Killen får mig att må psykiskt dåligt
Jag vill nog egentligen bara skriva av mig lite.. Jag vet inte vart jag ska börja, men jag känner mig så förvirrad, kränkt, värdelös just nu.
Jag har träffat en kille till och från under ett års tid nu, vi har(eller jag har) brutit kontakten ett antal gånger under årets gång, på grund av att han får mig att må psykiskt dåligt. Han är 26 år, men hans beteende är som en 12 åring.
Det började med att vi träffades i ca två månader sen kom det fram att jag inte var den ända utan det fanns en till, bröt kontakten direkt. Tills han lyckades övertala mig om att komma tillbaka.
Han kan vara världens finaste men också ett riktigt vider till människa. Jag har gjort allt för den här idioten, men han blir aldrig nöjd.
Om jag diskar åt honom, ja då gör jag det på fel sätt. Om jag inte drar in tillräckligt med pengar så är jag dålig, omotiverad. Och jobbar jag ihjäl mig, ja då vill jag inte tillbringa tillräckligt mycket tid tillsammans med honom. Om jag sminkar mig är jag en hora, är jag utan så är jag äcklig. Han kan skryta om hur många tjejer han knullar, för att sedan säga att jag är den ända för honom. Han säger ofta att den relationen han har med mig har han inte med någon annan. Jag tror honom till viss del, för ibland är jag hos honom i två veckor i streck och då är det svårt för honom att ha flera där. Jag vet att han har sex med andra, men jag har liksom slutat bry mig, orkar inte diskutera med honom längre, för det är ändå alltid jag som har fel enligt honom. Och när han blir arg blir han extremt arg, jag blir livrädd för honom, så jag gör allt för att inte trampa honom på tårna.
Han kan prata om barn, giftemål för att sedan säga att han aldrig skulle kunna vara tillsammans med mig, att jag inte är tillräckligt bra. Han ska alltid tycka och tänka åt mig, han vill bestämma min framtid.
Jag vet att han är ett svin, men varför kommer jag alltid tillbaka? Jag vet inte ens om jag tycker om honom? Jag vet inte någonting längre. Jag känner mig bara så nere när jag är med honom, men ännu värre när jag är utan honom. Han lovar mig gång på gång att han ska förändra sig och om han fått mig känna såhär så är det inte med flit. Och att alla vidriga ord han kallat mig är på skämt, eller så påstår han att han inte ens har sagt så.
Sen blir allt bra och jag är lyckligast i världen, och tror varje gång att det är jag som missuppfattar allting. Sen går ett tag och han iaktar varenda steg jag tar, vågar inte ens städa, bädda för allt jag gör blir fel, och jag blir fruktanssärt osäker i hans sällskap. Han klagar på hur jag skrattar, pratar, så då är jag tyst istället, och då är jag tråkig som inte säger något. Han tar all min energi. Han kan väcka mig mitt i natten och be mig gå ut och hämta något i hans bil osv, när han vet att jag ska gå upp tidigt för att jobba.
Varför kan jag bara inte släppa svinet och gå vidare? Jag mår på riktigt psykiskt dåligt, vill inte ha han i min närhet, samtidigt som jag vill ha honom hos mig föralltid.
Detta är bara en liten del av allting, skulle jag berätta allt skulle jag behöva skriva en bok.