Du som inte fått det antal barn du velat ha

Jag vill ha 2 barn. Jag har fått 2 barn men vår förstfödda blev bara 5 månader så jag skulle gärna få ett barn till. Jag är nu 37 så jag har inte gett upp helt, men jag försöker ändå att acceptera att det kan bli så att det inte blir några mer barn. Försöker att fokusera på det barn jag har. Att vara en så bra mamma jag kan till henne och glädjas åt det mirakel hon är.

Vi har två fina barn, en av varje, och maken är nöjd men hos mig gnager det och jag kan inte komma över känslan att en individ saknas i vår familj. Yngsta barnet tangerar 4 år och vi kommer förflytta oss över 40 års strecket inom 3 år så det känns som att jag måste lyfta diskussionen på allvar snart annat än till småprat innan sovdags.

Men är det borskämt att vilja ha mer när man har det så bra? Tänk om något går fel?

Det är många tankar som flyger men den där gnagande känslan lämnar mig inte. ????

Precis så kände jag också. Vi hade iofs två pojkar och ibland funderade jag på om det var en flicka jag saknade och inte ett barn till. Det kändes iaf hela tiden som om ngt saknades i familjen. När killarna var 6 och 8 kom iaf lillebror. Och helt plötsligt kändes familjen komplett. Har aldrig ångrat mig, vår familj är nu hel. Dock var tredje graviditeten fruktansvärd trots att jag mådde bra fysiskt. Varje dag funderade jag på om vi tagit rätt beslut! Tänk om barn nr tre skulle vara sjuk etc och vad hade vi då gjort, vi hade ju en "perfekt" familj. I efterhand med tre fina friska barn så vet jag att det är nu som vår familj är perfekt.

Hur kände din man? Var han med på 3 barn hela tiden? Jag tänker att om jag "övertalar" min make och något sen går fel så kommer det kännas som helt mitt fel. Kanske nojjar helt i onödan. ?

Min man tyckte nog eg att två barn var tillräckligt. Dessutom var de ju så stora att det var lite jobbigt i början att "börja om". Dock såg han hur dåligt jag mådde så det var ett gemensamt beslut att skaffa nr tre. Det tog dessutom två år och gick inte alls lika lätt som nr 1 och 2 så vi hade ju tid att tänka. Ang rädslan kring att det skulle vara ngt fel på barnet så hade vi helt olika syn på det. Anledningen till att jag mådde så dåligt psykiskt under graviditeten var att min man totalvägrade alla former av kontroll typ kubtest och fostervattensprov vilket jag ville göra. Mkt för att han visste att jag hade velat göra abort om ngt varit fel på barnet medan hans syn är att vi kommer älska barnet oavsett. Och så hade det såklart varit, skillnaden var bara att jag inte var beredd att "riskera" vår familj och våra andra barn. Knappt ngt man vågar säga högt och det var mkt därför jag mådde dåligt. Vågade inte prata m ngn om det.

Min man tyckte nog eg att två barn var tillräckligt. Dessutom var de ju så stora att det var lite jobbigt i början att "börja om". Dock såg han hur dåligt jag mådde så det var ett gemensamt beslut att skaffa nr tre. Det tog dessutom två år och gick inte alls lika lätt som nr 1 och 2 så vi hade ju tid att tänka. Ang rädslan kring att det skulle vara ngt fel på barnet så hade vi helt olika syn på det. Anledningen till att jag mådde så dåligt psykiskt under graviditeten var att min man totalvägrade alla former av kontroll typ kubtest och fostervattensprov vilket jag ville göra. Mkt för att han visste att jag hade velat göra abort om ngt varit fel på barnet medan hans syn är att vi kommer älska barnet oavsett. Och så hade det såklart varit, skillnaden var bara att jag inte var beredd att "riskera" vår familj och våra andra barn. Knappt ngt man vågar säga högt och det var mkt därför jag mådde dåligt. Vågade inte prata m ngn om det.