söker någon som har en relation med en aspergare

Har själv diagnosen och har läst lite om "vanliga" kvinnor som varit tillsammans med en man med asperger och där det gått mindre bra eftersom jag själv har haft mycket funderingar på om det ens är värt att försöka få till en relation med någon.

Vad menar du med låg %? På något särskilt test eller så? För egen del tror jag inte jag gjorde något som inkluderade en %-sats under min utredning.

Personer inom diagnosen är ju väldigt olika. Det handlar ju mycket om att man har en ojämn begåvningsprofil och vad man har lätt respektive svårt för varierar mycket från individ till individ. Själv är det nog få som skulle märka eller ens misstänka att jag hade diagnosen om jag inte berättade om det själv så i den bemärkelsen skulle man kunna säga att jag har en relativt "mild" grad av asperger. Däremot tänker jag ju väldigt annorlunda och har extremt svårt att känna samhörighet med andra samt har en del andra besvär.

Något som däremot verkar vara ett väldigt vanligt förekommande problem i förhållanden som de flesta verkar ha är att deras partner med asperger inte kan visa känslor på "samma sätt" som andra vilket gör att de ofta känner sig ouppskattade i längden. Så ett stort tips är ju att du inte fokuserar för mycket på att du saknar specifika känsloutryck som du är van vid utan försöker hitta just den personens sätt att visa sin uppskattning och sina känslor istället.

Egentid och att kunna komma undan från intryck är även viktigt för många eftersom intryckskänslighet är vanligt förekommande vid diagnosen. Kan bli problematiskt när man skaffar barn antar jag så därför är får man ju försöka hitta sätt att lösa detta om det är ett problem.

Många känner ju också av att deras umgänge blir väldigt begränsat eftersom personer med asperger generellt har svårt att få energin att räcka till för att konstant umgås med folk. Så är du själv extrovert som person bör du ju fundera på om du kan leva det liv du vill även med en person som kanske inte orkar följa med på så mycket sociala aktiviteter.

Man räknar inte procent när man sätter diagnoser. Om det inte gäller typ lung/hjärtkapacitet....

Med det sagt....

Jag har också asperger, och jag och min flickvän har noga rett ut det här med hur det ska funka (viktigt, tänker jag, att göra det från början). Börja i den änden, att prata. Folk nuförtiden verkar ha tappat målföret, om man ska tro det här forumet 

Som (Asperger) skrev, alla är olika. Jag, till exempel, har svårt för sociala överraskningar och alltför stora förändringar. Förberedelse, tack! Jag vill veta, helst minst 2 dagar i förväg, om hon ska dra hem vänner/studiekamrater. Ska det spontanbesökas så kommer jag inte vara med och vara social. Rent generellt så är sociala grejer, även hemma, något som tar mycket svårare på mig än på "normalstörda", vad jag märkt. Men tro för den skull inte att jag är osocial, jag blir bara extremt trött av det. Efter en kväll med 8-10 vänner i hemmet, även mina allra bästa vänner, så kan jag ligga och gråta av utmattning, även om jag haft jättetrevligt. 12-14 timmars sömn efteråt är inte alls ovanligt.

Jag är en liten professor och ser inte stök, för jag är i en helt annan värld/verklighet. Det är liksom inte viktigt att det ligger femton block, 20 pennor och 50 böcker över hela huset. Jag kommer inte plocka bort det. Och det vet hon. Om hon stör sig så får hon plocka bort det själv. Vill hon att jag gör det så måste hon fysiskt sätta grejorna i händerna på mig och säga "ställ det här där och där".

Jag och en del aspies med mig är extremt rationella och logiska och "faktiska", vilket gör att jag lätt han haspla ur mig fakta om saker, även mig själv, som kan låta skrytigt. Jag funderade ganska länge på vad jag hade gjort för fel när jag en gång sade till ett par av min flickväns studiekamrater att jag har studerat på 4 av världens 12 mest prestigefyllda universitet. Först när hon sa att de tyckte jag skröt fattade jag. För mig är det inte skryt, inget jag vill hävda. De frågade om jag hade studerat på universitet, och jag bara svarade som sanningen var. Att någon skulle ta illa upp över var jag studerat fanns inte på min tankekarta alls. 

Oops... det blev sent, och resten av tankgången rymde. Den kanske kommer igen imorgon. Men min poäng är i alla fall: prata med varandra och ha förståelse för varandra. det går åt båda hållen.

Inte utredd asberger men jag misstänker STARKT att det är vad han har. Han själv tror det med. 9år tillsammans och 4 barn.

Jag har AS (kvinna) och är gift sedan 11 år tillbaka och jag har tre egna barn varav ett är gemensamt med min man. Han har också barn sedan tidigare så vi är både en biologisk familj och en bonusfamilj. 

Han själv har inget problem med att jag har AS och det enda han kan opponera sig emot ibland är mitt obefintliga närminne.   Han måste hela tiden påminna mig om saker , saker att göra, saker jag sagt, saker jag gjort osv.   Det kan tyvärr bli ett ekorrhjul av tjat och gnat och det är många gånger vi hamnar i gräl pga just detta. 

Jag har ett helt vanligt jobb och jobbar deltid dock tack vare AS. Resterande tid måste jag liksom ta hand om mig själv.  Jag kan inte sortera mina intryck och blir fort trött i skallen. 
Vi hjälps åt i hemmet med allt och jag är gift med en pedant och själv är jag också vän av ordning och reda. 

Jag är 22 år och min pojkvän med asperger är 27 år

Vi har varit ihop i 18 månader och jag fick efter halva förhållandet ungefär reda på att han har asperger. Innan detta hade jag misstänkt att nåt är fel men inte asperger.

Vi bor inte ihop. Jag har borderline. Så vårt förhållande är stormigt, för mig.

Jag har svårt med vårt förhållande, då han inte kan visa känslor, han är verkligen iskall och när jag säger det till honom så svarar han bara "okej" och iom med mina humörsvängningar så kan det då bli kaos men samtidigt eftersom han inte matar det tjafset så tar det ändå slut rätt fort ibland då jag tillslut inte pratar med någon. Förstår då?

Men det som blir fel är att det blir såhär rätt ofta. Jag känner mig inte uppskattad, jag får inte min bekräftelse. Gång på gång försöker jag förklara för honom att jag känner si och så och att vi båda måste försöka bättra oss. Men ingenting har hänt sen jag första gången påpekade detta (typ 7 månader sedan). Han säger själv att "jag bara är såhär.. lovar inte att jag kan ändra mig"... jag var har nu efter flera månaders kämpande börjat tappat hoppet med att leva med den här killen då vi bara inte går ihop :( även fast jag älskar han mer än nåt annat på denna jord. Men jag måste börja se till min egen hälsa. Jag har ångest varje dag, nästan hela dagen över vårt förhållande, men jag vågar inte göra slut...

Jag har asperger och adhd, min sambo har adhd ev och aspie men inte diagnos!

Det svåra är att alla med diagnoser är helt unika, precis som alla andra :)

Visst kan ex närminne vara en irritationsfaktor, olika uppfattning om vilka känslor som visas, och hur! Allt bygger på om man kan hitta ett sätt där både kan känna sig respekterade och värdefulla!

Jag är tillsammans med en kille med Aspergers och vi har snart 2 barn tillsammans. Vi blev tillsammans 2011 efter att vår första dotter föddes och flyttade ihop ganska snabbt. Förhållandet funkade bra i ett halv år sen bröt vi och senare fick jag reda på att han har Aspergers. Vi var separerade i ett år innan vi hittade tillbaka till varandra. Vi har fått jobba hårt för att få förhållandet att funka, hans Aspergers gör att han har problem med det sociala samspelet och han har extremt svårt att kommunicera med folk. Men nu är han helt öppen mot mig. I början sa han inget till mig, kunde bara sätta på sig skorna och försvinna, lyssnade inte på mig om något osv, vi har jobbat hårt på att vara öppna för varandra och har nu väldens bästa förhållande. Nu vilken dag som helst kommer barn nr 2.

Jag har atypisk autism, det är som Asperger men jag saknar vissa kriterier för att få diagnosen, i mitt fall har jag exempelvis inget specialintresse.

Relationer fungerar ganska bra för mig, jag är en analyserande person och tycker det är jätteviktigt vad min partner behöver och känner. Min erfarenhet är att män med Asperger inte alls är likadana och alla män med Asperger som jag har dejtat har varit oerhört själviska (observera att det är mina personliga erfarenheter vi pratar om nu, inte någon universell sanning) tjejer med Asperger eller neurotypiska har fungerat bättre för mig. (Jag är bisexuell, en neurotypisk är en person som inte har Asperger/adhd/ADD/autism/ocd eller dylikt)

Det som är speciellt för mig i en relation är att jag behöver tid för mig själv. Jag visar inte känslouttryck på samma sätt som neurotypiska, med en neurotypisk blir det lätt missförstånd. En neurotypisk person måste anpassa sig till mig också annars funkar det inte. Med det menar jag att en neurotypisk måste lära sig mitt sätt att fungera och uttrycka mig. Personen jag har en relation med måste också säga öppet vad han/hon vill, vill min partner att jag ska gå så får de säga det, inte att det börjar bli sent eller liknande.

Jag har aldrig bott ihop med någon, men skulle jag göra det så skulle jag inte vilja att personen drog hem någon spontant. Städningen skulle vi få organisera på ett annat sätt än hos neurotypiska. Jag vill INTE att min partner helt plötsligt ändrar om i sin städrutin, som att helt plötligt börja torka av matbordet före bokhyllan.jag bryr mig inte om hur partnern städar, men de får göra likadant varje gång!

Alla med Asperger är olika, så vad som gäller för mig behöver inte gälla för någon annan.

Jag har asperger och jag och min sambo har varit tillsammans i 7 år. Vi har inga barn, har inte bestämt än om vi vill skaffa barn eller ej. Vi har 1 hund och 2 katter, jag har alltid trivts bättre i djurs närvaro än i människors.

I början av vårt förhållande var det svårt för jag var väldigt tystlåten, klarade inte att släppa honom inpå livet men det blev lättare med tiden. Nu är han den person som står mig närmast och som jag prata med mest.
I början av vårt förhållande var jag orolig för att han skulle lämna mig, tröttna på mig för det har tidigare pojkvänner gjort. Men han har sagt att han aldrig har tänkt tanken att lämna mig för jag är den enda han vill dela livet med. Han vill att jag blir hans fru så nu har vi börjat planera inför vårt bröllop.

Jag har ganska stort behov av egentid och det har han full förståelse för. Han jobbar kvällar och nätter så då för jag egentid och behöver jag egentid när han är hemma så går jag ut i skogen med vår hund eller så bakar jag.
Rutiner är viktigt för mig, har svårt för förändringar.

Jag är väldigt hemmakär, vill helst bara vara hemma i vårt hus som ligger i skogen. Han är också hemmakär och som tur är har han inte inte några större sociala behov men han har till skillnad mot mig en bra social förmåga.
Jag har alltid haft stora problem med kommunikationen, sociala samspelet och sociala koder. För mig underlättar det att han har en bra sociala förmåga, han är mitt stora stöd i livet.

Jag är arbetslös men har börjat arbetspröva som städare på Samhall. Jag arbetspröva på 50% för jag klarar inte mer för jag är väldigt stresskänslig, får panik av stress. Jag har nu arbetsprövat i en vecka och det är jättejobbigt för mig att mina rutiner rubbats. Jobbigt med alla nya intryck och jag blir lätt trött i huvudet, töms lätt på energi. Jag får ny energi när jag kommer hem och går ut i skogen med vår hund. Jag har ångestproblematik och konstant spänningsvärk i nacke, axlar. 

Jag har sökt sjukersättning på 50% och jag känner att min sambo är den enda som har full förståelse för att jag inte klarar att jobba mer. Andra har sagt att med tiden kan du väl börja jobba mer än 50%. Har fått höra att alla blir ju trötta efter att ha jobbat och att stress är jobbigt för alla. Men för mig är stress inte bara jobbigt utan jag får panik, jag har fått panikångestattacker pga stress. 

Jag känner mig lycklig lottad som har en sambo som älskar mig precis som jag är, längtar tills jag blir hans fru. 

Min sambo har asperger och add men det har bara tvingat mig till att växa som människa. Jag ville inte släppa in honom då vi träffades och nu förstår han mig då väl att det är jobbigt för jag kan inte ljuga, han läser mig som en öppen bok..

Jag skulle aldrig byta ut honom för allt smör isSmåland.