Ångest och panik kommer aldrig kunna jobba

Är du i kontakt med någon professionell angående din ångest? Går du i terapi? Får du tillräckligt med hjälp och avlastning i hemmet med dina barn? 

Man klarar det man vill klara! Säger det inte som någon nedtryckande, utan förhoppningsvis upplyftande. Du vill klara att vara mamma till tre barn - och klarar det. Vill du verkligen jobba kommer du att hitta ett sätt att göra det! Det finns massor med modeller för personer som inte presterar 100%, lönebidrag, SIUS, IPS etc. . . 

Om du inte vill jobba (eller känner att det är värt det eller vad man ska säga) så fokusera på det du har och kan och inte på det du inte kan! Du är ju mamma och klarar säkert många saker bra! 

när jag fått min första panikattack åkte mina föräldrar in akut med mig för vi trodde jag höll på att få en hjärtattack och dom undersökte allt men hittade inga fel sen åkte vi in ännu en gång ett litet tag därefter med samma symptom. Dom sa bara att det var stress och jag är frisk.

sen började det hända så fort jag blev obekväm eller ledsen så jag fick gå hos en psykolog på ungdomsmottagningen sen blev jag äldre och började gå hos psykolog för vuxna och hela tiden fick jag byta psykolog då dom hade ont om tid så jag berättade helt enkelt samma sak för alla psykologer och kom ingenstans, det verkade som att dom inte alls förstod mig och hur jag kände .

jag kan ju inte styra över ångesten eller när jag får attackerna men det tyckte dom verkade konstigt verkade det som...

slutade gå efter ett år för då kom vårat första barn. När vårat andra barn låg imagen så sa jag bara till läkaren att jag hade ångest och fick utskrivet zoloft vilket jag bara tog en kort period för jag var orolig för bebisen i magen.

har inte sökt sedan dess det är 3,5 år sedan.

min man avlastar mig så mycket han kan, han är väldigt förstående.

Kan tillägga att vid stress ,ångestattack så blir min mage helt bananas. Jag måste sitta på toaletten i 1-2 timmar innan jag ska göra nått jag är orolig över... blir super dålig i magen jag har även ibs. Så tex skulle gifta mig och det var bara våran allra närmsta familj där och jag var totalt förstörd och magen var kaos. Fick hälla i mig champagne för att dämpa ångesten...

Jag vill så jätte gärna vara normal! Jag vill jobba jag vill känna som att jag bidrar med pengar till hushållet. .. men jag kan bara inte och det gör mig så deprimerad , mitt humör är så dåligt jag blir väldigt arg så det känns som om jag ska sprängas ... orkar inte leva ibland när allt är som sämst... Å jag som har världens underbaraste familj som älskar mig och jag dom, jag har sådana skuldkänslor för att jag mår dåligt och känner så här..

Mitt råd till dig är att gå till vårdcentralen och be om en remiss till psyk. Jag har en egen läkare, egen sjuksköterska och en egen psykolog. Ingen av dem har bytts ut och jag får massor av hjälp.

Hur har du lyckats sätta tre barn till världen när du mår så dåligt och inte har några framtidsutsikter?

Det låter som att du inte ens tänker försöka må bättre, att du inte tänker kämpa.

Jag har levt med depression, svår ångest, panikångest, dödsångest sedan jag var barn. I perioder hade jag sån ångest att jag låg ner på köksgolvet och åt frukost för ångesten var så stark att jag inte kunde stå upp. Jag kämpade mig igenom skola och hade även Ulcerös kolit och åt hästdoser av kortison och fick även cellgifter.

Jag är idag akademiker och tjänar bra men visst fan har jag ångest varje jävla dag. Men det är givande att komma ut, göra saker, åstakomma saker. Idagsläget är jag sjukskriven på 25% pga ångest och sömnbesvär.

Du måste vilja bli frisk och se möjligheterna, ta första steget och sök hjälp. Om inte annat för dina barns skull!

Nu när du inte är gravid, äter du medicin nu? Vem ansvarar i så fall för den ? Håller med ovanstående att du självklart behöver hjälp via öppen psyk om du inte redan har det.

Det finns mycket hjälp att få men du behöver söka hjälp för att få den.

Om du bor på en större ort kan det finnas privatpraktiserande läkare eller psykolog som är anslutna till högkostnadsskyddet om det känns som ett lättare alternativ.

Vill du så kan du. Det kommer förstås inte funka redan imorgon, men skaffa dig konkreta mål och arbeta dig systematiskt dit.

Hej! Trist att du mår som du gör.Jag kan känna igen mig i en del du skriver och jag förstår på ett sätt hur du mår för jag är själv sjukskriven för depression och ångest och det tar på krafterna och man tappar livglädjen och man känner sig värdelös och att man är en belastning för andra.Hör av dig om du vill prata så kan vi stötta varann.Ha en trevlig dag:)

Håller med, förstår inte att ni har skaffat tre barn när du har de problemen du har. Jag mår typ som dig, hela mitt liv är som en enda panikattack, med yrsel, illamående, svaghetskänslor, darrningar, så jag o min man har insett att det räcker med ett barn, blir inga fler.

Vad irriterad jag blir när jag läser somligas svar! Hur kan ni vara så dömande? -vill man så kan man! -hur kunde du skaffa så många barn?.... Osv!

Vi är alla olika och hanterar svårigheter på olika sätt. Vi har olika smärtgräns. Olika mycket inre styrka. Bara för att DU klarat av den ena och den andra svårigheten på ett särskilt sätt så innebär det inte att alla dina medmänniskor klarar av det på samma vis.

Jag tycker det är skrämmande vad lite empati människor i dagens samhälle visar.

Vadå dömande?! Vi förvånas av hur vissa bitar går i hamn men andra inte. Många har själv upplevt/upplever svår ångest och vet att det är hårt men man måste VILJA kämpa för att komma ngnstanns.

Ibland hjälper inte all vilja i världen om man mår dåligt. Jag tycker fortfarande att många är dömande. Bara för att vissa klarar av att kämpa för det de vill trots sin ångest, så innebär det inte att det går för alla.

Jag har också en ångestproblematik. Och jag VILL vara social. VILL träffa vänner och fika eller göra nåt annat. VILL vara den där mamman som håller igång och är med i alla möjliga föreningar eller grupper. VILL arbeta heltid.

Jag vill massor men oron och orkeslösheten sätter stopp för mycket av det. Det finns en gräns för allting och har man under nästan hela sitt liv kämpat på trots ångest. En ångest som aldrig släpper. Så orkar man tillslut inte.

Och jag förstår inte varför man inte skulle kunna ha flera barn? Att ha ångest innebär inte att ALLT i livet är omöjligt.

Rimliga krav måste man ändå ha på vad man vill och kan åstadkomma. Jag har kommit långt men fått pausa saker i mitt liv i perioder för vad jag VILL och KAN är helt olika saker.

Men vid ångest måste man vilja må bättre, se möjligheter. Men att inte ens söka hjälp när man har ansvar för barn? Man ska vara en förebild?

Det låter inte som att du hamnat på botten riktigt. O vad vet du om hur bra ts är som förälder o förebild. Dessutom är det inte alla som kan bli hjälpta. Somliga får helt enkelt leva med att ha sin ångest o allt vad det kan vara.

Men jag tänker inte diskutera detta mer. Du utgår ifrån dig själv och allt annat är tydligen fel.

Jag tackar för mig i den här tråden och hoppas att ts någon dag får må bra.

Du om ngn är dömande som anser att jag inte varit på botten bara för att jag har kämpat och kommit ngnstanns.

Det handlar kanske inte så mycket om dömande. Jag har, precis som LittleSunshine84, levt sedan tidiga tonåren med depressioner och ångest, självmordstankar, legat inlagd på psyk, tom varit nära en psykos. Jag har idag vid närmare 40 år tillfrisknat på så vis att jag nu kan hantera och kontrollera min ångest och mörka sida på så vis att jag kan fungera i arbetsliv och i skolan (läser på högskola).

Visst får även jag dippar emellanåt men de är inte så avgrundsdjupa som för bara ett par år sedan och det handlar till syvende och sist om VILJAN att tillfriskna. Obs! Jag har i detta haft ett fåtal nära vänner som stöttat mig, ingen egen familj (eller barn!) som i TS fall. 

Min sjukdom/överkänslighet (med alla depressioner och ångesten) är nog en del av orsaken bakom att jag avstått från barn. Därav ställer jag mig också frågande till hur TS lyckats att hantera ett sådant stort steg att sätta tre barn till världen mitt i sitt dåliga mående. Jag tror inte på att stryka medhårs i detta fallet utan hellre uppmuntra att allting går om man bara VILL! Man behöver nog vakna upp lite emellanåt, det är kanske bara då som du faktiskt kan förändra din egen unika situation, talar av egen dyrköpt erfarenhet. 

Tack! :)