Min pappa är patetisk
Jag vet inte om det här är rätt tråd att skriva i men jag ville bara skriva av mig.
Sedan jag var 13 år och mina föräldrar skulle skilja sig (på grund av min pappas 40-årskris med motorcykel och allting) så har jag blivit psykiskt misshandlad varje dag. Varje dag jag kom hem från skolan och tittade på tv så kom han hem och skrek "Sitter du här igen!" "Gör lite nytta!" "Håll käften!" och stirrade på mig så att själen frös till is. Sen avslutade han med "Blev du sur nu eller?" när jag gick upp på mitt rum gråtandes och önskade att mitt hjärta skulle sluta slå så jag fick slippa alltihopa.
Jag gjorde inget försök till självmord för som tur var min kärlek till mina djur så stor att jag försökte stå ut. Jag minns en dag när jag och min bror var i hans nya lägenhet och mamma kom dit och började grina, då började han skrika "Men ska du sura nu också!" Jag hade till och med glömt bort det här, jag kände bara att jag inte tyckte om min pappa, tills jag läste mina gamla dagböcker.
Så här höll det på tills jag var 20 och flyttade hemifrån ÄNTLIGEN, fast nu är jag 27 och det har fortfarande inte slutat. Igår skickade jag ett sms till min mamma och skrev "Ska ni komma med byrån någon gång?" och inte menade jag nåt illa med det, jag ville bara höra hur vi skulle lösa det, om de skulle komma eller vi. Hon svarade att de inte hade något släp och att de skulle låna i såfall eller att den kanske fick plats i vår bil som är en kombi. Jag hann inte svara (jag stod i duschen och mådde redan dåligt och sambon var hos grannen) innan surgubben kom in genom dörren och höjde rösten åt min sambo direkt och sa att det var rent bedrövligt att han var tvungen att låna en bil för att komma med byrån och min mamma höll ju bara med eftersom min sms var så himla otrevligt.
Jag sa det att hon kunde väl ha ringt då innan och höra hur vi skulle göra eftersom jag inte ens hade hunnit svara på smset. Min sambo åkte dit i morse och frågade vad som hände igår och frågade varför han var så otrevlig på honom också och då sa han "Ni bor ju tillsammans" och att allt var mitt fel, att jag hade massa ideér och påhitt som förstörde hela tiden. Så då sa han sambo att de inte behövde komma mer för att det inte var roligt längre.
Vem går in i någons hus och skäller på de som bor där, hade jag varit otrevlig mot min pappa så hade han säkert slagit ner mig. Det önskade jag förresten när jag var liten, att han bara skulle slå mig så jag kunde ringa BRIS, önskar att jag hade gjort det för psykisk misshandel också.
Så nu känns det trist men jag känner att det räcker nu, jag är gravid och jag skulle aldrig någonsin behandla mitt barn sådär, det är slut nu. Det här blir min riktiga familj. Jag har accepterat att jag aldrig var älskad (förutom på fyllan när det gick väldigt bra att säga det, jag har hört det två gånger i mitt liv) och att han skyller allt på mig. Jag har min fantastiska sambo och bebis på väg och jag längtar tills vi ska flytta!
