Besatt av en vän
Jag är medelålders kvinna, flerbarnsmamma och högutbildad. Jag har ett förhållande som jag upplever lyckligt både mentalt och fysiskt. Vi pratar, vi älskar och vi vardags-tar i varandra.
Har ett för mig stort problem sedan många år. Jag blir som besatt av vissa av mina vänner, som en vänförälskelse (dock vill jag inte kyssa eller gå i säng med dem). Numera har jag stor självkontroll, och parerar så att mina känslor inte kan läsas av utifrån.
Vill påpeka att jag har en bra och nära vänkrets sedan många år, har intressen som jag ägnar en del av fritiden åt, utöver mina barn och mitt yrke som också tar tid i anspråk. Jag tror att jag uppfattas som glad, social och duktig i mitt yrke. För dem med problem en hyfsad lyssnare....
Trots det händer det med jämna mellanrum att jag hittar en människa (alltid en i taget) som jag blir helt förtrollad av. Det brukar börja med att vi lär känna varandra i en avslappnad miljö (jobbet, studierna, kurs...) och att den personen blir intresserad av att lära känna mig. Det är utan undantag en kvinna ca 10 år äldre än jag är. Jag är lite osäker på mig själv innerst inne, men framstår som säker inom mitt yrke - och jag tror att det är så jag uppfattas där. Det är alltid någon som pratandet klickar med från start. Efter ett tag kommer de djupa samtalen, och förtroendena. Jag får deras sårbarhet, och lyssnar. Efter ytterligare en tid börjar jag fästa mig - djupt, djupt, djupt inom mig. Så djupt att hjärtat nästan går sönder vid tanken på att minsta dem. Då börjar jag ägna allt mer tid åt att tänka på dem, jag funderar över hur jag skall komma ett steg vidare, komma närmare. Det blir en form av besatthet i att komma under ytan, under deras skal. Och att umgås mer och mer, prata i det oändliga.
Samtidigt blir jag sårbar och rädd att bli sviken, och jag börjar se om jag betyder någonting tillbaka. Spelar jag någon roll för dem? Jag testar min vän på olika sätt - för att se om vänskapen håller i blåsväder...
Det är där mina problem börjar, för jag lägger märke till varje detalj och varje skiftning hos den andra. Livrädd för att hon skall känna sig trängd av mig. Eftersom mina tankar är så intensiva, så upplever jag min intensitet mot den andra dubbelt så stor som den egentligen är....I tanken hör jag av mig flera hundra gånger mer än jag i verkligehten gör (har självkontroll)
Och jag skriver brev, som jag aldrig skickar. Jag sparar sms,mail, ibland nedskrivna minnen av samtal. Jag är helt besatt, som av en drog. När jag fått av drogen är jag lycklig en stund, för att sedan behöva ännu mer. Utan drogen, rastlös, orolig, irritabel....
Givetvis är det alltid så att vänskapen är ömsesidig, vi hittar samma samhörighet i de djupa samtalen. Det är bara det att det liksom inte går att leva upp till mina inre krav. Dessa vänskaper finns alltid kvar, men det tar flera år innan denna besatthet mattas av....och då blir de helt vanliga vänner som finns och är helt oladdade för mig.
Jag är så trött på det här, utbränd av att vara besatt av en människa jag tycker om - och alltid vilja ha mer än hon kan ge. Och trött på att aldrig kunna prata om det här, utan hela tiden gå med 300% självkontroll för att inte låta allt det här skina igenom, i rädsla att råka ställa krav - och mista det jag har.
Och samtidigt paralellt vara lyckad utåt i ett högstatusyrke, välbetald, flera fina barn och fin sambo. Lycklig...eller?
Jag förstår verkligen inte vad det är för fel på mig!