Att hitta sig själv efter en separation

Jag är mycket starkare än dig, jag har aldrig varit nåns nickedocka, trots 14 år i äktenskap

Så jag behöver inte hitta mig själv, jag vet redan vem jag är

Det låter härligt att du är så stark, men jag tror inte att det alltid handlar om styrka, ser du. Som jag skriver ovan så handlar det ofta om ditt sociala umgänge. Är man ung så är det lätt att man halkar in i normerna.

Jag är övertygad att allt handlar om styrka..... är man stark så faller man inte för olika gruppers normer... oavsett ålder.

Mina föräldrar uppfostrade mig att vara stark och tro på mig själv

Klart det handlar om styrka, är man stark så kan man mycket lättare stå emot grupptrycket.

Och jag tror att den styrkan har man med sig hemifrån, har man blivit lyssnad på och respekterad för sina åsikter, även om de inte överensstämmer med övriga familjen, så vågar man också stå för åsikterna. Man vet att det är OK att ha olika åsikter, det är inget som fördärvar ett äktenskap eller vänskap.

Självklart handlar det om styrka; styrkan att hålla kvar sin egen personlighet, stå upp för den man är, och inte anpassa sig. Styrkan att stå själv, om den man är inte passar de man har omkring sig. 

Det är verkligen bara klena våp som beter sig som du beskriver - och vaddå "passar sig bäst för en kvinna"?! Godtar man det och anpassar sig efter det, så är man feg, svag eller bägge delarna. 

Och varför? För att man är rädd att sticka ut - eller rädd att förlora det man har?

Jag har förlorar tusen gånger hellre mitt umgänge och mitt förhållande än jag förlorar migsjälv. 

Jag inser såklart att det inte är kul att tänka så, men jo - det handlar om mod och styrka. 

Se det från den positiva sidan; mod och styrka kan byggas upp - kanske har du fått en ryggrad av de år du lät dig styras och kuvas - då är du ju isf inte svag och feg NU i alla fall. 

GOOD for you! men det var inte det TS har frågat!

Jag känner igen mig. Tror att både jag och mitt ex anpassade ihjäl relationen utan att vi förstod det.

När relationen tog slut var det lite så: Vem är jag? Utan tvåsamheten. Inte bara mamma utan även ?

Det tog ett tag, och jag jobbar nog fortfarande på det. 

Mitt motto är att vara den bästa versionen av mig.

Att vara i en tvåsamhet handlar om att kompromissa, men det jag inte förstod var att jag kompromissade bort mig själv. Tror han gjorde likadant. I all välmening.

Nästa gång hoppas jag att jag hittar en bättre medelväg.

Hej!

Jag vet att denna tråden har några år på nacken men jag tänkte dela med av min berättelse om mitt förhållande som tog slut förra veckan och jag försöker nu hitta mig själv igen.

I 5 år har jag bott med denna fantastiska kvinna innan det tog slut.
Allt var fantastiskt i början helt underbart det första året vi älskade varandra för de vi var gjorde massor av saker tillsammans sedan började det gå utför. 

Jag slutade träna för att umgås med henne tappade min form och blev "sambofet" 20kg och 2 år senare så känner jag mig stressad över att inte hinna med mina livsmål som jag idag anser helt orellevanta för mitt liv. Jag blev tröttare och orkade inte göra något och allt blev slentrian. Hon var var tvungen att tjata på mig för att jag skulle göra saker med henne.

Min älskling försöker rädda situationen med att börja prata om att skaffa barn, något jag inte var intresserad av och inte hon heller när vi träffades. Vi skaffar katter. Hon har brustit ut i gråt vid flera tillfällen och jag har tröstat henne och lovat att ändra mig det går några månader så är vi tillbaka igen hon gråter jag lovar om och om igen.

4 år in i vårt förhållande så är allt bara på automatik hon har i princip gett upp och har slutat gråta utan bara tar det som vanligt. Vid denna tiden har jag börjat försöka ordna upp allt men min livsglöd är död och allt känns jättesvårt och jobbigt, jag klarar inte av att ta tag i mitt/vårt liv. Under det sista året så pratar hon med min vän om vad hon skall göra och gör tillsut slut med mig.

 

Jag börjar tänka på vad som hänt, Jag har varit en hemsk mot henne jag har varit helt ingrodd på mina projekt och inte lagt någon tid på henne alls, detta tänkte jag aldrig i hela mitt liv skulle kunna hända, jag hade föreställt mig en man som kommer hem med blommor och fixar härlig middag till helgerna och bara umgås med henne. Jag har ingen aning vad i helvete som hände. Jag blev ihop med henne för 5 år sedan och vaknade upp förra helgen ur något som nu känns som en dröm. Jag är väldigt förvirrad och vet inte riktigt vart jag skall vända mig, jag vill hitta mig själv igen för just nu känns jag inte som någon alls.