Vill inte leva längre
Hej, vet egentligen inte vad jag vill med detta.. förmodligen bara prata av mig med någon eftersom jag inte har någon att prata med.
Jag har i stort sett krashat ihop detta året. Jag har länge varit deprimerad med socialfobi och ångest men nu orkar jag inte med livet längre. Jag har inte åstadkommit något i mitt liv och det kommer heller aldrig att ske eftersom jag är så misslyckad och äcklig. Jag misslyckades med varenda kurs denna terminen på universitetet, och jag har tappat all motivation till att träna, förutom att simma lite då och då, men jag gick från att träna hur mycket som helst till i princip ingenting.
Jag har egentligen så mycket skit i huvudet att jag inte ens vet vad jag ska skriva om.. jag känner mig totalt äcklig som människa och helt avskyvärd. inte konstigt man aldrig haft någon flickvän eller knappt några vänner, inga man trivs med till 100%, alltid ångest inblandat i alla mina sociala situationer och nu orkar jag inte mer. Jag har börjat fundera mer och mer på döden på sistone. Det vore skönt att bara slippa allt, jag når ändå aldrig mina mål eller blir lycklig. Bara ta träningen t.ex. Jag har tränat hur mycket som helst i säkert tio års tid nu, med en konstant ångest och längtan efter att bli vältränad och snygg, jag är inte ens nära. Deppressionen gör att jag tröstäter i hopp om att komma undan ångestkänslorna, och det har man ju gjort minst 3 gånger i veckan under tio års tid, men på sistone har det varit 7 gånger i veckan så nu känner man sig fetare och äckligare än nånsin. Det är ju inte precis som att man äter lite heller, typ ett kilo totalt av varierande saker. På grund utav träningen är man ju inte jättefet direkt, somliga skulle se mig som kanske något rultigare än normalbyggd. Men det är tillräckligt för att jag kan vilja slå sönder spegeln. Jag har ju aldrig haft någon flickvän som sagt och jag undrar verkligen hur någon skulle kunna vilja vara ihop med det här äckliga helvetet. T.o.m. när jag dejtar någon och det har gått jättebra och vi båda har skitroligt och vi pratar hela natten igenom så slutar det med att dem dagen efter säger att dem inte vill träffas mer.
Det känns som att jag inte ens har berättat om 5% om varför jag avskyr mig själv och mitt liv, vilket gör detta så frustrerande för man känner inte att man kan få folk att förstå ens lite hur jag mår. Nu får man det att låta som att man bara har komplex över sin kropp men det är så mycket mental skit som går igenom huvudet hela tiden. Jag har absolut ingen självkänsla, den har långsamt förstörts efter alla mina misslyckade åtaganden jag genomfört. Efter att man tränat så sjukt länge och fortfarande inte är vältränad t.ex, men också att man spelat gitarr typ lika länge och kan fortfarande inte spela ett skit. Jag vet inte vad som får mig att må som sämst ens.. att man är helt ensam på midsommar och ingen ens har frågat efter mig ligger ju ganska högt. Men frågan är om jag ens hade viljat träffat någon även om de frågat, jag orkar inte med folk längre, jag har bara ångest i allt socialt. Fester är åt helvete, alla vill bara göra dryga saker och jag är inte ens rolig att umgås med, det är rätt uppenbart när jag väl är med dem. Jag har ingen bästa vän, och den jag anser skulle kunna klassas som min anser inte mig vara sin bästa vän, är kanske inte ens på hans top 10 best friend list så att säga.
Tjejer överlag ger mig sån jävla ångest med. Redan nämnt lite om hur det är med det, men bara jag ser någon tjej jag tycker ser bra ut när man t.ex. är och handlar så får jag ångest för att jag vet att hon aldrig skulle kunna vara intresserad utav mig. Jag har en dejt nu på söndag med en tjej från Tinder men har inga förväntningar direkt. Jag är, inte förvånande, oskuld också och sex överlag är bara ren ångest för min del. Jag både vill och vill inte ha det, jag har haft möjligheten till det tre gånger totalt och det har inte blivit av vid något av tillfällena, första tillfället blev en sån sjuk katastrof att jag har blivit rädd för det, vilket gjorde att jag satte stopp för det innan något kunde hända båda andra och tredje gången. Sen har man ju som sagt såna jävla komplex för sin kropp så jag inte ens vill visa mig naken.
Jag orkar inte mycket mer och har länge känt att jag bara vill dö. Jag är ju för feg för att göra något sånt, vågar inte ens skära mig själv även om jag vid ett par tillfällen har suttit med en kniv i handen och pressat den mot huden, allt för att bli av med ångesten när den har varit som värst. Jag vill ju inte begå självmord ändå för jag vet hur det påverkar min familj, som är dem enda jag till fullo bryr mig om vid det här laget, har som sagt inga vänner på det viset. Men det vore verkligen skönt om jag dog i en olycka eller något, jag ser ingen nytta med att leva när man mår såhär och inte kan ta vara på livet. Hela mitt ungdomsliv har varit helt bortkastat, vilket ger mig jävligt mycket extraångest. Det finns i stort sett ingenting kvar som inte gör att jag associerar till hur värdelöst, bortkastat, misslyckat och meningslöst mitt liv är.