hysterisk två-åring vad göra?

Jag tycker att det låter som han är just 2 år.

Jag har tre barn i åldern 2-7 år. Den som hade värst utbrott var den som pratade obehindrat som 2-åring. Men han har å andra sidan alltid varit extremt självständig och har mycket stark integritet. Vill själv (får inte alltid själv) = frustration. Kan själv (=kan inte själv) = frustration. Det handlar ju just om att det är en period då de gör sig självständiga och inte har erfarenheten att hantera motgångar - oavsett om motgången beror på att de blir hindrade (av förälder) eller att de inte kan/behärskar.

Äldsta fick inga utbrott i någon större utsträckning, men gnälligare barn fick man leta efter när han var 2. Ingenting var bra. 

Vår yngsta fyller 2 om ett par dagar. Han är nästan oförskämt lätt att ha att göra med. Har alltid varit det. Olika personlighetsdrag helt enkelt. Fast även han är 2.......och lägger sig gråtandes på golvet och rullar runt när det blir tal om blöjbyte, eller ställer sig i ett hörn med armarna i kors och blänger på en . Han säger ingenting nästan, vilket inte heller hans äldsta storebror gjorde. Båda sena med talet.

Sover han på dagen? Det brukar vara just runt 2 som det börjar bli dags att plocka dagsvilan. När de har svårt att sova på kvällen så kan det bero på det. Vår yngsta sover fortfarande och behöver det (men det innebär också att han är lite svårsövd på kvällarna och det blir relativt sent numera).

Runt 2 har de även separationsångest. Har haft barn som sovit som frimärken på mig ett tag runt den åldern. 

Tack Flickan och kråkan!

Han är hos dagmamma på dagen och vi har bett henne att skära ner på middagsluren. Det har hittils inte lyckats eftersom han är så trött på dagen också.

Sommarsolen och det att solen går ner så sent hjälper nog inte med sömnen heller.

Hur gör du då när din två-åring blir hysterisk? Väntar du bara ut det?

Beror lite på sammanhang. Min erfarenhet är att jag har blivit bättre på det hela mer erfarenhet. Det här är ju vår tredje 2-åring. Jag har mycket konflikter, mycket protester etc i bagaget .

Vissa gånger handlar det om att han vill bestämma och göra/försöka själv fast jag varit för snabb så att säga med att bestämma eller göra åt honom. Då backar jag och låter honom försöka själv först. 

Ibland kan det räcka med att låta honom göra färdigt något han hållit på med innan vi gör det som han inte vill. Andra gånger finns inte det utrymmet alls. Behöver äldsta komma till skolan exempelvis så går vi. Punkt. Bekräftar det han känner och att det är helt ok, men att nu går vi. Och så bär jag hysteriskt skrikande barn med mig.

Och så kramas vi mycket. De har haft mycket närhetsbehov i den åldern. Fast mellansonen gick det inte att komma nära när han fick utbrott. Då satte jag mig helt enkelt på golvet någonstans i det rum han var och bara fanns där för honom. När han lugnat sig kom han alltid och kravlade upp i knät och ville ha tröst. Han är 6 år nu och lika viljestark idag och har enorm integritet.

Lite sådär allmänna tips:
- Ha gott om tid....till allt, så länge det är möjligt. Det brukar lösa mycket. 
- När det finns möjlighet att låta honom själv...låt honom. Vill han ha gummistövlar i sommarvärmen en stund så låt honom. Vill han borsta tänderna själv så låt honom göra det en stund och sedan borstar du när han är klar etc.
- Bekräfta det han känner. "Jag förstår att du vill....". "Det är jättegott med....." etc. men sedan sätter du rakt upp och ner den gräns som är viktig för dig. 

Det är inte farligt att de blir arga och ledsna. Det handlar inte om att du gör fel som förälder utan om att de inte har erfarenheten eller kunskapen om hur de ska hantera motgångar. Min 7-åring förhandlar ofta vid motgångar. Min 6-åring vrålar att jag är dummast i världen och går och slänger igen sin dörr. Min 2-åring gråter eller skriker i frustration och lägger sig så platt på golvet han kan för att göra det svårt för mig att bära bort honom. Det är liksom hittills hans bästa sätt att hantera situationen just nu. 

Två boktips:
Jesper Juul: Konsten att säga nej med gott samvete
Ingegerd Gavelin: Att möta sitt barn - och sig själv

Är de förresten många barn hos dagmamman? På förskolan med många barn finns liten flexibilitet med sömnen, men med få barn hos en dagmamma kanske det är annorlunda. Mina barn har fått sova riktigt tidigt just när de legat på gränsen att ta bort vilan. Runt tio redan på förmiddagen. Före lunch. Men det är ju givetvis inte alltid praktiskt möjligt när man inte har dem hemma. 

Stort tack! Det gav mig lite mer vind i seglen. ????????????

De är fem barn. Men med stor flexibilitet. Och hon försöker att skära ner. Men oftast somnar han efter mellis. :)

Och frågetecknen skulle vara hjärtat <3

Låter som min 2 åring. Hysteriska utbrott dagligen där han skriker, bits, slåss o knuffas. Tror det har med åldern o göra o jag får verkligen jobba med mitt tålamod när han beter sig så.

Tack flickan o kråkan snor dina tips :)

Något mer som jag brukar göra är att inte inte lägga "valet" eller "diskussionen" kring huruvida något som jag anser vara viktigt ska göras eller inte, utan istället öppna för frihet och val inom detta.

"Nu ska vi byta blöja."
Skrik, gråt.
"Vill du bli buren till badrummet eller gå själv?"
Skrik gråt.
"Vill du bli buren till badrummet eller gå själv?"
Tystnad. Går mot barnet och erbjuder att bära.
"NEJ!"
"Vill du gå själv?"
"Ja."
"Vill du hålla handen?"
"Ja."

Fungerar bra med större barn också.

"Du har läsläxa."
"Jag vet...gör den den sen".
"Jag vill att vi gör den nu."
"Jag vill inte!"
"Jag vet att du inte vill. Ska du läsa högt för mig här i köket eller ska du läsa tyst och sedan berätta för mig?
"Jag vill inte göra den nu....stön, suck".
"Vi ska göra läsläxan nu. Ska du läsa högt för mig här i köket eller ska du läsa tyst och sedan berätta för mig?"
"Jag läser högt för dig....stön, suck, pust."

Min mellan som är mer temperamentsfull kan springa ut och vråla "DET STRUNTAR JAG I. JAG KOMMER AAAAALDRIG ATT GÖRA DET!!!" någonstans där mitt i processen, men han har insett att vi är vänligt, orubbliga när vi fattat vissa beslut så han kommer och gör det vi bett honom om efter en stund. I 99 fall av 100 gör han det helt själv och under tystnad efter så att vi inte ska märka att han gjort det. Vi låter honom då oftast vara. Han behöver få känna att han protesterat och fattat beslutet själv någonstans......att han har gjort det vi bett honom om för att han valt att gå in att göra det och inte för att vi just då sa till honom .

Ja där har du en riktigt bra poäng. Det ska jag prova. Absolut.

Många bra tips!

Apropå hans nattliga uppvak - det var ungefär i den åldern min äldsta började med nattlampa. Förut kunde hon sova i mörkret men nånstans vid 2,5 började hon bli heeeelt förtvivlad om hon vaknade och det var helt svart. Lampa kan kanske vara något att testa?

Vi har Happy lights på hans rum om natten, och vi har fått sätta upp mörkläggningsgardinerden här veckan, för vi trodde att det var på grund av ljuset som han inte somnar till tiden.

De ånger han vaknar på natten ä han kallsvettig och hysterisk. Han har öppna ögon men tittar rakt igenom oss. när han lyckats lirka sig ur våra armar springer han runt planlöst i huset och ställer sig i hörnen.

Det håller på i en timma ungefär, sen somnar han om av utmattning. Jag har försökt att läsamig fram till något, men det jag hittills hittat är sk. " night terror" eller epilepsi.

Han har bröder, en storebror, som var enveten och trotsig och en lillebror som ännu inte kommit i trotset ännu,men är där snart. Så skrikanet innebär ju en dominoeffekt här hemma. :/

Det låter verkligen som nattskräck, det hade min äldsta son tills han var ca 4 år. Han gjorde också precis så att han skrek som tokig med öppna ögon men gick inte att få kontakt med. Ett fel vi gjorde var att vi tänkte att han skulle sova bättre om vi begränsade dagsömnen eller la honom senare. Det blev helt motsatt effekt eftersom sömnbrist triggar igång nattskräck. Så man ska vara lite försiktig med att minska för mycket på dagsömnen om barnet har mycket nattskräck. Det kan vara så att barnet t.o.m. behöver sova mer. 

För övrigt gällande skrik och vredesutbrott låter det som en normal 2-åring. Flickan och kråkan ger jättebra tips. Man får ta 10 djupa andetag och försöka att inte låta sig provoceras. Ett barn som är så argt att hen knappt går att kontakta är det ingen idé att diskutera med. Hellre vänta ut och låt barnet skrika ett tag. Det är ju ett testande från barnets sida att se hur man kan bete sig och om skrikande gör att barnet får sin vilja igenom.

Min äldsta hade också nattskräck i den åldern. Somnade fint, vaknade efter någon timme och illvrålade, helt okontaktbar. Gick inte att trösta. Det som funkade på henne var att lyfta upp henne och bestämt lägga ner henne i sovställning. Då kunde hon ibland "snap out of it" och på nåt sätt komma på "ja just det ja, jag är ju trött" och somna om. Hon mindes ingenting nästa dag. Efter ett halvår slutade det, vet inte varför.

Oh vad jag känner igen mig

Har också min tredje 2 åring just nu.. Underbart! Haha.. Tror faktiskt att hon har varit den värsta hittills med humöret. En mycket bestämd liten dam..

Det gäller att ha tålamod!

Ja, här finns också en bestämd dam. Hennes motto är "gå!". Tyvärr vägrar hon hålla handen vid korsningar, så det blir antingen tvinga henne, bära eller sätta i vagnen under protest. Får hon hålla handen sätter hon sig oftst i protest mitt i gatan.

Det finns mycket hon blir arg för, men hon känns ändå lättare att hantera än 4,5-åringen som tvärvägrar och springer åt andra hållet, skriker eller försöker rivas, bitas när vi måste fortsätta. Ibland får hon sitta i vagnen bara för att vi ska komma någonstans, då hon är för tung att bäras med syskonvagn att köra i kombination med att jag är gravid.

Förberedelser är nog ändå en god sak för alla barn. Vi ger också liknande alternativ som förespråkas ovan. Just nu fungerar "medicin"=d-droppar som muta efteråt för att hon ska gå med på att borsta tänderna. Helst ska hon klara allt själv med kläder och skor, men efter en stund med sandalerna, så låter det "kan inte, kan inte, mamma hjälpa".

Jag märker också att hon pratar i sömnen på natten, vilket hon inte gjort förut. Hon fyllde två år i början av juni.

Vad skönt det är att höra att jag inte är ensam.

Jsg har prövat flera av era tips och hysterin har faktiskt lagt sig något när vi kan erbjuda honom att kontrollera få saker. Hans språk har också utvecklats fort de sista två dagarna. Vilket kanske bidragit till det goda humöret. :)

Morgnarna är tyvärr fortfarande de jobbigaste tidspunkterna. Han vaknar tidigt och är pigg. Men vill inte vara med på noterna. Oavsett om vi har fasta ramar.

Och det är verkligen frustrerande för oss alla att lämna en hysterisk skrikfis hos dagmamma.

(Eller få i frukost och tvättat/tandborstat/blöjbyte/påklädning, på honom och hans två bröder. Varav den äldsta har gått i regression och agerar bäbis och den yngsta är ett)

*insert hysteriskt fnitter av utmattning här*

Mornarna är ju ofta en stressig tid för oss vuxna och det märker barnen av. Här är barnen hungriga på morgonen, så att få den yngsta till frukost är inga bekymmer. Sedan är det bara att fråga macka eller yoghurt? Sedan äter de ändå lite frukost till på förskolan. Den yngsta får hjälp av pappan efter frukost och får då välja kläder själv, vilket gör att hon ibland ser ut som en clown, men på ett sätt är lugnast. Skorna kan hon själv, tror hon en stund. Borsta tänderna och byta blöja är väl inte alltid en hit, men å andra sidan går hon ju lyfta dit.

Kanske behöver ni en mysstund på morgonen och sjunga ihop eller läsa en stund typ för att tanka lite positiv energi.

Sedan gäller det ju att berömma barnet för de rätt som det gör, då barn oftast söker mer beröm. Sedan rår de ju inte för att de har svårt att förstå den vuxnes intuitioner och krav på direkt handling.

Var på möte på förskolan idag. Och berättade att vi faktiskt uppnåt goda resultater och mindre hysteriska utbrott genom att erbjuda honom två lösningsförslag när han trilskas.

Får då en "tillrättavisning" att fet inte alls ör en bra ide eftersom en två-åring inte kan hantera det. Utan kommer att försöka "lura till sig en tredje" som hon säger.

Jag orkar inte med mer. Det är ALLTID fel på hur vi väljer att göra saker. Jag tittar på mina barn och känner inte igen dem längre. Vi har enligt dem en 5-åring med grov ADHD som inte kan något som helst. En två-åring som har vredesutbrott och därför också ADHD och en ett-åring som är "sen i utvecklingen" enligt dem.

Jag känner inte igen något som helst av det de beskriver. Och jag går hem och gråter nästan varje dag.

Min femåring är en glad och otroligt smart kille. Han kan prata tre språk (svenska/danska/engelska) det sista har han själv lärt sig.

Han kan läsa och skriva sedan 1 år ca. Han har många vänner, han leker gärna själv och med andra i långa stunder utan gräl. Han hjälper till hemma och han är fantastisk med sina bröder.

Dock ifrågasätter han mycket om han inte vet varför det ska göras saker. Men när han vet förmålet med det så går han igång.

Han testar gränser och debatterar gärna om han känner att det inte är tydliga gränser.

Han har bitit ett barn 1 gång för två år sedan men kallas ändå "bitaren" till och med av nya barn.

2-åringen är som beskriven i början av tråden.

1-åringen går, pratar (delvis) och förstår instruktioner. Klär själv på sig och av sig.

Vad ska jag göra? Är jag helt jävla blind? Vad händer?

Var på möte på förskolan idag. Och berättade att vi faktiskt uppnåt goda resultater och mindre hysteriska utbrott genom att erbjuda honom två lösningsförslag när han trilskas.

Får då en "tillrättavisning" att fet inte alls ör en bra ide eftersom en två-åring inte kan hantera det. Utan kommer att försöka "lura till sig en tredje" som hon säger.

Jag orkar inte med mer. Det är ALLTID fel på hur vi väljer att göra saker. Jag tittar på mina barn och känner inte igen dem längre. Vi har enligt dem en 5-åring med grov ADHD som inte kan något som helst. En två-åring som har vredesutbrott och därför också ADHD och en ett-åring som är "sen i utvecklingen" enligt dem.

Jag känner inte igen något som helst av det de beskriver. Och jag går hem och gråter nästan varje dag.

Min femåring är en glad och otroligt smart kille. Han kan prata tre språk (svenska/danska/engelska) det sista har han själv lärt sig.

Han kan läsa och skriva sedan 1 år ca. Han har många vänner, han leker gärna själv och med andra i långa stunder utan gräl. Han hjälper till hemma och han är fantastisk med sina bröder.

Dock ifrågasätter han mycket om han inte vet varför det ska göras saker. Men när han vet förmålet med det så går han igång.

Han testar gränser och debatterar gärna om han känner att det inte är tydliga gränser.

Han har bitit ett barn 1 gång för två år sedan men kallas ändå "bitaren" till och med av nya barn.

2-åringen är som beskriven i början av tråden.

1-åringen går, pratar (delvis) och förstår instruktioner. Klär själv på sig och av sig.

Vad ska jag göra? Är jag helt jävla blind? Vad händer?