Orkar ej hålla skenet uppe

Så barnen o du bråkar jämt o den minsta har tagit avstånd, synd att det går ut över dom. Men försök sluta gorma o skrik, var lika kall som han tillbaka (du når ju honom ändå inte genom att gräla).

Så ni tycker alltså att han låter kall?

Stackars mina små älskade barn, det är knappast deras fel.

Har 1.5 år kvar i plugget.

Det stora problemet är att han tar fig för given och inte bryr sig om ditt välmående. Prova familjerådgivning, gå själv om mannen inte vill följa med.

Gör bara 50% av jobbet hemma, du studerar på heltid och de dagar han jobbar borta har han väl lugna kvällar? Hyr hjälp om han inte gör sin del och då är det lika bra att hyra hjälp till 100%, för du ska också få vila lika mycket. Samma sak med barnen, ha en barnvakt regelbundet så att du kan koppla av och få energi att ta hand om barnen igen. Barnen känner att du mår dåligt och det stressar dem.

Hur långt har du kvar av dina studier?

Håller med, millimeterrättvisa och -jämställdhet ska det vara. TS ska bara göra 50% av hushållsarbetet trots att hon tillbringar dubbelt så mycket tid i hemmet, och mannen ska bara betala 50% av räkningarna.

Nej, jag håller ju med dig. Mannen bör ta ansvar för 50% av hemarbetet. Han verkar vara ett riktigt ärkesvin som gått med på att flytta dit TS vill trots att han får veckopendla, för det är ju så roligt. Säkert har han någon baktanke med det. Att han dessutom har mage att inte få hysteriska skrikanfall när TS gormar och skriker är ju höjden av elakhet.

TS ska givetvis också dra sitt strå till stacken och stå för 50% av kostnaderna. De pengar mannen sparar på det räcker säkert till en RUT som kan göra hans del. 

Rättvis på millimetern :)

Hej! Jag orkar inte hålla skenet uppe något mer. Känner mig totalt orkeslös till att ens försöka hålla äktenskapet vid liv. Jag och maken (gifte oss 6 år sen, har 2 barn) har det skitdåligt tillsammans. Han jobbar borta 3 dagar i veckan. Jag sköter allt i hemmet och barnen, jag är dessutom heltidsstudent. De senaste veckorna (kanske månaderna) tror jag inte vi haft en enda normal konversation utan att jag blir förbannad. Det värsta är att han aldrig blir arg utan behåller lugnet och jag får alltid känslan av att han tycker att jag har "förlorat" som gormar och skriker. Jag tycker han dessutom manipulerar mig. Han är alltid den skenheliga som aldrig gör nåt fel och han har otroligt "skenheliga" föräldrar som aldrig gjort nåt "fel"!

Jag blir galen på att jag alltid har den känslan. Jag lider av ångest att det är jag som "dragit" med honom till den nya orten så han får lov att veckopendla. Visst det var min idé men som han trots allt gick med på! Nu tror jag att han tror att "jag borde vara nöjd och hålla käften då jag fick som fått som jag ville" - jag fick ju bo på orten där jag vill. Har länge tänkt på hur min egen uppväxt påverkat mig som vuxen. Har aldrig haft någon bra kontakt med min pappa. Han har alltid tagit avstånd från mig och är öppen att han föredrar min bror. Även brorsans barn föredrar han framför mina. Men det här är väl kanske en annan historia, eller!?

För 2 veckor sen var jag arg och sa att vårt äktenskap inte fungerar men istället för att bli arg, ledsen.....jag vad som.....var han bara tyst OCH det driver mig till vansinne.

Barnen som är 4 och 6 har varit extremt jobbiga och jag orkar knappt vara mamma heller. När de konstant tjatar "mamma, "mamma" vill jag bara skrika. De vill ju bara ha uppmärksamhet, vilket jag inte ens orkar ge dem utan att bli fullkomligt irriterad. Jag har inte spenderat en minut med de små utan att bli arg. Den äldsta och jag bråkar jämt. Lillingen har nog tagit avstånd från mig trots att hon alltid varit min lilla snuttunge.

Maken sa igår att det "kändes" bättre i vårt förhållande nu (bättre än för 2 v sen) och det grundar jag enbart på att vi inte setts och jag inte blivit arg (jag har varit mest tyst). Så säger inte jag nåt tycker han det är bra och han är nöjd.

Jag vill inte ha ett sånt här skitliv nåt mer. Jag har hållit skenet uppe inför vänner men orkar inte det något mer heller. Jag blir t om irriterad på vänner som verkar ha såna perfekta liv med de perfekta makar och barn. Finansiellt sett är jag så beroende av maken och skulle vi gå isär skulle inte barnen knappt träffa honom då han säkerligen skulle välja att bo på en helt annan ort VÄLDIGT långt bort.

Varför i hela friden tar inte min man mig på allvar när jag säger att äktenskapet är skit och att jag är så orkeslös som både fru och mamma? Jag är så ledsen över det här så det gör ont. Känns som om jag inte tycker någonting är roligt och jag har noll intresse att hitta på nåt med mannen. Någon fysisk kontakt känner jag verkligen inte för. Det känns som om det tar livet av mig allt detta. Snälla - ge mig tips på hur jag kan gå vidare och ändra mig?