Tack för alla svar! Jag valde trots allt cytotec behandling men var tveksam in i det sista efter alla skräckhistorier jag läst på nätet. Men det gick bra och jag är nu i efterhand glad att jag valde medicinsk istället för kirurgisk.
Tänkte skriva min historia ifall någon hittar denna tråd i framtiden och kan ha nytta av den.
På lördag morgon fick jag en tablett mifegyne som skulle avstanna graviditeten. Kände inget förrän söndag kväll då jag började blöda ytterst lite, mådde lite illa. Sen inget hela natten men blödde lite igen på måndag morgon. Kl 7 åkte vi in till sjukhuset till abortkliniken (så hemskt att befinna sig där, men barnmorskorna var noga att kalla det en missfallsbehandling och inte likna det med abort). Först gick det oerhört segt, inte mycket hände, jag blödde men inte mycket. Jag fick ganska ont ett tag, som väldigt väldigt kraftig mensvärk och ett tryck nedåt men efter smärtstillande försvann det och det enda jag kände var en lätt mensvärk därefter. Vid 10 fick jag börja fasta ifall det skulle krävas kirurgiskt. Efter lunchtid förberedde de mig på att jag skulle flyttas till en annan avdelning och få en helt ny omgång cytotec där och skulle inte det hjälpa skulle jag få bli skrapad. Jag gick och satte mig på toaletten då jag upplevde att blodet kunde rinna till mer fritt där än i bindan och då kände jag att en klump var på väg. Satte den där "pottan" över toastolen och tryckte ut klumpen. Det var en enorm klump av blod och ut stack en liten bit av fostret, antagligen huvudet, men mer ville jag inte se. Barnmorskan sköljde av och bekräftade att fostret var ute. Sen gick det lite trögt igen och vid 15 tiden flyttades jag till en vårdavdelning där jag skulle få träffa en läkare. Läkaren undersökte mig i gynstol och lyckades plocka ut moderkakan, den hade kommit en bit ner. Det gjorde rätt ont när hon höll på men helt hanterbart. Efteråt kollade hon med vaginalt ultraljud och kunde konstatera att allt var ute och att jag inte skulle behöva skrapning. Fick ligga kvar 2 timmar på avdelningen för observation så att jag inte skulle börja störtblöda eller liknande. Först nu upplevde jag att jag blödde mycket, blödde rät fort igenom bindor och när jag satte mig på toastolen kom det mycket klumpar/koagulerat blod ut. Sen fick jag åka hem, natten har gått bra med betydligt mindre blödningar och bara lätt molvärk. Idag har blödningen avtagit kraftigt och jag har inte ont.
Jag hoppas jag slipper råka ut för att det är rester kvar då jag ändå blev kollad med ultraljud. Nu i efterhand är jag oerhört glad att jag valde detta sätt och lät kroppen sköta det så naturligt som möjligt. För stunden var det psykiskt tuffare än att kanske bli sövd, få bort allt och inte minnas sen. Men jag tror att det här ändå är bättre för psyket och att det blir lättare att bearbeta nu när jag faktiskt varit med om missfallet än att vara gravid ena stunden och andra stunden inte.
Sammanfattningsvis gjorde det inte alls så ont som jag föreställt mig (sen fick man ju smärtstillande vid minsta pip), jag hade inga störtblödningar och upplevde det inte som särskilt traumatiskt. Nu har jag sörjt hela helgen, gråtit konstant och idag känner jag att tårarna är slut, att allt äntligen är över och jag kan gå vidare, även om det fortfarande gör hemskt ont i hjärtat. Det är först nu efter missfallet är över som jag har börjat acceptera att det inte blir någon novemberbebis.
Sen blev jag ju väldigt väl omhändertagen och slapp gå igenom detta hemma och hade tryggheten att ha fantastisk personal som konstant såg till att allt gick bra med mig.
Nu hoppas jag att kroppen återhämtar sig fort och att vi snart kan försöka på nytt!
