Ytliga blodkärl på kinderna, vad göra???? Fan!!

Gör du ingen affär av det hela, så lär inte hon göra det heller. Det är ofta våra reaktioner som färgar av sig på barnen. Du bör inte göra nån större affär av dina egna kinder så att hon märker det. Vi är ju olika. Alla är olika. De du tycker har fina kinder har troligen något annat som de har enorma komplex över. Eller lider av något annat som inte syns för dig. Så ta det lugnt.

En mamma som hela tiden står framför spegeln och säger att hon är tjock, lär få en kroppsfixerad dotter. Det är du som mamma som avgör hur din dotter kommer se sin kropp och sitt utseende. Är utseendet otroligt viktigt för dig, så lär du få en dotter som är det också. Vill hon använda smink för att dölja, fine, men till syvende och sist så är det hennes personlighet som räknas. Finns många vackra skator därute, och mindre vackra underbara tjejer med karisma.

Mina föräldrar har aldrig sagt något negativt om mina kinder, jag har mått dåligt ändå. Däremot har mina kompisar påpekat det några ggr och det har jag tagit hårt.

Det är dumt att ta det som negativ kritik. Om nån frågar, så är det bara att säga att "jag har ytliga blodkärl". Inte mer med det. Häromdagen frågade jag min systerdotter om hon var gravid. Det var hon INTE. Hon är smal för övrigt, men fått mage. Hon bara garvade och sa att "du är den tredje som frågar" :). Ta saker med lite humor. Se inte dig själv så allvarligt. Vi är bara människor.

Du beter dig som om ungen fått leukemi.

So what!? Alla är vi olika, ingen är perfekt! Släpp det så det inte smittar av sig på henne.

Sen tycker jag du skall ta och skaffa dig lite perspektiv. Som "Besinna dig" ovan skriver, så bär du dig åt som om ditt barn fått en mycket svår sjukdom. Den dagen, gud förbjude, hon verkligen får det - då önskar du att det varit några triviala ytliga blodkärl. Så lite perspektiv vore inte fel.

Jag blev helt förskräckt av att läsa ditt inlägg. Vad är det för attityd inför små triviala utseendedetaljer du kommer projicera på din dotter? Det bästa du kan göra är att gå till en psykolog så att du gud förbjude inte överför denna syn på en stackars liten tjej vars rosiga kinder blir en söt egenhet om hon fick ha dem ifred.

För sakfrågans skull. Jag har haft detta sedan cirka 6-årsåldern. Det var jag och en klasskamrat till som hade liknande spräckliga kinder på lågstadiet. Fick några kommentarer om det minns jag. Även en vän som jag skämtsamt i vuxen ålder diskuterade detta med som hade lagt märke till att detta var en egenhet jag och han andra killen i klassen hade (och har!) gemensamt. Så det var något även hon tänkte på men inte i någon form av negativ riktning, för guds skull. Det har aldrig gjort mig ful eller fått mig att skulle känna mig ful. En moders attityd hade säkert kunnat göra det dock! Vad är du ute efter egentligen? Någon annan har underbett, någon tredje är överviktig, någon fjärde har sne näsa. Lär henne att det inte spelar någon roll så är ?problemet? löst, för henne och för hennes nästa vars karakteristika hon kommer börja granska med kritiska ögon. Nej usch. Ursäkta ifall jag låter upprörd men jag blev upprörd.