amning som inte fungerar

Släpp det! Var glad och tacksam för att du fått uppleva en fungerande och glädjefylld amningsperiod med ett barn och ta istället emot hjälp och avlastning från din sambo, lägg lite mer rid på din son och låt kanske även honom mata?

Jag har en 2 år amning och en 2 månaders amning bakom mig och inte har jag starkare band till barnet jag ammade länge. Jag väntar nr3 och visst vill jag att amningen ska funka men om den inte gör det är det inte hela världen. Grattis till tösen och det blir bra:)

Jag tror inte att det är det faktum att hennes pappa matar henne som är problemet utan att du känner dig berövad på/har förlorat en närhet till din dotter som du längtat efter och önskar.

Har du burit dina barn i sjal? Tänker att det vore bra för dig att hitta ett annat väg till att få den där intima närheten. Jag förstår att du sörjer amningen och amningsstunderna. Jag har också ammat mycket och länge. Men jag hade i ännu högre utsträckning sörjt att inte kunna sjala barnen. 

Jag kan verkligen förstå dina känslor! Jag tror att det är djupt biologiskt betingat hos oss kvinnor att det SKA vara jobbigt att "sluta" ge sitt barn mat. Förnuftsmässigt vet man ju att barnet kommer att få mat på annat sätt med hjälp av flaska, men ut3 i naturen hade det ju inte varit så utan barnet hade gått under. Och det tror jag sitter i reptilhjärnan på oss på något sätt. Har själv en 3-månaders som jag av olika skäl vill börja delamma och det är jag fullständigt positivt inställd till. Men ändå kändes det så fel när maken häromkvällen skulle testa flaskan och jag fick lägga band på mig för att inte gå in och sätta stopp för det. Känslorna liksom bara sköljde över mig. Samma sak när jag avrundade amningen med äldsta när han var 10 månader - jag (och han) var redo att sluta och allt gick så smidigt, men ändå var jag ledsen och det kändes så fel. Så det handlar inte alls om egoism. Det handlar om biologi och det handlar om att något du sett framemot att få dela med ditt barn inte blev som du hoppats. Tillåt dig att sörja det.

Prova att låta bli att ge flaska, sätt dig i soffan och amma mer eller mindre dygnet runt för att öka produktionen. Kommer vara tuffa dygn, men det kommer göra att det finns nog med mjölk för att helamma. Så länge du ger flaskan på sidan kommer du inte ha nog med mjölk, då kroppen bara producerar det som behövs.

Är pappan också hemma om dagarna? Tycker det är konstigt med män som kräver att de ska ha rätt till att mata bebisen, vill du amma så tycker jag att du ska få amma...

Jag förstår hur du känner men jag tror också du måste släppa det.
Försök vända ditt tankesätt gentemot flaskmatningen så att det inte känns kallt och tekniskt och som att vem som helst kan mata.
Du är inte vem som helst.
Du luktar inte som vem som helst.
Ditt barn vet att det är du som är hennes mamma och det ändras inte för att du inte kan amma henne!

Nu mår du dåligt över det här och kan säkert inte ta in det. Men längre fram kan det vara positivt att båda kan mata. Dels blir ju pappan mer involverad och framför allt tidigare, än om du ammat. Nu kan han också ha henne nära och bli mer delaktig i hennes rutiner. Hur mycket äter hon? Hur ofta? Att han också känner henne på ett annat sätt.
Dels blir du ju mer flexibel själv, och kan gå ifrån på ett annat sätt. Inte lika låst som när man ammar och är matfabrik

Jag kunde själv bara amma 5-6 veckor, sen blev jag tvungen att lägga ner av olika skäl. Det var en stor sorg i början och jag var extremt avundsjuk på andra mammor i mammagrupper mm som bara kunde dra upp tröjan och mata barnet när hen var hungrig. Själv var man tvungen att fixa och dona med pulver och vatten alt. värma ersättning i micron. Nu i efterhand är det ju dock en så kort period så det mesta är glömt och min son har absolut inte mistat någon närhet eller tagit skada på annat sätt.

Tack för era svar!

Många säger: åh, vad skönt att inte vara så bunden om min situation! Men grejen är det att det är under så kort tid så jag har inget emot att vara "bunden" till henne. Jag VILL vara bunden. Kalla mig knäpp kanske..

Tiden kommer då hon börjar äta välling och mat så då är jag inte bunden längre..

Jag är så ledsen inombords och det är jättejobbigt!

Jag blir också ledsen när sambon blir sur över att jag "berövar" honom rätten att mata henne.. Men jag har ju inte valt den här situationen!

Skönt att läsa tankar och råd från er! Tack!

Nej, du är absolut inget "egoistiskt arsle".
Även om  jag är man förstår jag precis hur du känner, du beskriver det väldigt bra. 
Men trots allt kan jag förstå om din kille/man upplever dig som egoistisk också. Troligtvis har du inte beskrivit dina känslor lika ingående för honom.

Du vill ju inte frånta honom något, du känner dig bara själv berövad mammarollen.

Förklara för honom hur du känner, visa honom eventuellt din trådstart, då den är mycket påvisande.