Vill inte se min brorsa längre

Han verkar se det som att du gör noll och utnyttjar eran mamma....

Du är ju Vuxen liksom.

Men han har ingen rätt att nedvärdera dig och få dig att må sämre! Försök förklara för honom hur han får dig att må med sina hårda ord. Han kanske blir förvånad?!

Jag förstår att du stör dig på din bror. För han säger det du behöver höra och han menar bara väl. Du är faktiskt 26 år men bor fortfarande hemma. Det är klart att han pushar på dig att du ska flytta. Att han även pushar er mamma att hon ska slänga ut dig är väl kanske mindre snällt, men han har fortfarande ditt bästa i åtanke.

Livet handlar inte om vem som tjänar mest pengar, men alla behöver ha en inkomst för att kunna stå på egna ben. Soul searching är något som kan pågå hela livet. Det är nog inte så många som har funnit sig själva helt och hållet redan när de flyttar hemifrån.

Jag vet faktiskt inte vad du har tänkt säga till din bror i ert "seriösa snack" och jag förstår att din bror skjuter på det, för han känner nog på sig att du kommer hoppa på honom. Och det har han inte förtjänat, tycker jag faktiskt.

"Allt jag behöver i mitt liv är kärlek och respekt - och kan du inte ge mig det så har du inte i mitt liv att göra." - Jonas Gardell. Ett av de bästa citaten genom tiderna, alla kategorier.

Oavsett vilken relation - om den får dig att må dåligt så har du två val: A) förändra den. eller B ) lämna den. Att förändra en relation kan ju vara svårt - man är ju två personer med egna viljor och uppfattningar om exakt VAD som skulle vara bättre och HUR ni bör gå tillväga för att förändra relationen. Men man kan ju åtminstone försöka, vilket verkar vara vad du vill göra.
Prova. Skriv ett brev - då kan du formulera dig som du vill, utan press, och på din egen tid. Men ge honom isf oxå en chans att ställa motfrågor och svara.

Men ska jag säga vad jag ärligt tror, som jag tolkar det, så verkar det här handla om  den klassiska striden om hur man hjälper folk; den hårda vägen eller den mjuka. Och folk, enligt min erfarenhet, överger sällan sin egen syn på vilken skola som är bäst. Ni verkar tillhöra olika skolor. Du den mjuka, och han den hårda. Han kallar förmodligen den mjuka för flumskola, och du kallar förmodligen den hårda för militärisk/kall/omänsklig. Inte världsbäst förutsättningar för ömsesidig förståelse, så min gissning är det kommer utmynna i att ni enas om att ni tycker olika, men han går med på att hålla käften och låta bli att kränka dig. Förhoppningsvis inser han att han sårat dig och låter bli att göra det i fortsättningen.

Lycka till, menar det verkligen!

"Allt jag behöver i mitt liv är kärlek och respekt - och kan du inte ge mig det så har du inte i mitt liv att göra." - Jonas Gardell. Ett av de bästa citaten genom tiderna, alla kategorier.

Oavsett vilken relation - om den får dig att må dåligt så har du två val: A) förändra den. eller B ) lämna den. Att förändra en relation kan ju vara svårt - man är ju två personer med egna viljor och uppfattningar om exakt VAD som skulle vara bättre och HUR ni bör gå tillväga för att förändra relationen. Men man kan ju åtminstone försöka, vilket verkar vara vad du vill göra.
Prova. Skriv ett brev - då kan du formulera dig som du vill, utan press, och på din egen tid. Men ge honom isf oxå en chans att ställa motfrågor och svara.

Men ska jag säga vad jag ärligt tror, som jag tolkar det, så verkar det här handla om  den klassiska striden om hur man hjälper folk; den hårda vägen eller den mjuka. Och folk, enligt min erfarenhet, överger sällan sin egen syn på vilken skola som är bäst. Ni verkar tillhöra olika skolor. Du den mjuka, och han den hårda. Han kallar förmodligen den mjuka för flumskola, och du kallar förmodligen den hårda för militärisk/kall/omänsklig. Inte världsbäst förutsättningar för ömsesidig förståelse, så min gissning är det kommer utmynna i att ni enas om att ni tycker olika, men han går med på att hålla käften och låta bli att kränka dig. Förhoppningsvis inser han att han sårat dig och låter bli att göra det i fortsättningen.

Lycka till, menar det verkligen!

Jaha, av någon anledning blev mitt inlägg postat två gånger - ber om ursäkt för detta!

Jag känner att som 26-åring så ska man inte bo hemma längre. Varför vill man ens det? Din mamma gör dig en björntjänst om hon inte sparkar dig ur boet snart, och din bror menar nog bara väl.

Han har lite fel också, för du ska ju givetvis försöka hitta både dig själv och ett jobb du trivs med. Men samtidigt så skulle din mamma och du klippt navelsträngen för sisådär 6 år sedan.

Hitta ett jobb som klarar en hyra  för en liten etta och de räkningar du behöver för att överleva, det måste inte vara bästa flashiga, du måste inte köpa aktier, du måste inte prioritera jobbet över nöje. Men skaffa dig ett eget boende, jag lovar att du kommer hitta dig själv mycket fortare på det sättet.

Hårt? Inte så värst. Sant? Väldigt mycket.

Jag måste tillägga att det är ju absolut inte ok att han kallar dig tjock och dum och sådant. Det är inte att mena väl. Så bryt du kontakten, men tänk även lite på det andra han sagt, för där har han rätt...

Först vill jag bara klargöra att din bror verkar säga till dig på ett väldigt dåligt sätt och att det inte är shyst av honom att vara så otrevlig. Det är inte okej av honom att nedervärdera dig som han gör! Med det sagt så har han en poäng. Du är 26 år och borde verkligen ta tag i ditt liv. Alla måste inte skaffa sig värsta karriären, men du måste sluta leva på dina föräldrar. Du är vuxen nu och måste börja ta ansvar för ditt eget liv. Det innebär att skaffa sig ett jobb du kan försörja dig på och flytta hemifrån.

Tack för dina tankar ! 
Pratade med honom idag men han vägrade att "låtsas" som att allt är bra så det slutade med att vi har avbrutit vår relation helt. Suck säger jag bara men vad ska man göra. 

Vill även tacka alla andra som har skrivit här. 
Ska ta ert råd och försöka fixa egen bostad.