Sorgen

Det är jättesvårt. Vi försökte få nr 2 ii flera år efter att vi (spontant) fått vårt barn. Men så här i retrospektiv fattar jag att jag kom i klimakteriet direkt efter att jag fött barn. Sorgen är dock väldigt efterhängsen, jag tänker ofta på att jag ville ha ett barn till och att jag borde börjat få barn tidigare i livet. Nu har jag snart inte haft mens på nästan ett år och har precis fyllt 50 så själkvlart är det helt kört för mig men ändå är jag ändå inne och kolla på FL och följer några trådar. Fast det var längelängesedan jag skrev.

Jag önskar verkligen att jag hade et barn till. Men jag gjorde allt jag kunde (utom äggdonation som inte kändes helt rätt). Sorgen måste jag försöka leva med, hur man nu gör det. Den får bara inte gå ut över det barn jag redan har.

En period pratade jag med en psykolog på vårdcentralen, en ung kille som säkert var bra, men kanske inte för denna typ av problem. Sedan pratade jag med en kvinnlig präst i några månader, hon var jättebra och det hjälpte mig en del.

Ja du, det undrar jag med. Hur tusan hanterar man sorgen? Även om vi fortfarande utreds och det kanske ksn finnas en chans att vi får en efterlängtad bebis så lutar det åt att jag tar kontakt med psykolog när våra semestrar är förbi. För mycket mörker just nu. Hoppas du finner ro i er situation tids nog. Styrkekramar!