Att ångra en abort

För 1,5 år sedan gjorde jag en abort, en abort jag inte ville göra. En abort jag försökte göra mot min vilja två gånger utan att lyckas, en abort jag gjorde när jag var så trött att jag inte orkade stå emot mer. Att vakna dagen efter o bara höra sitt egna avgrundsvrål, en röst man inte känner igen, känslan att veta att man gjorde fel, att det är för sent. Att efter några veckor stänga av, inte orka känna mer, inte orka gråta mer, inte orkar skrika mer. Att vara tvungen att ta sitt ansvar för det barn man redan har, det barn som aldrig kommer få ett syskon som hon längtar efter så högt.

Att efter ett år vakna upp o känna alla känslorna igen, allt som händer påminner om året innan, det är advent, det är lucia, det är julafton, det är nyårsafton o det enda du minns är vad som hände förra året, känslan. Allt är samma, förutom att man vet att det inte finns något val att göra, det finns bara ångest, ånger, sorg. Att tillslut ha blivit sjukskriven, att inte orka mer. Att kämpa för att få hjälp, att inte få. Att tänka -inte en jävla dag till- varje morgon. Att veta att enda anledningen att man lever är för det barn man redan har. Att ha dåligt samvete för att man bara låtsas, att leendet aldrig är äkta. Att aldrig kunna känna glädje över att någon annan ska bli förälder, att bara bli ledsen, att få dåligt samvete över att inte kunna glädjas åt andra. Att inse att tiden rinner iväg, att man är 37 o ensam, att det är för sent. Att tänka på att jag hade kunnat ha en ettåring om några veckor. Att ångra nåt som inte går att göra ogjort. Älskar dig pyret, förlåt.