Psykologisk kris?

Hej alla läsare.

Ungefär vartannat år går jag in i nåt slags "kris" och vänder upp och ner på allt, får extrem ångest och negativ världsbild, självbild och så vidare. Sömnproblem, problem med att äta och fungera normalt. Ångesten är så stark så att jag blir rädd för att vara ensam. "Tappar bort mig" i mig själv och känner mig inte som mig själv- blir som en annan person! Omvärderar allt i min omnejd och mitt liv negativt och kan som sagt inte "känna igen" mig själv. Oftast inträffar dessa perioder då något större omvälvande hänt i mitt liv, dock stannar det inte vid att fokusera på dessa händelser, utan allt möjligt negativt kommer ut i ljuset. Saker jag inte funderat på på år och dagar! Plötsligt ser jag "gamla grejer" som katastrofer på nytt. Oroar mig över att förlora allt och att aldrig känna mig normal igen. Egentligen är dessa känslor inget "nytt" utan tvärtemot så har jag känt allting förut. Man kanske tänker då att det borde vara en tröst men nej! Det känns lika hemskt nu som om jag aldrig hade upplevt detta förut. Hur fan kan det bli så? Ångest är helvetet på jorden..

Saken är den att vid tidigare tillfällen jag känt såhär så har det "läkt ut" av sig själv? Det har pågått en viss period (max 1 månad) och sen har jag varit tillbaka till det normala. Det känns inte som att det är riktigt normalt. Jag "kvalificerar" inte annars för depression eller ett generellt ångestsyndrom, utan fungerar normalt undantaget dessa hemska perioder. Under tiden jag mår dåligt är mina symptom stark ångest, sömnproblem (vaknar tidigt efter några h sömn med ångest), oändligt ältande, förlorad aptit och en fullkomligt förändrad världsbild (allt är svart, negativt). Jag kan också beskriva det som en diffus känsla av ett stort svart hål i bröstkorgen och intensiv "rädsla". 

Är det någon som känner igen sig i att det kan bli såhär? Vad är det som gör att det tillslut släpper? Jag vore så tacksam för svar, känner mig som den enda som lider såhär, utan att ha en formell diagnos. Är det akut stressreaktion?