Jobbigt med kompisens ältande

Men säg ifrån. Säg att du lyssnat på hennes malande och ältande om detta i ETT ÅR! Nu och att du tröttnat och be henne gå vidare.

Ja, någon dålig kompis är du verkligen inte! Det verkar som om hon använder dig som samtalsterapeut. Som viceversa säger, du måste nog säga till henne. Det är varken bra för henne eller dig att prata/älta detta varje gång ni ses, i ett år! Om du inte säger till henne är det ju risk att du blir så trött och irriterad på henne att er vänskap tar slut. Säg till!

Säger också säg ifrån! Hon har ältat 1 år! Vem orkar lyssna på det.

Säg åt henne att hon blivit bitter, behöver boka in samtal via vårdcentralen och ta tag i sig själv och sitt liv. Hjälp henne att skaffa en dejtingsida eller gå ut och dansa så hon får komma iväg och ragga lite, det kanske gör henne gott.

Tack för era svar. Hade det varit så lätt att bara säga ifrån så hade jag gjort det, men som jag känner henne så tror jag att hon förmodligen skulle ta det på fel sätt och må ännu sämre. Jag hade gärna velat få iväg henne till en terapeut och har erbjudit mig att följa med, men hon har inte velat det.

Hon vill ju förstås gärna träffa en ny, men jag tycker ärligt talat inte att det är en bra idé just nu när hon mår så dåligt. Hon har väldigt dåligt självförtroende nu och skulle förmodligen bli extremt svartsjuk och övertolka saker tills killen skräms iväg och hon skulle bli ännu sämre och känna sig ännu mer värdelös.

Det är svårt det här, för trots allt är hon min vän och har funnits där för mig flera gånger, tex när min kära mormor gick bort eller när jag inte hade någonstans att bo efter examen så fick jag bo hos henne i en sommar och liknande. Men jag kan inte minnas att jag satt och ville prata om hemska saker som har hänt gång på gång, utan jag kanske grät ut en gång och gick vidare. Men hon verkar inte kunna det på något sätt och jag känner mig maktlös och även att hon överdriver lite väl mycket. Hälften av våra samtal handlar om att jag ska övertyga henne om att hon visst kommer att hitta någon ny, medan hon argumenterar att hon inte kommer göra det.

Ja om du kan säga åt henne att sluta kommer hon bara fortsätta att älta. Du får väl övertyga henne om att man inte måste ha en karl för att må bra istället.

Det är ju svårt att övertyga henne om det. Hon vill ju gärna ha barn och en familj och känna sig åtrådd och älskad, något som de flesta vill. Innan hon träffade den här killen så mådde hon ju dåligt för att ingen var intresserad av henne och det är väl delvis det som spökar nu också.

Säg till henne att du tycker hon verkar må sämre av att prata om det förflutna så mycket och du kan inte ändra vad som hänt, men du kan finnas där och hitta på saker NU.

Tack för svar! Jo, det är lite det jag har försöker göra när dessa samtal kommer upp, att styra det till nuet och försöka få henne att hitta på saker istället. Samt att peppa henne, för trots allt så har hon ändå ett rätt så spännande och innehållsrikt liv med ett roligt jobb och kompisar över hela jorden som hon åker och hälsar på. Men det är lite som att hon inte ser detta för att hon är så fast i ältandet om det här med sitt ex och att hon aldrig kommer att hitta någon. 

Varför hittar hon inte någon innan sitt ex då? Tar hon hand om sig själv och sin kropp? Har hon en bra personlighet som killar faller för? Kanske har hon och jobba på?

Alla bearbetar ju i sin egen takt och för en del tar det längre tid, exempelvis om man har mycket i sitt bagage och dålig självkänsla sedan innan. Att säga saker som att "släpp det nu" och "gå vidare" hjälper knappast utan skulle nog göra henne mer illa. Däremot håller jag med om att hon skulle behöva hjälp att bearbeta och att du inte är rätt person, som vän, att göra det.

Svår sits, för det gäller ju att vara finkänslig. Men försök på något sätt att uttrycka att ältandet blir destruktivt för er vänskap men att du gärna finns där för att göra saker som lättar upp.

Synd att hon inte vill ha hjälp. Tror hon skulle ha nytta av det. Finns ju rätt bra självhjälpsböcker som om inte annat kan hjälpa henne förstå varför det tagit så hårt på henne. Kanske tipsa henne om någon sådan?

Du menar en månad efter att de hade gjort slut? För att hon nog inte riktigt hade kommit över honom. Och hon har ju som jag skrev aldrig haft någon kille innan så hon har väl aldrig haft det lätt på den fronten och kan inte bara "hitta någon" sådär. Varför kan jag inte svara på. Hon är en söt tjej som tar hand om sitt yttre och sin kropp, men är kanske lite åt det blyga hållet. Samtidigt så har hon ju många vänner av båda könen och är omtyckt av sina kollegor, så det finns inget i hennes personlighet som man kan anmärka direkt på.

Hur menar du med en bra personlighet som killar faller för, det finns väl inte bara EN sådan? Tror inte det finns någon skillnad i könen när det kommer till det, utan alla faller för olika sorters personligheter. Och hon är inte socialt inkompetent eller avvikande på något sätt, så egentligen tror jag det bara handlar om att hon inte har haft tur. Det är svårt att säga något som hon ska "jobba på".

Tack för ditt svar. Det är just detta som jag har problem med, att vara kunna uttrycka att det här är för mycket för mig på ett finkänsligt sätt,samtidigt som det inte gör att saker blir värre. Jag är nämligen rädd att hon faktiskt bara kommer må sämre om hon inte ens kan prata om det här med mig. För hon verkar ju ha en bestämd åsikt om att terapi inte behövs för hennes del och kommer inte hennes vänner finnas där som ventil så är risken att hon bara sluter sig ännu mer. Det jag inte vet men kanske kan ta reda på är hur mycket hon pratar om det här med andra. Hon har flera nära vänner och kanske kan jag be någon av dem att också lobba lite extra för att hon ska vända sig till någon professionell för att komma vidare. Men i slutändan kan man ju inte tvinga någon.

Menade inte varför hon inte träffade någon efter en månad utan varför hon inte hade haft någon innan förhållandet. :) Men då fick jag svar på att det enda som kan vara något är att hon är blyg. Inga andra avvikelser. Om du inte vill säga ifrån på skarpen så skulle jag nog försöka proppa på att hon verkligen gick och pratade med någon, byggde upp sitt självförtroende och sin självkänsla, och så att ni går ut och gör en massa roliga saker som får henne att må bra. Träna på gym, ut och dansa, shoppa, ut och käka m.m. Vem vet hon kanske börjar må bättre i sig själv och då ser killar henne mer när hon är mer självsäker :)

När jag var med om en kris för några år sedan gick jag och ältade och ältade tills jag läste om hur hjärnan funkar, att man genom att prata om vissa saker eller älta oförätter gång på gång skapar mönster i hjärnan, allt starkare kopplingar mellan synapserna, som kan vara svåra att ta sig ur. Jag åt milda rogivande tabletter i någon månad och ansträngde mig aktivt för att prata om annat - och ångesten lyfte.

Jag har varit den ältande. Ältade ett ex i flera år hos en kompis. Det slutade med att hon blev sur i ett samtal och jag kom på att jag inte kunde fortsätta på det sättet. Men tog ändå illa upp av det. Det slutade med att vi inte hade någon kontakt efter det.

Jag kom underfund med att denna person aldrig kunde förstå mig riktigt. Då relationer alltid varit så lätt för henne. Istället försökte hon hitta på diagnoser åt mig och jag tog helt enkelt illa upp. Idag pratar jag med andra som förstår mig bättre.

Jag är väl en känslig person och inte heller haft lätt med förhållanden. Är fortfarande singel efter det exet också och kan fortfarande idag tänka på honom. Men är lite äldre idag så gett upp lite och förstår att jag aldrig kommer hitta min familj med stort F. Förstår din kompis. Vid en viss ålder är det jättejobbigt att se alla andra bilda familj och skaffa barn när det för en själv går så trögt. :( Lätt att älta i det oändliga.

När någon annan ältar brukar jag lyssna tålmodigt. Det är ok, så länge man pratar om annat också. Till slut brukar ältandet ändå ta slut.

Tack för ditt svar.

Jag tror nog också att det kan ligga något i att jag inte förstår henne situation riktigt, då jag inte har haft hennes problem. Samtidigt så har ju jag själv haft andra problem med depression och arbetslöshet under en längre period, så det är ju knappast som att livet leker bara för att jag haft tur med mina relationer. Det är lite det jag ser hos henne, att hon verkligen tror att hennes lycka ligger i om hon har en kille eller inte. Jag vet ju att folk tidigare har sagt korkade kommentarer till henne som "va, har du ALDRIG haft en kille?? hur kan det komma sig??" och det har väl satt sina spår även nu efter att hon har haft en kille. Hon tror väl att folk ser ner på eller skrattar åt henne, vilket de självklart inte gör. Jag försöker ju självklart finnas där och stötta som en vän, men när jag känner att det jag säger inte kommer fram så känner jag mig dels otillräcklig och dels också som att hon tar mig för givet, att min roll i den här relationen är att bara vara hennes privata samtalsterapeut.