Orkar inte länge till, vad ska jag göra?
Varning för lång text och ev några stavfel!
Jag är en kille på 27 år och jag har så länge jag kan minnas mått dåligt, jag har ett otroligt dåligt självförtroende, ångest, depressioner i perioder och självmordstankar dagligen. Det finns många anledningar till detta men den största är faktiskt storleken på min penis, jag vet, det låter kanske löjligt men den har ordagrant förstört mitt liv.
Det började när jag var 15 bast och när jag träffade en tjej som var 16, vi var tillsammans i ca 2 månader innan vi till slut hade sex, om man nu kan kalla det för det.
Jag såg direkt att hon blev besviken när kalsongerna åkte ner, men hon sa inget, förmodligen för att hon inte ville såra mig.
Efter detta så var vi ihop i ca 1 vecka till och sen så dumpade hon mig, hon ville inte berätta varför men dum som jag var så var jag påstridig och krävde en anledning, och som jag misstänkte så var det pga storleken på min penis.
Denna tjejen berättade f.ö detta för en av sina närmare vänner, något som gjorde årskurs 9 till ett rent helvete för mig då detta spreds som en löpeld, det gick nog inte en dag utan att jag fick höra "lillen" minst en gång.
Som ni förstår så förvärrade detta ett redan dåligt självförtroende och jag blev livrädd för att ta kontakt med tjejer då jag helt enkelt var för rädd för att bli förödmjukad igen.
När jag fyllde 16 så var jag dock på en fest med en vän och under festen så flörtade en tjej som var känd för att vara skapligt "lös" av sig med mig.
Först så gav jag henne kalla handen då jag visste att jag inte skulle räcka till för en tjej med så mycket erfarenhet, efter några öl så förändrades dock detta.
Det slutade med att vi smög oss undan och in i ett rum på ovanvåningen, efter mycket kyssande och smekande så började hon att knäppa upp mina byxor och jag fick direkt en grop i magen och en känsla av att vilja fly, men jag valde att fortsätta.
Hon förde in handen i kalsongerna på mig och hon ordagrant skrattade till när hon kände vad jag hade mellan benen, nej, jag skämtar inte.
Jag puttade undan henne, knäppte byxorna och gick hem med gråten i halsen.
Innan detta skedde så led jag redan dagligen av svår ångest och depressioner, denna händelse fick mig dock att må betydligt sämre.
Det slutade med att jag hoppade av gymnasiet och flyttade hem till min far där jag isolerade mig från det "verkliga" livet i 2 år, tiden spenderades framför en dator och ibland så kunde det ta veckor innan jag ens gick utanför dörren.
När jag fyllde 18 så fick min far dock nog och tvingade mig till att hitta ett arbete, något som jag lyckades med relativt snabbt, detsamma när det kom till ett eget boende.
Jag vantrivdes dock med mitt arbete, något som fick mig att må ännu sämre.
Depressionen, ensamheten, mitt pissiga självförtroende och dom dagliga panikattackerna som jag led av drev mig till att försöka avsluta mitt liv.
Jag misslyckades dock med detta, något som slutade med magpumpning, antidepressiv medicinering, många samtal hos en psykolog och en försörjning via försäkringskassan (aktivitetsersättning).
Efter detta så satt jag ytterligare 2 år i min etta och gömde mig i datorspelens värld, dum som jag var så satt jag även mycket på div forum där sex diskuterades, något som inte direkt gjorde mitt självförtroende bättre då mina år på dessa forum fick mig att inse att det faktiskt är en grav majoritet av alla kvinnor som föredrar stora penisar.
Hur som helst, nu till mitt aktuella "problem" och det tråden främst handlar om.
När jag var 20 år så var jag på en fest med en gammal vän som jag hade fått upp kontakten med igen och på denna festen så träffade jag den tjej som jag nu har bott ihop med i 7 år.
Dom senaste åren så har jag dock inte varit attraherad eller kär i henne, jag är även väldigt nyfiken på att träffa andra tjejer, jag har trots allt inte så mycket erfarenhet när det kommer till sex och jag börjar närma mig 30, något som späder på min dagliga ångest.
Men jag har pga rädslan för att inte hitta någon ny som skulle acceptera mina tillkortakommanden stannat kvar hos henne.
Jag vet, det är riktigt svinigt att hålla kvar henne i denna relationen, speciellt då hon är världens snällaste och ärligaste människa, det finns verkligen inget ont i henne och hon är störtkär i mig.
Hon vill även ha barn men det är något som jag ALDRIG kommer att skaffa då jag inte vill föra mina pissiga gener vidare.
Så vad skulle ni ha gjort i min situation?
Det känns som att det är lika bra att avsluta allt en gång för alla då jag varken har ett jobb, utbildning, lider fortfarande av daglig ångest och depressioner i perioder, jag är en börda för samhället kan man säga.
Det är även mindre kul att leva med vetskapen om att man har en storlek i byxan som majoriteten kvinnor finner "oduglig" och att man ständigt är i ett underläge på den fronten.
Speciellt då det inte går att göra något åt det, något som ger en hopplöshetskänsla som inte går att beskriva.
PS, som jag skrev i början så är inte min penis den enda anledningen till varför jag har mått/mår som jag göra, det finns ganska många orsaker till detta men penisen är helt klart en av dom större faktorerna.
Mvh
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2015-05-22 14:17
Jag såg nu att alla mina styckesindelningar försvann av någon konstig anledning, jag ber om ursäkt för detta.