MASKROSBARN!

Maskrosbarn:

Maskrosbarn kan som vuxen utveckla en fungerande social tillvaro trots en extremt svår uppväxt i en dysfunktionell familj av multiproblem-karaktär. Den klassiska bilden av föräldraskapet är en ensamstående psykiskt sjuk förälder med någon form av missbruk. Inom familjen begås ofta övergrepp (Våld i nära relationer) och barn utsätts för svår psykisk och ibland även fysisk misshandel. Att benämna de barn som klarar sig som osårbara är missvisande. Även om de överlever misären och även i många fall tar hand om och sköter om sina föräldrar blir de också känslomässigt skadade. Familjens hemlighet innebär en social tortyr och där pågår något som omgivningen har liten eller ingen kännedom om. Barnet är ofta ensamt och utsatt för den vuxnes oförmåga att klara sig själv och/eller sin roll som förälder. När en förälder i praktiken så grovt sviker sitt barn för det med sig svåra upplevelser som barnet som vuxen sedan bär med sig.

Känner du igen dig?

Jag känner igen mig en del, men om jag frågar er personligen som svarar om det låter som att jag är ett maskrosbarn? Min farsa är skit för mig, jag vet att jag klarar mig själv, jag är modig, modigare än dom flesta när det gäller att komma ur en comfort zone. Jag bara undrar mest om man e det om man har en farsa som är alkis, blir sjukt otrevlig och skrämmande, får mig och gråta. Jag har alltid känt att varför har dom flesta av mina kompisar det så bra hemma? Varför har jag det annorlunda.

Vad gör man då? Hur får man bort alla tankar, slutar tänka på sin skitiga uppväxt? Har aldrig kunnat prata med min mamma heller, hon är ingen dålig mamma men jag kan inte prata med henne om något, det känns jobbigt. Det är alla jävla flashbacks och sånt jag tänker på.

Men va? Varför måste du sätta en stämpel på dig själv som maskrosbarn för att komma över din pappa?

Det gör jag inte, bra undrar vad som klassas som det. Jag e 19 och bor hemma fortfarande så det är ju inte över än om du tror det.

Jag själv har kallats maskrosbarn ett otal gånger av kuratorer, psykologer m'fl. En benämning som jag inte gillar. Min kompis ville göra det lite finare, så han kallade mig för solrosbarn. :) Ordet förlorar visserligen sin betydelse, men det sitter fortfarande i mig. Ett solrosbarn är jag gärna :) Det känns liksom ljust och glatt och positivt :)

Förstår vad du menar, det blir en fin sak att vara stolt över:) Vad tror dom om allt jag har skrivit, tycker du personligen jag e ett maskrosbarn/solrosbarn?:)

Ett maskrosbarn för mig, är ett barn som trots en uppväxt likt ett helvete tagit sig upp, kommit vidare och utvecklats.

Du kanske inte är ett maskrosbarn i ordets rätta mening, men du är nog ett solrosbarn :)