Snart 31 och fortfarande singel...

När man minst anar det...

Håller med Rimfolina....när man minst anar det så är man fast
Jag trodde inte att jag nånsin skulle hitta nån som det skulle bli Svensson-liv med men här sitter man 3år senare o har 1 barn o en underbar sambo
Tror oxå att söker man febrilt efter någon så hittar man ingen.....

Hoppas någon drömprins hittar DIG snart

Simma lugnt. Själv hade jag varit över huvudtaget kär 1 enda gång före jag träffade min make. Honom träffade jag då jag var 36, vid 38 gifte vi oss och nu vid 39...är det barn på gång.

Det slog verkligen lågor redan vid första datean - jag kände inte igen mig själv. Men jag har aldrig stött på någon tidigare som jag blivit sååå attraherad av både psykiskt och fysiskt. Och det verkar hålla i sig - vi tillbrinfgar timmar med attbara prata - helt underbart är det. Mitt råd är: nöj Dihg inte med något "halvdant" - den rätte dyker upp - tids nog!!!!!

Alla som träffar oss brukar kommentera att vi dessutom är så lika både till utseende och sätt. Jag tror att det mest är personligheterna som märks då för han är 25 cm längre än jag och blond medan jag är brunett....

De kommer verkligen da man minst anar... jag hade varit singel nastan hela livet. Kom pa mig sjalv att tanka, nu anar jag inget kanske han dyker upp snart... men han kom inte. han dok istallet upp pa jobbet och dar hade jag absolut inte tankt att traffa honom det blir som sagt aldrig hur man tror att det skall bli, hi, hi.

mitt första förhållande inledde jag när jag var 31 år fyllda. idag dryga 3 år senare är vi gifta och väntar barn.
jag hade visserligen haft one night stands osv så jag var inte oskuld eller så vilket inte verkar vara fallet med dig heller...(?)
hur som helst, för min del tror jag det var så att strax innan jag träffade min man förändrades mitt liv på ett väldigt positivt sätt som gav mig en självkänsla jag saknat tidigare. jag började älska mig själv och helt plötsligt kunde jag älska någon annan oxå... tror faktiskt det handlar ganska mycket om just det, att om man är tillfreds med sig själv och vet sitt eget värde så kommer resten! man måste våga släppa in någon i sitt liv och sin själ, annars ger man dom ju inte en chans att se insidan som är det vackraste vi har - allihopa!
lycka till!!!

(trådstartaren)
Tack för era uppmuntrande inlägg! *glad* Jag brukar ju vara den som uppmuntrar mina vänner och säga "när man minst anar det..." osså går de och träffar någon, vilket jag givetvis unnar dem, men innerst inne så undrar jag varför det hittills inte hänt mig. Ibland kan jag tänka att det kanske beror på att jag är en rätt "synlig" person, jag står oftast i centrum tack vare (på grund av??) att jag alltid får folk att skratta, fast nu tänker jag att jag nog skrämmer bort en del som inte kan ta mitt sätt att vara. Fast det är oftast min "kaxighet" och rappa trut som väcker deras intresse i första hand, men sedan när det verkligen gäller så tror de väl att jag ska käka upp dem. Typiskt; den enstaka killen jag vill ha (och bryr mig om) är inte intresserad förrän jag tappar intresset, de jag inte är särskilt intresserade av till att börja med (och lättare flirtigt kaxar upp mig mot) ligger på som attan. Varför biter jag mig själv i svansen...? *suck*

Jag är 37 och har ett lite liknande förflutet som du, TS, har. Ett långt förhållande och sen flera korta förhållanden. Var/Är ofta också mittpunkten på fester och så. Får folk att skratta och känna sig väl till mods.. osv osv osv.

Jag tänkte i många år att "När man minst anar det så händer det"... Och visst gjorde det det, korta som avslutades av killarna.. okej, jag gjorde väl slut någon gång också men blev lämnad i 75% av fallen. De killar jag träffade hade många likheter.

Idag vet jag att hade jag fortsatt tänka att "när man minst anar det så händer det" så hade jag fortfarande varit singel. Jag förstod/tyckte att det enda rätta var att verkligen FÖRSÖKA träffa någon. Verkligen tänka efter vad JAG vill leva med för sorts person. Jag tog till det som ligger mig närmast till hands och det är datorer. Internet, en seriös dejtingsajt och nu är jag MKT lycklig sambo efter 12 års singelliv. Vi har inga barn än.

Jag vidgade verkligen mina vyer och insåg att jag ville ha en helt annan sorts människa än vad jag dragits till tidigare.

Jag var 31 år och singel.... 15 mån senare var jag gift och bonusmamma... 5 år senare är jag 2 barnsmamma och förhållandet fungerar fortfarande bra!

Personligen skulle jag nog inte vänta till 40 och skaffa barn... jag är mer trött nu efter 2:an än vad jag var efter 1:an i kroppen och det skilde ändå bara 2 år...

Hej! Här är en till som är i precis samma sits - fyller väldigt snart 31 och är singel - har inte ens någon tänkbar partner i tankarna. Har haft långa förhållanden tidigare, senaste tog slut för snart 3 år sedan och därefter.. ingenting.. Precis ingen av mina vänner är singel och dessutom har de flesta skaffat barn, och några är dessutom inne på sina andra barn. Inte kul..

Var också singel tills jag var 30 år och 3 månader...

När jag väl bestämde mig för att söka lite aktivt på nätet (spraydate) tog det bara några månader.

Håller med förra anonym om att man får söka männen, och inte vänta på att "något ska hända".

Jag träffade maken på Passagen Kontakt jag

Hörre du bruttan!

Jag tror på en blandning på de ovanstående inläggen.
"Den rätte" dyker upp när du minst anar det, men det är viktigt att intellektuellt göra sig tillgänglig genom att delta i "passande aktiviteter".

Är du social och öppen för nya situationer och människor så är ju chansen större att träffa på någon som det känns bra med, jämfört med om du bara skulle sitta hemma i kammarn och sticka tumvantar!

Lycka till TS!

Just det...glömde skriva att jag gjorde som flera andra här... Jag tog saken i egna händer och la in profilen på Spraydate. Höll på knappt ett halvår tror jag... Flera totalt misslyckade dejter med killar som det inte klickade med, en av killarna föll jag för som kompis - vi är nära vänner idag. Men framför allt, det allra bästa, är att jag är gift och väntar barn med den man jag föll för som en fura!!!

Jag tillhör nog den där blyga skaran i det fallet; ragga på nätet känns så utelämnande. Det har jag aldrig övervägt att göra tidigare men kanske ändå... Att gå och vänta på att någon ska komma och hämta en med vit häst och blankpolerad rustning som skaver i grenen har inte varit min fantasi sedan jag var 14. Jag väntar mao inte utan är väldigt social av mig, får väldigt lätt kontakt med folk, osv. Det är inte det som är felet utan det faktum att jag inte får fjärilar i magen längre, har liksom blivit avtrubbad med åren (jag har levt rövaren på egna villkor men det är bara kul ett tag). Har kanske byggt upp en sorts försvarsmur då jag har varit den som lätt fått killar på fall men sedan varit den som gjort slut men inte alltid - kanske är vekare än vad jag vill låta påskina...?

Det är ju det som jag menade med att "göra sig intellektuellt tillgänglig".
Att vidga vyerna lite och öppna sinnet för att kanske upptäcka nya sidor hos dig själv.
Låt bli att låta påskina saker!

Spray Date!

Funkade jättebra.
Skriv som det är att du är tuff och smart och behöver en kille som inte blir rädd för dig. Många killar backar på det men det blir hundratals kvar som du kan messa med lite försiktigt och lära känna innan du träffar dem.

Sätt igång, på det viset får du kontakt med killar från andra sociala miljöer och kanske kan bryta någon ond cirkel du hamnat i.

Hej!
Ville bara skriva: ge inte upp!!!
Jag var singel från 24 till 34 och har nu hittat en underbar man sedan ett år tillbaka.
Jag måste säga att jag gav upp massor av gånger under årens lopp och det fanns speciella skäl till att jag var singel - men tro mig - inte en enda man närmade sig mig under de åren! Där ser man hur mycket ens utstrålning spelar in, för jag är ju samma person nu som då och nu får jag blommor, komplimanger etc ganska ofta både från min man och från andra, hahaha! Det är som att vända på en hand.
Min vändpunkt var när jag slutade oroa mig, började leva för MIG och fick ett jobb inne i stan där jag 1. träffade massor av människor varje dag och 2. var tvungen att klä upp mig och sminka mig lite (dresscode). Båda de grejerna gjorde att jag vågade komma ut ur mitt skal lite, lite granna. Och det lilla gjorde susen!
Finns det någon för mig, som var singel i så himla många år, så finns det definitivt någon för alla!

Jag vill också säga att gudars vad trött jag var på alla runtomkring mig som såg mig som "singelkvinnan" nummer ett. Det var bara katterna som fattades, liksom. När ens omgivning ger upp hoppet...då är det inte så lätt att själv hålla modet uppe. Två av mina vänner trodde på mig och sa typ "snart händer det nåt ska du se". Det är guld värt när man är deppad och nere i skorna och känner sig mest oattraktiv i hela världen. Andra sa saker som..."ja, jag kan se dig bo ensam i ett hus om några år..." bla bla bla! Mamma (också singel i många år) såg mig som sin partner och blev inte glad över att jag nu har en man i mitt liv, men det får hon stå ut med. Hon försöker även nu antyda att det är något fel på honom eller jag borde försöka hitta någon annan. Avundsjuka...jag tycker synd om henne, älskar henne och respekterar henne, men jag måste få leva mitt liv.
Puh! det här blev långt, men ämnet ligger mig varmt om hjärtat.
Kram på dig!

Jag har också träffat min man på SD, det verkar funka för många. Dejtade en del med SD:are under några månader innan men sen skaffade jag bredband och gjorde en egen sökning. Hittade min make på en gång och vi träffades redan dagen efter...

Hi hi... Ja, jag känner igen det där med "Singelkvinnan nr 1". Jag är emellertid mer eller mindre känd av omgivningen/bekanstskapskretsen som någon sorts mansslukerska dels för att jag är singel dels för att jag anses vara rätt hotfull för andra tjejer i och med att jag lätt väcker killarnas intresse. Och är man en rolig person som inte skäms framför spegeln kommer ofta (från killar mest) frågan: "- Och hur kommer sig att en så´n som du är singel då??" och jag har lust att svara "- Ja, det beror väl på att jag står och pratar med dig..." Närå, så elak är jag faktiskt inte men ibland sveper sådana toktankar förbi i huvudet. Jag vill inte åt andra kvinnors karlar, jag är faktiskt lika trevlig mot tjejer som jag är mot killar (humor är rätt könslös ur den aspekten har jag märkt) fast det är lätt att man betraktas som någon sorts mansslukerska ändå. Ibland blir jag nästan irriterad och har lust och haspla ur mig;
"-Men tror du verkligen att jag vill åt din karl?!! SÅ läcker ÄR han faktiskt inte..." Usch, vad elak jag är (tack o lov bara i tanken). Tro nu för guds skull att jag är ute efter Mr Perfekt - han finns, jag har dejtat honom, men ack så trist han ändå blev... Inte är jag perfekt själv heller, tänk den stackare som måste stå ut med mig och mina tokiga egenheter! Hi hi... Tack för era inlägg, hoppets låga får nog brinna lite till ;o)

Jag träffade min kille på mötesplatsen.se, och det var jag som började fråga honom små grejer.

Om du inte har provat- gör det! Ok, gillar du det inte sen...ok.