Vad äter mulliga barn?

Beskriv alltså maten samt mängd.

Nu är min son inte mullig eller överviktig men hans kompis är och det jag har sett han göra är att han äter alldeles för mycket mat. Han äter alltid dubbelt så mycket som min son gör. (Skulle säkert ta ännu mer om man ställde fram maten och sa att han fick äta mer, han har liksom inget stopp.) Plus att föräldrarna inte har någon koll på vad som är nyttigt och inte nyttigt. Det är mycket sötad yoghurt, vitt bröd, flingor med massa socker, korv med bröd, söta drycker och kakor m.m. Rör sig inte alls på samma vis när dom är ute och leker då han inte orkar springa och blir trött fort. Han håller på med sporter tillsammans med min pojk men man ser att han inte orkar som dom andra barnen.

Intressant att se om någon svarar hur deras barn äter :)

Är du orolig för ditt egna barn?

Är du orolig för om ditt barn äter för mycket? Svaret är att om ditt barn är överviktigt så äter ditt barn antingen för mycket eller fel sorts mat.

Oftast som alla andra fast lite mer. I vårt fall är det så iaf. Har fyra barn varav ett är långt över medel på BMI. De andra medel eller under. Vi får hjälp men det blir inte bättre. Det är inte lätt att programmera om en hjärna som älskar mat...o det ironiska är att det är detta barn som rör på sig konstant.

Tiden får utvisa hur det blir.

Vissa har större aptit än andra, så är det bara. Har man ett sådant barn måste man vara mer på sin vakt och ge så bra mat och sunda matvanor som möjligt för framtiden. Barn med stor aptit och svaga mättnadskänslor blir vuxna med samma egenskaper, då är det jätteviktigt att ha med sig en bra mat- och motionsvanor så man kan hålla vikten.

De barn jag känner som är lite mulliga har alla mycket god aptit, ingen av dem har familjer som äter dåligt, utan de mulliga barnen äter lite för mycket av bra mat. Sedan har de mulliga barnen svårare att begränsa sig på t ex kalas när det bjuds på onyttigheter.

Särskilt en familj i min bekantskap har kämpat mycket med sin ständigt hungrige och mullige son. Mamman har tagit ut honom på långa promenader och hon har vakat över honom på kalas. Det verkar ha fungerat för nu är han en ung man som själv vakar över vad han äter och tränar på gym och är normalviktig, men han var rund med bilringar när han var i 10-årsåldern.

Samma med sambons tioåring. Dåliga vanor förut, när föräldrarna var gifta, bättre vanor hos oss nu men fortfarande lite sämre hos mamman.

Bägge föräldrar överviktiga, min sambo aningen mindre dock, och han har dessutom god hälsa, alla med övervikt är inte per automatik vid dålig hälsa som fördomen säger.

Ett barn är smalt som ett streck, det andra har BMI barnfetma. Han idrottar osv. Prover har tagits på ämnesomsättningen, han är frisk.

Äter inte mkt sött men älskar "vuxenmat", såser, kött, potatis, osv och äter för stora portioner i skola osv om han inte begränsas.

Jag håller absolut med dig att man som förälder bör försöka ge så bra och sunda mat och motionsvanor som möjligt för sina barn, speciellt om de har större aptit. Men samtidigt tycker jag också att man bör fokusera minst lika mycket på barnets självkänsla och få denne att känna att man duger trots att man är lite rund.

Min kusin var ett ganska runt barn med en bror som var väldigt spinkig. Medan brodern fick äta hur mycket han ville så begränsades hon alltid och fick pikar om att det räcker med att ta en bulle och ska hon verkligen ta en portion till osv. Det är en balansgång mellan att försöka lära ut sunda matvanor och trycka till någon som inte faller inom normen av hur man bör se ut och man måste verkligen akta sig så att det inte blir fel. I min kusins fall så mådde hon jättedåligt av allt detta pikande och hade ångest vid varje måltid. Hon började också tröstäta när ingen såg, vilket ledde till viktuppgång och ännu fler pikar och dåligt självförtroende. Det var först i vuxen ålder som hon började tycka om sig själv och sin kropp och då kom också viljan att röra på sig och ta hand om den på bästa sätt. Jag tror absolut inte att hennes föräldrar ville henne något illa, men just i hennes fall så blev det där med att de skulle utveckla en sund relation till mat ganska fel.

Fast att det bara skulle handla om hur mycket och vad barnet äter är att förenkla. Har 3 döttrar o den äldsta som äter mest och älskar kolhydrater är smal och de yngre har alltid varit lite smårunda(även om de har normalvikt). De har en annan form och en annan kroppsbyggnad, men äter verkligen inte särskilt mycket. Både jag o pappan är normalbyggda åt det smalare hållet. Dessutom äter vi bra och vällagad mat.

Tack för era ärliga svar! Var lite rädd att någon skulle känna sig påhoppad...

Jag har själv haft en skev relation till mat och är rädd att mitt barn ska utveckla samma tankemönster. Ingen av oss är överviktiga me det kräver mycket fokus från mig, måste motionera och alltid tänka på hur mycket och vad jag äter. Får ångest dom gångerna mitt barn får smaka glass eller chips och är rädd att det ska börja synas senare.

Det blir chips typ en gång i veckan, försöker äta sånr när han somnat men ibland myser vi tillsammans och då får han en liten skål. Nu på sommaren får han en liten isglass ibland å stan eller att vi äter hamburgare men som sagt känns det jobbigt.

Risken finns ju också som någon skrev att det blir fel att totalförbjuda sånt för det kan få den effekten att barnen senare börjar äta i smyg eller känna skuld när dom äter. Är därför lite nyfiken på vad som är lagom? Jag håller ju som sagt koll på kalorier in vs. ut men det vill jag ju inte att mitt barn ska lära sig för det tycker jag är lite överdrivet.

Han gillar mat och onyttigt såklart men rör sig samtidigt väldigt mycket.

Vi talar med vår om hans övervikt- men min sambo kan ju göra det utifrån att han själv vet problem som kan uppstå, pojkens farfar i sin tur likaså, typ det är svårare att orka med att göra det man vill, man kan få problem med hjärtat, osv. Sen har han ju sett hur begränsad hans mamma är och hur lite hon orkade leka med honom när han var yngre och hon vägde 130 kilo. Han går ju även och väger och mäter sig hos skolhälsovården med jämna mellanrum.

Tror man kan prata om det om man gör det på ett vettigt sätt.