arg ettåring. Fler?? behöver lite stöd

Tack för bra svar!!

Ja det känns så hopplöst så jag vill gråta ibland. Känner mig trött och misslyckad som mor och har dessutom på sistone börjat få tankar i stil med att 'är detta verkligen normalt?' Är det bara utveckling eller är det rent av nått galet med henne. Det tycks då inte gå över och jag tycker alla andra ettåringar verkar så nöjda jämt

Min dotter är snart 17 mån o hennes akuta ilska har börjat avta. Får bara utbrott nån gång i veckan nu. Hon är superenvis o blir arg om hon inte får som hon vill. Skriker, spänner sig, stampar, ligger på golvet o bankar o skriker. Oftast sätter jag mig bredvid henne på golvet o pratar lugnt, så lugnar hon sig snart o kryper upp i mitt knä o vill gosa.

Min yngsta är också 15 månader och jag blir nästan rädd för henne ibland. När hon blir riktigt arg dunkar hon pannan i väggen, eller i golvet, eller kastar sig bakåt i spjälsängen så hon slår bakhuvudet i spjälorna. Och sen tar hon sig åt det onda stället liksom förvånad, och blir arg och ledsen för att det gör ont. Hon har ett blåmärke i pannan sedan flera veckor, det går inte bort för hon dunkar på samma ställe.

Tack Krinkrin, inlägg 1, för lugnande ord om arga barn. Jag fortsätter försöka hjälpa henne sätta ord på sina känslor. Men nog är det jobbigt att behöva vakta henne från att skada sig själv.

Jag har haft tre barn i den åldern. Den äldsta var gnällig och grinig och svårroad. Mellan var argare än argast, utbrott och skrik och vrål. Bets. Yngsta var bara glad och förnöjd och harmonisk. Samma föräldrar. Samma miljö. Barn är olika .

Generellt skulle jag säga att dessa drag i deras personlighet har följt dem upp genom åren på ett eller annat sätt. Mellan har alltid haft ett hett temperament och jösses vilka konflikter och utbrott vi har haft. Han fyllde 6 år nu nyligen och en härligare unge får man leta efter. Självständig, oerhört empatisk och verkligen bara genomsnäll (jätteomtyckt av alla kompisar i förskolan och den som många blyga och försiktiga tyr sig till). Men stark integritet, bestämda åsikter och kan själv .  Alla former av ilska och utbrott har förresten alltid riktats mot oss föräldrar och familjen. Sköter sig exemplariskt på alla andra håll .

Tyckte det var en period där runt som man fattade att OJ, nu har de fått egen vilja och kan bli riktigt arga. Håll ut, du är inte ensam och det blir bättre 

Känns skönt att höra att man inte är ensam iaf!!

Känner att dottern har en enorm vilja och envis som sten!! Vill bemöta detta på rätt sätt inför framtiden....

Men hon är ju för liten att diskutera med liksom.

För övrigt var hon hos min mamma några timmar idag. Har sällan barnvakt. Där hade hon varit som en ängel...

Känns skönt att höra att man inte är ensam iaf!!

Känner att dottern har en enorm vilja och envis som sten!! Vill bemöta detta på rätt sätt inför framtiden....

Men hon är ju för liten att diskutera med liksom.

För övrigt var hon hos min mamma några timmar idag. Har sällan barnvakt. Där hade hon varit som en ängel...

Åh vad jag känner igen mig i det här. Min son är också 15 månader och så fruktansvärt arg så jag är helt matt nuförtiden av all ilska och allt jävla grinande här hemma.

Och det lustiga är att det är precis samma sak här, han är världens ängel på dagis och hos andra och alla säger stt han är såå snäll och fantastiskt och visst, det är han absolut! Men nuförtiden räcker det att vi kommer innanför dörren här hemma efter dagis så börjar han grina direkt och slänga sig på golvet av någon anledning som jag inte förstår. Jag är så ofantligt trött så hela kroppen och huvudet skriker men tack och lov lyckas jag hålla god min framför sonen pch försöker

Oj nu kom inte allt med...

Och försöker förklara och visa att man inte får slåss eller vad det nu är. Men ibland måste jag gå undan för att andas ut lite själv.

Ville bara stt du ska veta att du inte är ensam och det är för jävla jobbigt ibland men vi får hoppas att det snart lägger sig!