Pinsam rektoskopi
För någon vecka sedan fick jag reda på att jag behövde göra en rektoskopi, och några dagar senare ringde sjukhuset upp mig och meddelade att de hade tider lediga dagen därpå och undrade om det passade för mig. Jag blev lite tagen på sängen för jag trodde att det skulle dröja någon månad och att jag skulle få en kallelse hemskickad, men jag hade inget inplanerat så jag sa att det gick bra.
Därefter sa damen i luren att jag kunde köpa ett mikrolavemang på apoteket och använda det på morgonen, vilket inte gjorde mig till världens gladaste människa då jag tycker att det är sjukt jobbigt att handla såna grejer face to face, och hade hon inlett med det hade jag utan tvekan sagt nej så att jag kunde få en tid längre fram så att jag hann beställa sakerna från internet. Men det kändes som att det var för sent att backa ur efter att ha bestämt tid så jag sa okej och vi sa hej då.
Så jag drog till apoteket men lyckades inte hitta det eftertraktade objektet i hyllorna och klarade inte av att fråga om det i kassan (började svettas kopiöst och fick känslor av panik). Efter lite googlande fick jag fram vårdguiden där det stod att ofta behövdes inga förberedelser alls göras inför en rektoskopi, vilket gjorde att jag intalade mig själv att det kunde gå okej ändå, och att hon ju inte uttryckligen hade sagt att det var ett måste. Det var inte så att jag inte kände skräck inför att gå dit utan att ha ?renat? mig själv, men på något vis fick jag för mig att det var bättre att ta mig igenom det än att ringa och avboka tiden.
Väl på plats var en läkare och en sköterska närvarande. Det var väl inte världens trevligaste upplevelse att behöva dra ner byxorna och lägga sig där, men det gick bra ända tills jag kände något som jag befarar var en bajskorv ta sig genom ändtarmen. Just då var jag inte säker på att det var det, för det var helt ljudlöst och ingen av dom sa något, och läkaren hade innan dess fört in och ut sina olika instrument och jag hoppades av hela mitt hjärta att det var något sådant jag kände av. Men efter det bad han mig att krysta lite, och när jag gjorde det kom en del blod ur ändtarmen (inte heller nu sa dom något, men jag såg det sen när jag fick kliva upp), och det brukar det komma efter att jag bajsar. Visserligen kan blodet också ha berott på att han gjorde ett ingrepp på en hemorrojd (orsaken till blodet), men han frågade när vi var klara om jag ?ofta var förstoppad? vilket jag tolkar som att något som inte borde ha kommit ut, kom ut.
Så, trots att själva läkarbesöket inte var så farligt för min del ? både läkaren och sköterskan var trevliga och det gjorde inte ont ? så var skammen som följde enorm, och jag har mått väldigt dåligt sedan dess. Trots att jag inte såg något av vad som hände och trots att dom enda personerna som var närvarande var två främlingar jag antagligen aldrig kommer träffa igen, skäms jag något oerhört. Man vill ju inte vara den personen/patienten som ställer till med sånt här.
Jag förstår att det kan verka komiskt, och jag har verkligen inget emot att dra ner några skratt på bekostnad av mig själv, men om någon har varit med om något liknande eller kan säga något annat som kan lindra min ångest lite vore det väldigt trevligt.