Jag känner mer och mer att jag vill skilja mig pga situationen kring bonus.

Om du inte tycker att din sambo är en bra pappa och du inte gillar situationen kanske det är bättre att bli särbo och träffas utan barn. Det tjänar nog alla på, inte minst du och barnet.

Jag blir lika beklämd och illa berörd varenda gång jag läser om en förälder som "inte har nåt större intresse i sitt barn". Stackars liten!

Du är ju inte så förtjust heller, så varför inte bli särbo?

Själv skulle jag aldrig kunna leva tillsammans med någon som inte älskar sitt barn.

Särbo vill han inte bli, vi har redan talat om det förut.

Sätt dig ner och prata allvar med honom. Börjar han inte själv ta hand om sitt barn och aktivera det, alt säger upp umgänget med det, så kommer du att flytta.

En lösning kan vara att du så långt det är möjligt lever ett liv där du inte behöver anpassa dig till småbarn. Du kan tex när din bonusson låta din sambo ta hand om honom, och göra saker du vill göra utanför hemmet. Vill din sambo inte ta hand om sin son så får han lösa det utan din medverkan.

Du kan ställa krav på att när du och din sambo har planerat något speciellt när bonussonen inte ska vara hos er får mamman inte bestämma att han ska till er.
När ni inte planerat något speciellt kan du låta din sambo avgöra om exet ska få sin vilja igenom eller ej angående umgänget.

Han kommer att få flytta isf. Han flyttade in till mig och mina (snart vuxna) barn. Han har heller inget behov av en 4:a och särskilt inte en som ligger så pass långt bort från både hans barn och hans jobb. Troligen kommer han att flytta till sin hemort om vi skiljer oss vilket innebär inget umgänge alls då hans hemort ligger i andra änden av Sverige.

Grejen är att jag vet att han kommer att avsluta umgänget om jag säger så. Visst, inte mitt val, men jag vill inte vara orsaken, ska han sluta ha umgänge med sitt barn ska det vara hans val helt och hållet, inte ett val han gör för att behålla mig.

I så fall tycker jag ni ska göra slut helt! Sen hoppas jag att han flyttar närmare sitt barn och sitt jobb, varför skulle han inte göra det?

Förhållandet mellan er ser jag som dödsdömt och hans känslor för dig kan inte vara så allvarliga/stora eftersom han hellre gör slut än lever som särbos.

Vad tror du skulle hända om du sa att han från och med nu får ta hand om sin son själv? Med tanke på att han skulle avsluta umgänget med sonen om du säger det tycker jag det tyder på att hans intresse av att ha umgänge med sonen är litet. Om du då istället för att säga åt honom att avsluta det låter honom ta hand om sonen själv kan effekten bli samma sak, för om han måste ta hand om sonen själv kanske han inte vill ha umgänge med honom.

Det är tyvärr lite svårt då ekonomin inte tillåter att jag och mina barn åker hemifrån varje gång vi har umgänge. Jag kan liksom inte ignorera bonus när han är här, det är inte rätt mot honom och om pappan inget gör så måste ju jag för att inte bonus ska lida.
Om jag inte är här, vilket har hänt då och då av olika anledningar så får bonus titta på tv hela helgen. Pappan sitter vid datorn. Det enda positiva är väl att maken självmant städar och sånt när bonus är här, allt för att slippa umgås med honom verkar det som, så jag kan inte se nyttan med umgänget eftersom de inte umgås alls.

Det kravet finns redan, det är inte sånt mamman ändrar. Men hon kan tex prata med bonus om besök på zoo på ett sätt som gör att bonus tror att vi ska på zoo när han kommer hit och det är ju inget vi har planerat så då får ju vi säga nej. Eller så kan hon fråga om vi kan hämta/lämna på annat ställe än hemma hos henne vilket ju oftast inte är ett problem, även om det i stort sett alltid innebär längre eller krångligare resväg. Detta frågar hon om i god tid så det är ju bra.

Sen tillkommer alltid något mer som man inser måste ha varit planerat samtidigt, men som hon inte frågar om samtidigt för då hade vi (troligen) sagt nej.

Som förra sommaren tex, hon frågade om vi kunde lämna på annan ort, en tim längre resväg för hon hade fått låna en stuga där en v och visst kunde vi det, det är ju kul för bonus med semester med mamman.
När vi redan satt oss i bilen för att åka så kom det ett sms: Ni får hämta upp mig hemma, får jag har så mycket packning. Dvs åka först hem till dem 1½ tim, sen till stugan, som ligger åt ett annat håll så den där timmen extra vi från början skulle ha åkt blev 2½ tim extra. Kul val att få när man sitter med bonus i bilen som vet om att han ska till en stuga vid en sjö och få bada och leka en hel vecka.

Om maken hade sagt nej hade han dels fått jordens utskällning i tfn och hon hade ältat det i evigheter (flera år är inget ovanligt för 'oförrätter' som hon anser att maken har begått) samt talat om för bonus att 'pappa vill inte skjutsa oss så det blir ingen semester'.

Om barnet kommer så sällan att det mest bara känns som en besökare, hur kommer det sig då att du känner dig så negativt påverkad av situationen och mammans ändringar inför besöken? 

Du har skrivit om detta förut, och då har jag uppfattat dig och det som att du både vill och inte vill ta stort ansvar för barnet. Du vill för att pappan inte vill och för att du är mycket duktigare än båda föräldrarna. Du vill inte för att barnet och mamman är jobbiga och för att pappan mår dåligt av att barnet kommer till er och för att du själv är färdig med småbarn.

När det finns ett så oerhört litet intresse hos föräldern att ha umgänge med barnet och det dessutom finns en partner som under mycket lång tid förefaller ha plågats av exakt samma känslor och olust inför situationen så kan inte jag se att det skulle gynna barnet att ha kvar umgänget.