Visste inte vad jag skulle säga...

Jag är inte säker på att jag förstår frågan, men om du tror att en det betyder något att en femåring säger att hen gillar dig bättre som mamma så får du nog tänka om.

Jaså? Ja, det är möjligt. Bonus har aldrig uttryckt något sånt tidigare, ibland har bonus velat kramas men eftersom jag har varit rätt så frånvarande under nästan ett år pga att jag har mått så dåligt så så blev jag paff och visste inte vad jag skulle svara.

Frågan är dock vad jag ska göra med infon om mammans beteende som jag inte anser vara det bästa för barn. MEN samtidigt tror jag ju inte att hon är elak. Jag är helt enkelt villrådig eftersom mamman redan har haft åtgärder och jag vill ju inte heller att bonus ska hamna i fosterhem OM det går så långt för jag är ganska säker på att mamman kommer att säga nej till samma hjälp som sist då hon hatade det. (Sa hon iaf) Hon sa själv ifrån sig hjälpen ett tag efter att de gått ner till en gång i v.

Det är inte ditt ansvar att bestämma var barnet ska bo och hur det ska tas om hand.

Om du är orolig för barnet pratar du i första hand med din man och i andra hand med barnets mamma. Det är barnets föräldrar och de som i första hand ansvarar för barnet. Om det inte har någon effekt och du oroar dig för att barnet faktiskt far illa anmäler du det till de sociala myndigheterna. De utreder då barnets situation och erbjuder eventuellt hjälp och stöd.

Sedan är det inte så konstigt att barnet tycker om dig trots att du inte alltid varit på topp med tanke på vad du berättar om föräldrarna. Se dig själv som en extra tillgång i detta stackars försummade barns liv. Inga barn kan få för lite kärlek och särskilt inte de försummade barnen.

Jag har pratat med pappan och detta är faktiskt det enda vi grälar om, men han vill inte prata om det alls för han känner att han inte har någon lösning. Mamman tar allt som kritik tom när vi frågade om bonus behövde något nytt i klädväg. Då hette det att hon minsann inte behövde några allmosor trots att hon tidigare var och varannan v ringt om mer pengar vilket vi sköt till i början. Vi slutade dock med det när vi insåg att pengarna gick till cigg och festande. Så det är hon skitarg för.

Vi har annars en tillkämpat 'god' kontakt, hon vill gärna ha kontakt oftare, följa med när vi hälsar på min mans föräldrar och så men min man vägrar. Jag känner att hon inte är någon jag skulle haft kontakt med om inte barnet fanns och hon (har hon sagt) vill inte att jag ska ha någon större inverkan i hennes barns liv. Jag tolkade det dock som oro för att en annan kvinna skulle ta hand om hennes barn och rädsla för att jag skulle vara 'bättre', men det kan vara helfel tolkat för det var lite vad jag kände i början när mina barns pappa träffade en ny.

Ja, jag funderade på detta med soc, men hon har redan varit i den svängen och vi har haft möten med famrätten då även jag har varit med vid några tillfällen. Vad händer när det inte är första gången mammans föräldraförmåga utreds? Pappas har aldrig utretts för han har sagt ifrån redan från början att han inte är en bra förälder men att han ska försöka. Mitt i står jag utan bestämmanderätt och mår skit för bonus skull.
Du har ju helt rätt i det du säger, jag såg det inte själv bara, mitt i det som jag är. Jag är den som alltid finns där (när bonus är här) och alltid kör samma regler, alltid är konsekvent, alltid har tid att laga leksak osv. Men jag vete fan om jag har ork att vara den där extra tillgången.

Som jag mår nu, är det en kamp att kliva upp varje dag, jag gör det bara för mina barn. Att ta soporna och gå med dem till soprummet kan vara det enda jag orkar med på en hel dag. Eller att göra något kul med barnen, ofta blir jag helt slut tom mitt i.
Jag har hjälp ska jag väl skriva, terapi bla men jag kan inte påstå att det hjälper nå vidare värst.
Vissa dagar är jättebra, då orkar jag med allt möjligt, men jag har märkt att det straffar ut sig dagen därpå, då blir jag helt utmattad eller så blir jag det mitt under det jag gör.

Jag har många gånger funderat på separation, inte pga att jag inte älskar min man, utan pga situationen med bonus, jag orkar inte känna ansvaret för att bonus ska ha det bra. Jag tänker på bonus varje dag skulle jag vilja säga, oroar mig. Men om vi separerar känns det som att även jag sviker bonus.

Oj.. det här blir låååångt.. Sorry :)

Utifrån den informationen du ger i trådstarten så är jag inte helt säker på vad det är du är så oroad för? Antingen pågår det en massa som du inte tar upp, men är det oroväckande saker så borde de rimligtvis varit i trådstarten? Eller så går du igång på saker som för de flesta med ett litet barn finner fullständigt normalt... Kanske för att ni har barnet så sällan och inte lever med barnet vardagligt?

Att barn uttrycker att de gillar ngn mer än ngn annan är inte helt ovanligt. Det behöver överhuvudtaget inte betyda någonting annat än att i just den stunden har barnet starka känslor. Och barn lever ofta i nuet. Har man med småbarn att göra på en vardaglig basis vet man förmodligen att man ibland är den som "älskas" mest och ibland minst. Ibland är man inte ens omtyckt... Min bonusdotter, som var ett år när jag kom in i bilden, har alltid varit gladare, lättare osv hos oss. Anledning är förmodligen för att vi träffas på helger o lov. Vi har massor av tid för henne, inga måsten (för de gjorde vi när hon var hos sin mamma), mkt mer tålamod eftersom vi inte har de vardagliga konflikterna. Jag har under hennes uppväxt även varit medveten om att både ord som "tycker om dig mer" eller "jag tycker inte om dig" har sitt ursprung ur den aktuella situationen samt att hon testar mig. Jag är oerhört glad över att hon tycker om mig men inte för ett ögonblick tror jag att hon tycker om mig MER än sin mamma.. Även om det kommer ut i vissa stunder. Hennes mamma har ALLT det vardagliga. Hon tjatar (det gör nog alla föräldrar), hon måste lägga tid på att laga mat, tvätta, gå o handla, jobba osv. När bonus är hos oss - ja då har vi tid o ork att vara med henne nästan varje timme på dygnet. Vi är lediga. Hon är ledig..

Utav det du beskriver hade jag tagit orden som ett uttryck för att barnet tycker om dig. Men inte ngt annat..

Mina egna barn älskar ibland mig mest, ibland sin pappa. Helt beroende på "dagsformen".. Ibland är mormor, morfar eller farfar värda lite mer än oss o inte sälla är bonusmorfar värd mer än oss alla ihop (han har ALLTID tid att leka och bygger med lego, yågnana osv som få vuxna orkar leka).

Många föräldrar sitter med telefonen i handen. Är det bra? Antagligen inte - man borde nog försöka lägga undan den oftare - är det fog för att börja fundera över om barnet mår dåligt i mammans vård? VERKLIGEN INTE!!!

Nästan alla barn jag har i min närhet, både egna o vänners, blir extremt uppmärksamhetstörstande när man sätter sig o pratar i telefon.. Jag kan vara hemma en dag med pojkarna, vara ute o leka, se en film ihop osv - ge dem massor av uppmärksamhet. Så på eftermiddagen när de får lite mellanmål framför ett avsnitt av bamse, de leker bra själva eller liknande och jag passar på att ringa min mamma - då spelar det ingen som helst roll att de för två minuter sedan varit HELT ointresserade av min uppmärksamhet - nu plötsligt så är det såååååååå viktigt att berätta ngt som hänt under dagen, att leka med mig, att visa sin teckning, att fråga ngt om morgondagen. Eller - de gör ngt de VET att de inte får, för då får de min uppmärksamhet... Kort sagt - barn vill ha din uppmärksamhet så fort du är upptagen med annat - OAVSETT hur mkt uppmärksamhet du gett dem innan.... Det tyder inte på att barnet inte har en närvarande förälder utan att barnet är fullt normalt och reagerar som de flesta barn.

Gällande maten... ja, vi har oxå regler. Men det är förbannat (ber om ursäkt för uttrycket) stor skillnad på att ha barn på heltid och ngn helg ibland.. NI orkar hålla på era regler och BARNET orkar leva upp till dem. Våra barn måste oxå smaka på allt (om jag inte vet sedan tidigare att de inte gillar det, då smakar de bara ibland), Det hindrar inte äldsta sonen (i samma ålder som din bonus) att tjata om mackor VARJE gång.... Får han det? Nej, sällan om det är mat vi ska äta, men ngn gång kan han få en macka istället o så äter vi en mer "matig" kvällsmat - speciellt om det av ngn anledning varit en jobbig dag... Till mellanmål o kvällsmat så får han det däremot om jag Inte planerat in ngt annat jag anser han behöver.

Välling - jadu... Hos oss slutade bonus med välling ett helt år innan hon slutade hos mamma. Likadant med napp, snuttefilt och blöja. Gör det oss till "bättre" föräldrar? Knappast - däremot har vi henne så sällan att det är lättare att bryta och ändra vanor. Jag har MYCKET jag inte är överens om hennes mamma med. Och ja, regler och ansvar är en av sakerna. Men dessa saker du radar upp innebär inte att barnet far illa eller att det funkar bättre hos er pga regler. Utan snarare tyder det på att ni får en lättare bit för ni har barnet så sällan. Ni lever inte vardag ihop. Ni nöter inte på varandra. Samt att ni har olika preferenser.

Jag är medveten om att du har egna barn och därför har erfarenhet av att ha barn på vardaglig basis. MEN alla barn är inte likadana... Speciellt inte barn som skall anpassa sig till två hem och, medvetet eller omedvetet, antagligen försöker vara alla vuxna till lags. Ibland genom att säga att de vill bo på det ena eller andra stället - för att säga tvärtemot till den andra föräldern...

Gällande soc - det är väl jättebra att hon fick hjälp och avlastningg. Speciellt som hon inte får det av pappan i den utsträckning som kanske hade behövts. Jag har aldrig varit ensamstående förälder men jag är övertygad om att det i perioder är skitjobbigt. Speciellt om man inte har ngn avlastning. Avlastningsfamilj är ett jättebra alternativ. Synd att de slutat..

Vad du skall göra? Av det lilla du skriver så Tja,ingenting mer än att fortsätta vara en bra bo bonusmamma när pojken kommer.

Det vore nog bra om pappan kunde vara oftare med sonen, men jag vet ju inte bakgrunden och antar att ni som vuxna har upplägget med en gång i månaden för att det är bäst i er situation. Däremot kanske han hade kunnat börja Skypa med sonen? Det behöver inte vara många minuter men fem minuter några gånger i veckan tror jag kan underlätta för barnets känsla att du o pappan finns där. ...

Så - nu tror jag att jag är färdig :D

Hoppas du orkade ta dig igenom det ;)

Brumma: Stående ovationer för ditt långa, utförliga och utomordentligt braiga (hihi) inlägg!  
Mycket BRA skrivet och jag hoppas verkligen att ts tar till sig det.

När det gäller mamman så kanske en ny avlastingsfamilj kan vara något att fundera på, men det är i så fall något som inte rör ts öht. Det är mellan mamman, barnet och soc.
Jag hade själv avlastningsfamilj en period till mitt barn då jag inte hade någon pappa till barnet eller annat kontaktnät. Jättebra och vi har kontakt än idag många år efter avslutat "uppdrag".

Tack för engagerat inlägg och det var bra skrivet så det var inte alls jobbigt att ta sig igenom
Många bra synpunkter dessutom

Ang mammans tfnanvändande, jag fick nog inte fram detta helt tydligt, vi talar inte om enstaka samtal, vi talar om att tfn är uppkopplad på ett eller annat sätt HELA tiden. Som ex; Farmor och farfar är på besök hos dem under en v (de är pensionärer). Under denna tid la inte mamman undan telefonen annat än för de ggr hon lagade mat eller nattade bonus. Inte ens på kvällarna när de alla satt i soffan las den undan, inte när grannen kom på besök, grannen hade sin egen tfn i handen nonstop och surfade under hela besöket.

Detta har även andra påpekat och ifrågasatt men när farmodern berättade detta förra v så började jag oroa mig på allvar. Just även pga det bonus sa, men det är ju helt rätt det ni säger, barn lever i nuet och JUST DÅ tyckte bonus mer om mig än mamma.

Ang pappans engagemang i bonus.. Tja som sagt det är det enda vi grälar om, han har inte intresset. Han talar aldrig om sitt barn mellan umgängena, inför umgängena är han rätt grinig och trist att ha å göra med, när han ser mammans nr på displayen suckar han högt och om det då är barnet, ja då hör jag på rösten att han svarar pliktskyldigast men han är eg inte alls intresserad av vad barnet säger.
Tar jag upp detta med hans barn lyssnar han av respekt för mig, men största orsaken till att det tog slut var att hon blev gravid. (Snälla inget tjat om att han kunde använda kondom osv, det är en helt annan diskussion, de hade en annan överenskommelse som hon bröt)
Jag får känslan av att han bara väntar på att bonus ska bli så pass gammal att kompisar är viktigare än att umgås med pappa.

Ang ny avlastningsfamilj, enligt mamman måste hon skaka fram en själv och de hon hittills presenterat blev inte godkända.

Vad konstigt att inte de familjer mamman hittat blivit godkända. Enligt min erfarenhet krävs så gott som ingenting för att bli godkänd som avlastningsfamilj.

Jag tror inte du behöver oroa dig alls när det gäller telefonen. De flesta jag känner har sin telefon till hands 24/7, ingen av dessa föräldrar försummar barnen pga det.

Jag tror du lägger för mycket orostankar på ett barn du knappt har någon kontakt med och DET tycker jag är mer oroande.

Heltid hos er är inget alternativ öht pga pappans ointresse. I så fall är alternativet NOLL umgänge t.o.m bättre. (men inte heller bra förståss)

Du borde släppa dessa tankar (fantasier?) och istället fokusera på att bli frisk!

Flytta närmare bonusen och hans mamma.

Den ena bestod av hennes bästa vän och där tror jag de ansåg att hon som också är ensamstående med ett barn som dessutom har särskilda behov inte kunde erbjuda det bonus behöver.

Den andra familjen är en kvinna som har det rätt turbulent hemma (en gemensam vän mellan maken och barnets mamma)

Ok, så du anser, att när en person  surfar non stop, eller talar i tfn och inte svarar på tilltal så är det ok och ingen fara? Jag anser annorlunda. Jag kanske inte riktigt får fram det jag vet inte, eller så är vi vana vid annorlunda föräldraskap helt enkelt.

Det ÄR inga fantasier, det må låta så, JAG har ju inte sett detta så mycket, men flera andra som pratat med oss om det, jag kan bara  inte på något sätt anse att ignorering av barn är ok, samtidigt som det är dubbelt, jag tror hon älskar sitt barn och hon är som sagt inte elak.

Nej, heltid hos oss är inget alternativ jag vet, och som det är nu kan det hända att jag och maken går isär bla pga att jag inte pallar med att se hur lite han bryr sig om sitt barn.
Jag vet att han inte kan hjälpa det och jag vet att han försöker men det sliter så oerhört på mig att ständigt vara beredd att rycka in om han faller ihop under umgänge, allt för att bonus inte ska se.
Han går också i terapi, bla för detta, men nu har jag också hamnat där och jag undrar om det är värt det.