Lider jag av depression?
Hej alla på familjeliv! 
Jag är en 15 årig tjej. Jag vill först och främst klargöra att jag är medlem på denna sida eftersom det verkar finnas bra stöd och hjälp man kan få av andra människor här.
Iallafall så har jag ett problem. Och det angår min mentala hälsa. Jag drar lite kortfattat om vart mitt instabila mående kommer ifrån. Min pappa träffade en ny tjej efter att min mamma flyttat till Tyskland. Jag var då runt 8 år. Min låtsasmamma behandlade mig mycket illa. Hon frös ut mig, mobbade mig verbalt och försökte ta min pappa ifrån mig. De levde tillsammans ända tills jag fyllde 14 tills de separerade. Och under den tiden hinner mycket mörka demoner nå en.
Det var när jag var runt 13 år som jag började drabbas av min låtsasmammas beteende. När man är ung så tänker man inte lika mycket på det. Det är nästan värre när man blir äldre och ältar på sådant. Jag utvecklade ett självskadebeteende samt ätstörning. Jag blev dock upptäckt ganska snabbt. Min pappa tog mig till BUP och jag fick gå på två möten, tills jag blev omplacerad till BUH. Socialtjänsten blev inblandad, och är det fortfarande. Ingen har lyckats diagnotisera mig och jag känner inte att terapi hjälper mig alls. Jag har sagt det till min pappa, men BUH och socialen envisas om att jag ska ha en kontaktperson, trots att jag är väldigt tillbakadragen.
Jag känner mig så maktlös. Jag går runt varje dag med orolig mage och en känsla av desperation. Jag har ingenstans att vända mig och bara spy ut all galla. Min och min fars kommunikation är inte den skarpaste. Jag vill inte må såhär. Men under vissa perioder känns det som om jag inte vill göra något åt mitt mående, som om jag vantrivs i min nedstämdhet. Dag in och ut fäller jag tårar och har återgått till mitt självskadebeteende, som jag var ren ifrån i ett år.
Min pappa förväntar sig att jag ska må mycket bättre nu bara för att vi har flyttat ifrån min styvmamma. Det är jättejobbigt att känna en press att jag måste påskynda mitt läkande. Framförallt gör det att jag bara mår sämre. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag håller på att gå in i väggen och kommer slänga in handduken vilken dag som helst. Tiden är inte riktigt på min sida nu.
Jag känner att jag behövde skriva av mig. Finns det någon som har tips om hur jag kan hantera denna känsla. Eller andra förslag överhuvudtaget?
Tack så mycket.
