då lär nog man få vänta väldigt länge, de är ofta de lägenheterna som är populärast.

Skulle det där vara långa avstånd?

2 km är inte så långt, men nuförtiden verkar ingen i området där jag bor cykla den sträckan själv när man är 10 år. Helskumt, men så är det. Att däremot ha 1 timmes resväg dvs 2 timmar totalt för att ta sig till och från skolan tycker jag är långt i den åldern om man inte bor på vischan. Och absolut ingen hänger med hem till henne efter skolan eftersom hon åker buss.

Det är många barn som har sådana resvägar, speciellt de som väljer att gå i en friskola eller en skola med speciell inriktning som inte finns i närområdet.
Min systers barn valde skolor som de inte tillhörde automtiskt och båda fick nästan en timmes resväg. Då var de 12 år (från 6:an med andra ord) och åkte sträckan helt själva

Men då gjorde de väl själva det valet hoppas jag.

Ja, men det jag ville förklara att det är inte ovanligt att barn har sådana resor till skolan. I det fall du nämnde så är det ju varannan vecka.

Äh, jag tror det är så enkelt att de är bekväma (inget fel med detta, man får vara bekväm).
Om några år så kanske de väljer en annan skola och får närmare/längre.

Men för att återgå till din trådstart, nej, det är inga konstiga val som föräldrarna väljer. Alla kan inte bo inom ett avstånd på 500 meter från skolan, lägenheter växer inte på trän och ja, man får prioritera annat än nära skola även om man har barn

Dina exempel i ts verkar tyvärr vara föräldrar som sätter sina egna behov först ja...

Vid vår skilsmässa så var det oerhört viktigt för oss att barnens vardag förändrades så lite som möjligt. Att mamma och pappa inte skulle bo tillsammans längre och att de skulle få byta hem varje vecka är en fullt tillräcklig förändring som det är.

Jag flyttade alltså så pass nära att barnen lätt kan åka mellan hemmen med buss som tar runt 5 min. Skolan ligger nära fortfarande, pappa finns nära till hands och kompisarna är fortfarande lättillgängliga. Jag tog med mig så lite saker som möjligt för att ett av hemmen skulle kännas bekant tills det nya gjorde det också. Istället gav pappan mig pengar så att jag kunde skapa ett nytt hem.

Det är inte lång tid barnen bor hemma. Under den tiden så tycker jag inte att det är för mycket begärt att man gör sitt bästa för att barnen ska må så bra som möjligt. Så långt det är praktiskt möjligt så bör det vara första fokus.

Har man barn tillsammans får man hålla sig i närheten!!! Fattar inte hur folk tänker :( Lillen kan ta en buss mellan oss på 5min eller gå 20min... Inget annat har ändras i hans vardag...

Jag flyttade inom gångavstånd från huset där pappan bor kvar. För oss båda är det självklart att vår son ska bo kvar i det område där han har alla kompisar och att hans vardag ska förändras så lite som möjligt. Han var 3,5 när vi separerade och fyller snart 7. Vi föräldrar har ett jättefint samarbete vilket är självklart då sonen är det finaste vi har.
De flesta av mina vänner som gått isär har gjort likadant, med ett undantag där pappan flyttade 6mil bort när hans nya blev gravid och ville bo närmare sina föräldrar (morr ).

Mitt sambo var väl ett svin, eftersom han flyttade den långa sträckan två mil, att det var den enda lägenheten som fanns ledig när huset såldes räknas kanske inte.
Jag vet ingen av de som jag känner som skilt sig, som har kunnat bo nära varandra och inte alltid ens i samma närområde. Men det kan ju bero på att de flesta bor i Stockholm och där finns ju massor av ledigt boenden eller inte

Du behöver inte ta det personligt. Det finns givetvis fall där man inte har något val, men även i Stockholm kan man få tag på boende i rätt område om man bara är beredd att vänta lite. För mig tog det 4 månader att hitta en lägenhet, men en kompis fick vänta nästan ett år. Båda hade träffat nya men de fick acceptera att barnen gick först.
Jag har haft dessa diskussioner med dig tidigare och vet att du inte håller med om det, men som vanligt pratar jag om förskolebarn och du om tonåringar vilket i mina ögon är en jävla skillnad i sammanhanget. TS pratar om barn ngnstans mitt emellan, om du missat det.

Och sambons barn var mittemellan, de hade inte blivit tonåringar ännu, det var när vi flyttade ihop, vilket dröjde några år

2 km tycker jag inte är ngt avstånd alls... Många som inte bor mitt inne i ett samhälle har MINST det avståndet till skolan - anser du att alla som bosatt sig på landet tex inte tänker på sina barns bästa?

Ngt som däremot är fel mot barnen är när ena föräldern beslutar sig för att flytta så långt att det omöjliggör vv. Speciellt om föräldern ifråga ser till att få med sig barnet i flytten....

Självklart gör man det som är bäst för barnet. Man får offra sig som förälder, det är nåt alla borde skriva under på när man väljer att skaffa barn. När barnen är äldre (tonår) kan man diskutera alternativ, då kan de åka buss några mil.

Jag skulle nog svara så lite som möjligt!

Är själv i valet och kvalet om jag skall stanna eller gå, men skulle aldrig få för mig att flytta från byn. Enbart för barnens skull, hade det enbart handlat om mig så hade jag lätt flyttat från bygden.

Är själv skilsmässobarn men jag bodde hos min mor och var varannan helg hos min far.
Är väl medveten om att det blir en stor förändring för barnen och kommer att göra så mycket som möjligt för att förändringen blir så lindrig som möjligt.

Tänk vad svårt allt kan vara om man inte vill. Bor i Stockholmsområdet och visst fick jag och exet bo ihop mer än ett år efter separationen men sen fick vi också möjligheten att bo nästan grannar.
Din sambo kanske kunde ha väntat med att sälja huset tills han köpt lägenhet? Känns lite bakvänt att göra tvärtom.

Köpa lägenhet innan man sålt huset? Det skulle jag inye våga.. på ganska många håll i Sverige är det svårslagen. . Min bror gjorde så o plötsligt stod han med två boenden...

De flesta jag känt säljer faktiskt huset först...