Ni som har/haft panikångest...

Hej!

Jag arbetar som psykoterapeut (KBT) vid en hälsocentral i Sverige och har träffat många personer som lider av både panikångest och mer generaliserade ångestsyndrom. 

Jag är lite osäker på om du upplever panikångest, som i attacker, eller om du upplever dig ångestfylld mer eller mindre hela tiden och att det ibland "blossar upp" i rena panikångestattacker? Det spelar roll för behandlingen.

Om det handlar om ren och skär panikångest (att du egentligen är ganska "ok" mellan attackerna) är det egentligen ett tillstånd som låter sig behandlas ganska lätt, så länge personen som lider av det är modig och motiverad att utsätta sig för obehag (exponering). Panikångest handlar i korthet om att din egen kropps "rädslosystem" har blivit lite överkänsligt - kroppen skrämmer sas. sig själv och reagerar som om man vore i livsfara, men detta har du säkert koll på om du fått behandling på BUP? Har du tidigare fått KBT baserad behandling som inriktat sig på panikångest? Hur länge har du haft den? När och i samband med vad kom det första gången?

Om det istället handlar om en mer eller mindre konstans ångest i kombination med panikångestattacker brukar kräva lite mer omfattande behandlingar.

Mitt tips är att söka dig till en hälsocentral och få gå i KBT-terapi och arbeta med din ångest. Det brukar vara den effektivaste behandlingsformen på lång sikt.

Lycka till!

Hej! jag lider av panikångest varje dag, har gjort det i snart 3 år..
jag mår illa,får hjärtklappning ,känns som jag blir förlamad, känns som jag ska få hjärnblödning och hjärtinfarkt mm .
jag äter sobril och då jag fick det utskrivet hade jag inte en ända panikångest, just då. men sen var jag tvungen att öka till 2 tabletter om dan, sedan 3 och nu 4 st. och benso ska man absolut inte äta det är beroendeframkallande och kroppen behöver mer tabletter för att få effekt, jag ångar mig bittert att jag började med dom och nu är jag fast. klarar mig inte utan dom. jag får panikångest av allt!.
skrattar jag så får jag, städar jag så kommer det, är jag ensam, syr jag, är jag ute och bli kall om öronen, ute och går med hunden,fixar jag naglarna, åker och fixar ögonfransarna där jag måste ligga still i 2 timmar,dricker kaffe (vilket ökar ångesten mer så har börjat med koffeinfritt ) minsta jävla känsla jag får så utlöses denna jävla panik och jag HATAR den!, den tar över hela mitt liv. om jag får en nervryckning i tex fingret så sätter kroppen i gång att fly.äter också lergigan på kvällen i bland för att kunna slappna av. det är ett rent helvete och jag vette fan hur jag ska bli av med skiten. går nu på KBT. första gången var i torsdags, men som sagt man måste gå igenom en ångestattack för att bli av med den. men det vågar jag verkligen inte. så jag vet hur det känns :(

Jag har lidit av panikångest men  har lyckats bli fri.
Mina attacker utlöstes i huvudsak när jag var på allmänna platser och inte hade sällskap med mig.
Lika med någon som kunde "rädda mig".

Efter flera år av lidande bestämde jag mig för att utmana ångesten. Jag utsatte mig själv för det som triggade anfallen, anfallen kom och jag dog inte!
I början var utmaningarna små och när jag klarat dem utan anfall vidgade jag vyerna.

Det tog säkert ett år innan jag började känna mig någorlunda frisk men idag mår jag toppen och har inte haft något anfall på säkert tio år.

hur länge höll en attack i sig? jag är verkligen livrädd för att gå igenom den. utan jag springer som en yr höna som håller på bli uppäten ungefär innan medicinen börjar värka

Det var olika men oftast tills jag kom "i säkerhet".
Alltså ut från butiken, eller till bilen, hemmet eller en annan "säker zon".

Det var riktigt hemskt, många gånger trodde jag att jag skulle dö.

okej, ja man tror ju verkligen att man ska dö.
önskade att jag vågade ta mig igenom en attack, men då jag får det överallt och vad jag en gör vet jag inte hur jag ska klara av det.
då jag har barnen ensam då mannen jobbar så kämpar jag verkligen för att inte visa dom att jag mår dåligt.jag kämpar dagligen med paniken och vet inte hur det ska kunna ta slut.och jag vet heller inte vad som utlöser allt och det är också jäkligt jobbigt för då vet jag heller inte hur jag ska kunna undvika att göra saker så paniken inte kommer.

måste verkligen vara en befrielse att vara av med det

Är du 18 år?
Du skriver att du har barnen ensam... hur gamla är dina barn?

Åter till ämnet,,, har du någon speciell trigger som utlöser anfallen?
Jag VET att det låter banalt men djupandning och fokusering på att det "bara" är inbillning fungerar... det gjorde det iaf för mig. Kombinerat med att utsätta mig för det jobbiga.

nej jag är 26, barnen är 4 och 6 år.
andas i fyrkant men det hjälper inte och intalar mig själv hela tiden att det bara är inbillning men det funkar inte heller. utsätta mig är nog det ända som kan hjälpa. men att ta det steget, det är det som är svårt

Ta det i lugnt takt.
För mig var affärer det värsta, vet inte hur många gånger jag flytt för livet ur en butik.
Jag började inte med att gå på ett stort varuhus... utan att gå till lokala pizzerian och hämta en pizza.
Paniken kom ibland och ibland inte... Jag har fått hjälp av vänliga människor att ta mig därifrån. Det har till och med hänt att någon velat ringa efter ambulans.

Det är svårt att förklara såhär på forumet men små steg, ett i taget är mitt råd.

Min ångest kom i samband med en svår anorexi som jag höll på att stryka med i.
Mitt första anfall var troligen ett blodsockerfall... sedan bröt helvetet loss.

usch vad jobbigt :(.

mitt började då jag pluggade till uska, gjorde klart 3 kurser på mindre än en vecka. satt i bilen med karln och pojken då jag helt utan föraning fick en konstig känsla i hela huvudet och ansiktet,  blev svag i kroppen och trodde jag fick hjärnblödning. killen ville ringa ambulans men vi åkte till akuten där dom tog prover. och hjärnröntgen  . inga fel hittades och dom sa att det var panikångest. efter det gick jag och kände efter varje litet symtom och då blev det bara värre och värre eftersom min kropp fick panik av varje konstiga känsla. sen dess har jag haft skiten :(.

Jag känner precis igen känslan.
Det sticker i fingrarna och susar i öronen, verklighetsuppfattningen blir skev.
Jag såg som genom imma och marken var som ett hav.

Jag "räddade" ofta mig själv med druvsocker, det var ett råd jag fick hos en dietist när jag sökte hjälp på vägen från anorexin. Allt startade ju med ett blodsockerfall... så till sist vågade jag inte lämna hemmet utan Dextrosol. Oj, så många år jag släpat runt med det.

Jag lider verkligen med dig och hoppas innerligt att du får ordning på detta för det är inget liv... att alltid vara rädd.
För det är man trots att man innerst inne VET att man inte är dödssjuk utan att det är hjärnan som spökar.