Hatar mig själv och mitt liv

Vi kan bilda klubb, du och jag.

Jag tror att det grundar sig i "samhällets krav". Iaf för min del. Allt ska vara så jävla perfekt. Usch.

Tråkigt att du känner samma :( vad ska vi göra? Tänker inte söka för det. Har gjort set tidigare och aldrig igen!

Här är en till som känner likadant ... :( tur att inte ensam . suck!

Jag som trodde folk skulle säga ryck upp dig. Vad får er att leva kvar?

Är man och känner väl ungefär likadant fast utan att ha några barn eller annat som står i vägen. Har dock en konstig moralisk spärr utifrån att jag inte anser att det är rätt att ta livet av sig sålänge jag kan göra världen bättre för mina medmänniskor på något sätt då jag i sådana fall berövar andra från det jag kan bidra med.

Mitt eget liv däremot känns i princip helt poänglöst för min egen skull och jag ser i princip inga ljuspunkter eller något som är rimligt att hoppas på som skulle göra att livet kändes trevlig att leva.

Har du testat att prata med någon? För mig hjälpte det inte men för de flesta gör det ju det. Jag vill också hjälpa andra och har en organisation på uppstart där allt flyter på och folk är så engagerade att de ska hjälpa mig på alla sätt och vis. Men trots det, trots att jag vet hur mycket det skulle hjälpa så många, vill jag inte mer.

I min värld finns det inga som helst krav från "samhället". Den enda som ställer krav på dig är DU. Jag lever ett helt meningslöst liv, ensam, inga vänner, hatar tystnaden och vet inte hur jag ska få dagarna att gå. Min framtid slogs i spillror för några år sedan, men jag tänker inte ge upp för det. Jag har lärt mig att den enda som ställer krav på mig det är JAG, ingen annan. Idag har jag inga framtidsdrömmar, men en dag...... då ska jag ha kommit underfund med vad jag ska göra med resten av mitt liv, finna min plats. Fram till den dagen ska jag göra mitt allra bästa för att må så bra som jag bara kan, tänka positivt och försöka hinna se allt det vackra som ändå finns. Det här är MITT liv, min chans, min möjlighet, den enda jag har och den enda jag någonsin kommer att få.

Hoppas ni hittar tillbaka till livet, för det kan vara underbart!

Tycker knappast det hjälper så mycket att prata med folk i allmänhet.

Bryr mig ju i princip inte om andras åsikt i olika frågor eller andras krav så det är inte någon sådan press som ställer till det för mig. Mer det att jag har svårt att finna något nöje i något överhuvudtaget. Gör mest sådant som är nyttigt eller bra, men känner ingen direkt lust till något längre.

Har dessutom viss annan problematik som gör det näst intill omöjligt för mig att hitta någon att leva med och som dessutom gör det mycket svårare att få till en långsiktigt hållbar livssituation i övrigt.

Det där med att hitta rätt psykolog eller kurator är svårt. Finns alldeles för många som inte borde jobba som det, men som ändå gör det. Jag har varit hos en hel del stoplskott rent ut sagt.

Med det sagt så tycker jag inte att man ska ge upp. Gillar du inte psykologen, be då att få byta. Sen finns det ju ett hav av anti-depressiva. Det är likadant där, prova en sort, hjälper de inte så byt.

Dock är väl mest antidepressiva läkemedel till för när man känner för mycket negativa känslor? De trubbar väl av i princip alla känslor, både de positiva och de negativa.

Är problemet att man har avsaknad av de positiva känslorna för saker i sitt liv så bör de väl inte hjälpa så mycket utan snarare förvärra problemet?

Nja, jag led av en hemsk depression, lägg på en massa ångest på det, och jag insåg att jag var tvungen att ta antidepressiva. Jag är annars emot piller.

Det var fruktansvärt i början, men sen kunde jag åka ut och handla, åka buss, ta promenader osv. Så de hjälpte.

Men då hade du ju saker som du mådde dåligt och hade ångest över.

Är man mer likgiltig och inte kan se någon glädje i något så är det ju bristen på bra känslor som saknas istället för att man har dåliga känslor som måste dövas. För egen del mår jag ju inte direkt dåligt över något heller förutom möjlighen vissa ensamhetskänslor ibland, men jag känner inte heller i princip någon glädje eller ser något nöje i något heller.

Det du beskriver låter exakt som en depression och det är det antidepressiva hjälper mot! Tycker verkligen du ska boka tid hoa din husläkare så snart som möjligt. Livet är för kort för att fortsätta må som du gör...

Jag är depressivt lagd normalt sett också, är nu gravid och då blir det 1000 gånger värre. Till den grad att jag valt abort idag, vilket jag inte vill, men jag klarar inte av att vara i ett svart hål det tar år att klättra upp ur. Känns hemskt, men jag har redan barn som behöver mig.

Jag har hamnat i någon slags kris där jag insett att livet är så kort. Tänk om jag inte hinner få ett liv som jag vill ha, det här livet är långt ifrån och jag får ibland kämpa för att inte bara avsluta det. Jag lever enbart för barnen.

Vill att det ska finnas en lösning, vill ha ett annat tempo, ett annat samhälle, ett nytt liv. 

Mig hjälpte de inte.
Inga mediciner har hjälpt. Jag har provat säkert 20 st olika.