Manipulerande mamma

Det verkar som om du behöver en längre paus från din mamma. Hon är både kontrollerande och skuldbeläggande. Verkligen inte något som du behöver med din bakgrund med henne.

Så säg till henne att ni måste ha en paus på ett par månader. Hon får helt enkelt bygga upp sig själv utan dig. Barnbarnen kommer inte glömma henne (mina egna ungar träffade sina morföräldrar en gång om året pga avstånd). Det är dags för dig att sluta ha dåligt samvete. Och säg till din mor att du inte kommer acceptera att hon dyker upp på ditt jobb eller hemma hos dig. Du behöver vara ifred.

Känner igen delar av det du beskriver i min egen mamma. Skulle tro att din mamma känner dina ömma punkter och använder dom för att få dig dit hon vill.

Precis så känner jag! Men när jag tar avstånd börjar hon med anklagelser om att jag omöjligtvis kan må bra och denna gång började hon ifrågasätta mitt förhållande med min man då jag påpekade att hon inte har någon i sitt liv, varken man eller vänner för hon beter sig som hon gör. 

Expert på att trackassera en med "välmenande" förolämpande sms. 

Jag tror bara jag har extremt svårt att ta in att hon är medveten om att hon gör allt medvetet. 

 

Säkerligen! Jag har så svårt att förstå det nu när jag har egna barn. Jag vill aldrig de ska må som jag gjort och fortfarande kan göra på grund av hennes beteende.

Din mamma mår nog väldigt dåligt och har alltid gjort. Kanske något i hennes egen barndom? Vad vet jag? Hon bör gå i långvarig terapi och du bör byta telefonnummer :)

Jag gick i terapi när jag själv fick barn för att förstå min egen mamma, och även mig själv. Du måste bestämma dig för att ta avstånd från henne känslomässigt, hon har antagligen haft större inverkan på dig, i ditt liv än du själv förstår. Känner verkligen igen den där blixtlås relationen, man tappar bort sig själv och får svårt att sätta gränser, blir dumförklarad när man säger ifrån och tappar tillslut tron på sin intuition. När du känner att någon eller något får dig att må dåligt, ta dig själv på allvar då. Dina barn kommer att veta när dom är stora nog att lära känna sin mormor.

vuxnabarn.nu/narcissism/den-narcissistiska-mammans-karaktarsdrag/

Jag hade helt enkelt umgåtts med henne mindre och mindre. Fortsätter hon vara jobbig och jävlig, sluta umgås med henne överhuvudtaget.

Det är inget "måste" att ha en aktiv relation med sina föräldrar, faktiskt är det inget måste att ha någon relation med en jobbig morsa överhuvudtaget.

Att ge dåligt samvete är en del av manipulationen.

Jag vet att hon hade en fruktansvärd barndom med en våldsam och alkoholberoende pappa som i sin tur bodde på barnhem när han var liten och blev "torterad" som han själv uttrycker det. Ond cirkel. Jag inser verkligen att hon haft stor inverkan på mig. En känsla av att känna mig som om vi vore samma person. Allt positivt med mig ska hon relatera till sig själv. Trots hon aldrig ger mig en komplimang för mitt utseende ska hon alltid påtala när folk tycker jag är lik henne. Samma med min dotter, säger hon är så himla lik henne. Om min syster då säger "hon är lik sin mamma" svarar hon med "Ja, och hennes mamma är lik mig". Hon ska liksom ta cred för allt och det känns som att hon inte vill låta mig vara mamman riktigt, som att hon inte klarar av att jag är den bästa i mina barns liv. Tom när vår dotter var nyfödd och jag sa att hon ville ligga hos mig hela tiden och min man påpekade att hon verkligen var fäst vid mig, som nyfödda brukar vara skulle min mamma gång på gång påpeka att det var för att jag var matkälla.

Läste faktiskt denna igår! Mycket stämmer men inte allt. Min mamma är mer manipulerande och säger inte saker rakt ut som det står i denna artikel. Hon bryr sig mycket om hur saker ser ut utåt och det känns bara som hon blir glad för sådant man gör som hon kan skryta om. 

 

 

Den taktiken funkar inte på henne. Har en syster som alltid varit ganska sparsam vad det gäller att prata i telefon osv men likväl ringer mamma henne varje dag nu när jag och hon inte pratar mer. Hon kräver att man svarar på sms. Om man inte orkar svara när hon ringer på ett tag får man ett martyrliknande sms om att det bara är hon som engagerar sig och att hon nu minsann bara ska tänka på sig själv, precis som vi gör. Hon kräver en relation på hennes villkor och motarbetar hårt när jag gör som jag gör nu. Jag förstår att hon är förvånad för detta blev väldigt plötsligt men jag kände hur hennes beteende trappade upp och att respekten från hennes sida försvann. Hur hon medvetet försökte vända sina problem till mina och jag fick bara en obehaglig känsla över hennes sätt. Det kändes som för några år sedan då jag var med en svartsjuk och kontrollerande pojkvän som höll koll på en hela tiden. Nä jag tror verkligen jag gör rätt. 

Sen har hon själv tagit beslutet att inte träffa barnen alls fast jag sa hon kunde träffa dem någon gång per månad nu när vi har det som vi har det. 

Jag vet likväl hon kommer fortsätta med sina sms om någon vecka ändå. Hon gör ofta så när vi bråkat, ringer några dagar efter och frågar hur det är. Låtsas som inget hänt också löser vi aldrig något. Hon skulle aldrig få för sig att be om ursäkt för något.