Har inga vänner alls längre. Någon mer? Hur ofta hörs ni med era vänner?

Efter att studerat på annan ort och sedan flyttat tillbaka till mindre ort där jag är uppvuxen igen så har jag inga av de vänner jag hade under skoltiden. Inte ens min dåvarande vän och jag hörs längre. Hon har inga barn jag har 2 barn. Lärt känna några genom pojkvän och föräldragrupp men har bara 1 tjej jag lärt känna genom fföräldragrupp som jag pratar "privata saker med" 3 jag träffar då och då utav dessa. Enbart tillsammans alla 3.

Träffar nån granne och fikar med nån månads mellanrum. Annars umgås vi bara med familj och släk. Ibland känns detta ensamt men även nu man inser att familjen är viktig

I gymnasiet var vi ett stort tjej tjejgäng som festande och sågs en hel del. Har kontakt med 1 av dessa som stod mig närmast men vi har setts totalt fyra gånger på fem år.

Är också en introvert person.

Ibland till och med så pass att andra kanske uppfattar en dryg/tråkig. När jag är mer inåtrikad och tänker på vad de andra kanske tänker om eller hur de uppfattar mig. Blivit lite så nu att jag själv kan tro att jag är tråkig ibland fast att jag vet att jag är lika alldaglig som alla andra.

Klär mig "normalt" och tänker på mitt utseende. I gymnasiet och innan barnen och sambon var jag "poppis" bland killar. Till och med kan tänka att som tjej kan andra tjejer se en som ett hot i ens liv om man är snygg?

Tycker att det är svårt att hitta vänner som vuxen ja. Är 25 :)

Hej!

Jag känner igen mig i det du skriver. Jag har idag bara en vän som jag umgås med, och vi träffas ganska sällan. Det kan lätt gå någon månad innan vi hörs, och då oftast bara på telefon. Mina andra vänner har jag glidit ifrån p.g.a olika intressen och val i livet. Vännen som jag faktiskt umgås med har jag heller inte så mycket gemensamt med, och det känns lite tråkigt. Det blir mest att jag träffar mina föräldrar och umgås med min sambo. Vart bor du någonstans om jag får fråga?

Jag har endast ett par stycken vänner som jag umgås med, men tyvärr ses vi inte särskilt ofta numera. Det beror dels på avståndet mellan oss, men också på att de verkar vara så upptagna med sina mer händelserika liv och då känner jag mig mest i vägen. Vi har lite mer kontakt över sms/Internet, men det är ändå inte ovanligt att det går några veckor eller till och med månader mellan varven. Jättetråkigt att det blivit så, men vad ska man göra? Känns som att jag verkligen skulle behöva ut och skaffa nya vänner, men det är ju så svårt...

Men du, satsa på en mammagrupp då?

Det är lättare att få vänner som är lite mer på samma ställe i livet som man själv är, och med barn har man alltid något enkelt och praktiskt att prata om, så det är inte svårt att veta vad man ska prata om heller.

Jag känner också igen detta, även om min situation skiljer sig från din eftersom jag inte har barn och dessutom har en distansrelation. Är i den åldern då de flesta har skaffat barn (36), så man blir väldigt utanför. I min stad finns det några enstaka "ströbekanta" som jag umgås med max nån gång i halvåret, dessutom saknar jag syskon och har bara en förälder vid liv. Kollegor har jag inga heller.

Längtar tills jag och pojkvännen kan flytta ihop!

Ja, just det. Jag glömde ju skriva hur det blev såhär...

Jag växte upp i en stad och var mobbad under skoltiden, så jag hade aldrig några vänner då. Efter gymnasiet flyttade jag till en annan ort och träffade flera som jag blev vän med, men sen var jag tvungen att flytta tillbaka till min hemort för att få jobb efter studietiden. Då försvann vännerna. Jag skaffade nya vänner på hemorten, men de försvann en efter en när de började yngla av sig. Vissa flyttade, andra slutade bara höra av sig eller svara mig.

Tack för allas svar! Hade inte väntat mig att det skulle va så många i samma sits. Men det kanske är så här att vara vuxen. Man ses mer sällan med folk helt enkelt. Annat va det ju när man va yngre i skolan när man umgicks med nån typ varje dag.

Kommer ihåg gymnasiet som en rolig tid med problemfri tillvaro och fest med kompisar var och varannan helg. Jag tror jolita att du skrev att du va poppis bland killarna förr. Det var jag också, ganska i alla fall :) men nu är det knappt nån som kollar på en längre och så har man en sambo som alltid jobbar och som aldrig är hemma :(

Usch stackare :( jag känner igen mig mycket i dig då jag inte heller har några syskon och för att jag också har förlorat kontakten med alla hemma. Har typ två vänner jag träffar ganska ofta när jag är hemma men tycker som sagt det är jobbigt att det hela tiden är jag som måste åka och hälsa på dom och inte tvärtom.

Jag har bott på 6 olika orter sedan 2008,för studier och jobb. Nu är ju jag rätt bekväm med att vara själv och för mig räcker det att ha kontakt en gång o månaden (via Skype, sms eller så) för att hålla relationer igång. Sen går det ju upp och ner.

Min idag närmsta vän lärde jag känna i gymnasiet men de senaste 3 åren har vi alltid bott minst 40mil från varandra. Nåt år hördes vi knappt av och idag har vi kontakt några gånger i veckan o träffas när vi kan.

Annars är jag rätt avig och får aldrig vänner så som andra tycks få. Men jag och min sambo har mest gemensamma vänner. De jag umgås o håller kontakten med mest är de som var hans bästa vänner när vi träffades. Förutom dom har min sambo träffat nya nära vänner genom mig. Nu flyttar vi snart igen och jag planerar att engagera mig i nån förening eller välgörenhet som jag gillar, då träffar jag folk som jag kan passa ihop med.

Flyttade en bra bit hemifrån för att plugga för två år sedan. För att svara på dina frågor:

1. Nästan dagligen hörs vi på sms/facebook om det så bara är ett "hur är läget idag?". Sen passar vi på att ses varje gång jag är hemma och hälsar på.

2. Nej. Har träffat fantastiskt fina vänner sedan jag flyttade också.

Det gäller att arbeta hårt för att bibehålla en relation dock. Jag och mina vänner hemifrån bestämde efter studenten att vi alla skulle jobba för att hålla kontakten, men att det också är okej om det ibland skulle gå ett tag utan att vi hörs. Det har dock inte hänt. Likadant får man jobba för att skaffa nya vänner, de dyker inte bara upp. Engagera sig, vara social osv. :)

Jag har också under hela min uppväxt haft många vänner, var populär som liten har jag fått höra på senare tid :) Min barndomsvän som jag umgicks med dagligen som liten flyttade ifrån vårt område när jag var 10. Hon flyttade ca 2 km bort, så det var absolut ingen lång väg, men lång nog att förstöra vår vänskap lite. En tjej som jag alltid umgicks med i skolan, som mina föräldrar behandlade som sin egen dotter, som kom till oss tidigt på morgonen och gick hem sent på kvällen, lämnade mig helt ensam när vi började en ny skola i sjuan. Jag var väldigt blyg och hade tytt mig till henne hela tiden, så det var jobbigt för mig att hitta nya vänner. Man säger ju "vi kommer hålla kontakten" när man går ut nian, men så blev det inte. Alla började olika gymnasieskolor och hittade nya vänner. Även jag, men det blev liksom vänner som man hade i skolan, hemma var jag ensam.

Efter studenten så flyttade någon för studier och någon åkte utomlands så då blev det att man tappade kontakten. Jag har tre nära vänner kvar; min barndomsvän och två andra. Min barndomsvän har nu flyttat 30 mil härifrån och vi ses när hon är "hemma". Hon har bjudit upp mig men jag känner verkligen inte för att åka dit, kommer till en semesterort på kortare tid, så det är väl mitt eget fel med. De andra två har stundtals varit vänner (det är dem nu) och då isoleras jag totalt. Men när de är ovänner och inte har någon att prata med duger jag. Jag tog upp kontakten med en gammal klasskompis jag hittade på Facebook, efter mycket tankar fram och tillbaks om jag skulle skriva, vi hade inte setts på 15 år. Jag skrev och hon svarade att det var en bra idé, hon bodde kvar i området och skulle bara se över sina jobbtider och återkomma. Det var tre månader sen nu.. Jag lider lite av att inte ha några vänner, det är jobbigt när folk flyttar eller när kontakten med en gammal vän bara rinner ut.. Jag vet att det ibland också är mitt fel att saker sker, är själv dålig på att höra av mig och samtidigt lite blyg. När jag som 14-åring var på semester med mina föräldrar var där ett gäng killar och tjejer i min ålder som hängde ihop. Jag sneglade på dem varje kväll och ville inget hellre än att vara med, men jag vågade inte fråga. Sista kvällen gick min mamma fram och frågade om jag kunde sitta med dem vilket jag fick . Det var den roligaste kvällen på resan.. :) 

Ja det är samma här, umgås bara med föräldrar och sambo. Nästan så att jag umgås mer med föräldrarna än sambon trots att dom bor 30 mil bort... Bor utanför Linköping. Du då?

Jag har tänkt på mammagrupp men det finns inga:( vart hittar man sånna grupper?

Man hittar eller skapar en tråd här där man efterlyser fler som ska ha barn samtidigt och som bor i området Så träffade jag min "mammagrupp" och vi träffas fortfarande regelbundet fast barnen är 6 år. (Mest utan barn nu eftersom alla jobbar, det blir middagar med bara mammorna istället)

Jag tror många missar att man måste vårda sina vänskapsrelationer med samma omtanke som man vårdar sin partnerrelation. Har varit väldigt aktiv under alla år, föreslagit massor med saker för mina vänner. Hade de varit lika aktiv som jag - vad sjukt mycket jag skulle ha gjort! Nu var/är de inte så aktiva, med män och barn.

När jag träffade en partner för några år sen blev jag less och gjorde som dem och hörde av mig mindre och mindre och nu idag är det några gånger per år som man träffas, mot för flera ggr i månaden.

Oerhört sorgligt och hur ska det se ut om ytterligare tio år? Kan inte fatta hur man vill isolera sig så totalt med sin partner, jag mår verkligen inte bra av det. Hade gärna träffat vänner minst två ggr i veckan, med och utan partner. Tänker att jag ska ta tag i det snart igen, men känner mig sårad av vissas frånvaro...

Nåväl.

Känner igen mig i det du skriver. Flyttade för typ 10 år sedan och har endast några bekanta som jag umgås med och det är sällan. Blir kanske 2-3 gånger i månaden max som jag träffar någon och det är super tråkigt. Mina "gamla" vänner kommer aldrig och hälsar på, jag hälsar väl på 4 gånger per år i alla fall men det går några månader i mellan varje gång så det är synd. Pratar i alla fall i telefon med dom 3 gånger i veckan kanske. (Har bara 3 st kvar av dom gamla, resten har försvunnit på vägen.)

Var lättare när sonen var liten och man kunde hänga på öppna förskolan, mammagrupper m.m. men nu när han är större är det inte lika lätt att träffa folk :( Hade varit sååå kul att lära känna någon mer! Hade gärna börjat tränat med någon, shoppat, fikat, grillat, lagat mat, gått ut och ätit, gjort barnaktiviteter m.m.

Jag bor i Skåne, så det är en liten bit ifrån. Även om jag gillar att umgås med mina föräldrar så blir det ett annat umgänge med en närmre vän. Jag kan absolut känna att det är svårt att skapa nya kontakter,speciellt efter skoltiden. Jag är även lite blyg i möte med nya människor, och har svårt för att vara personlig/ öppna upp. Bara att jag har blivit medlem här är stort för mig på ett personligt plan. Du kan ju göra som någon annan skrev att söka dig till en mammagrupp, eller skicka ut själv att du söker personer i samma sits. Vad har du annars för intressen?

=75465344][quote-nick]Anonym (Ensam) skrev 2015-06-25 23:33:50 följande:[/quote-nick]

Ja det är samma här, umgås bara med föräldrar och sambo. Nästan så att jag umgås mer med föräldrarna än sambon trots att dom bor 30 mil bort... Bor utanför Linköping. Du då?

[/quote]

Jag har väldigt lätt för att skaffa nya vänner men just nu har jag i princip bara 2-3 st nära vänner.

Det är bara att skicka ett PM till mig om någon utan vänner letar efter nya vänner. Jag letar alltid efter nya vänner, i alla åldrar och delar av landet. ^_^