Ångest. Konstig känsla i huvudet.

Detta är första gången jag vänder mig till ett sånthär forum, så jag hoppas det har hamnat i rätt kategori. Jag har tidigare läst många trådar och fått vägledning och kunnat få känna att man inte är ensam i sitt mående, och så är det skönt att skriva av sig. Jag vet inte riktigt var jag ska börja.. Men börjar med lite bakgrundshistoria och därefter till dagens problem, och säkert en hel del onödigt svammel också :)

Bakgrund:
Är 26 år, tjej, singel, bor ensam i en lägenhet i en storstad.
Jag har levt med ångest så länge jag kan minnas. När jag var barn fattade jag inte att känslorna jag hade då faktiskt var ångest. I gymnasiet blommade ångesten upp såpass mycket att jag hade svårt att komma iväg till skolan. Men efter att ha blivit dumförklarad av sjukvården så bet jag ihop och stoppade undan ångesten nånstans långt iväg, där den kunde växa till sig... Men tankarna och rädslan för när den skulle komma tillbaka har alltid funnits där. Tog mig igenom gymnasiet med medelbra betyg, började jobba direkt efter studenten och idag har jag en högskoleutbildning och jag är stolt över mitt jobb.

1 år tillbaka:
För 1 år sedan började min ångest blomma upp igen. Den hade legat där och växt till sig, och slog till med dunder och brak. Ångesten innebär extrem rädsla för helt normala saker. Tycker det är obehagligt att t.ex. gå ut och äta eller åka på resor. Jag är rädd för att svimma, kräkas eller få huvudvärk. Känns så sorgligt att det är så, men jobbar som tusan på det! Kämpar varje dag! Under hösten 2014 började jag få riktig hjälp! Äntligen! Äntligen någon som lyssnade på mig! Nu har jag en fantastisk läkare och psykolog som jag träffar regelbundet. Jag har alltid sökt grunden till mitt mående, men har samtidigt förnekat det, eftersom omgivningen ofta har dumförklarat mig bara jag nämner ordet ångest. Men efter samtal och hjälp från läkare och psykolog så har jag fått diagnosen PTSD (posttraumatiskt stressyndrom). Vad jag har varit med om vill jag inte gå in på här, men det har varit jobbiga grejer ett barn inte ska behöva vara med om, och som jag länge har förnekat för mig själv. Jag har ständigt levt med ett för stort ansvar och höga krav på mig själv. Detta har även följt med mig in i arbetslivet och hur jag ser på min ångest och mig själv idag. Men har kommit några steg längre fram och det är en lättnad att få bekräftelse på varför man mår som man gör. Jag är nu deltidssjukskriven för att kunna få tid till att bearbeta min ångest och att få tiden till att träffa psykolog. Jag känner sällan det jag gör duger. Kan ha träffat nån kompis (några av de få som är kvar, eftersom många lämnat mig pga av att dom tycker jag är lat och inte har rätt att må dåligt) eller storhandlat eller tränat, men ändå tycker jag att jag inte gör nåt vettigt med mitt liv. Längtar otroligt mycket efter att få träffa en kille att dela livet med.

Idag:
Fan va jag mår dåligt idag. Men nej, jag tillåter mig inte att må dåligt. Jag ska vara bättre än så. Ångesten ska inte få finnas där alls. Jag vill inte erkänna för mig själv att den tog över idag! Jag vill bara gråta i floder. Nej, så svag ska jag inte vara. Men så skönt det hade varit att bara bryta ihop.
Anledningen till dagens mående är att jag igårkväll fick ett tryck i huvudet, och typ lock för öronen. Så jäkla obehagligt! Känns nästan som när man får ett blodtrycksfall och blodet bara pumpas upp i hjärnan och det känns som lock för öronen. Och med min ångest och rädsla för att svimma, så triggades ångesten liksom igång. Vågade nästan inte gå upp ur sängen imorse, för tänk om det konstiga trycket i huvudet fortfarande var kvar? Låg kvar i sängen och jagade upp mig. Till slut tog och mig upp. Tror ni inte då att jag känner trycket i huvudet igen?! Och så har det känts sen jag kom upp. Hur konstigt det än låter så triggar det igång min ångest och oro så otroligt mycket.
Såhär går tankarna hos mig "Nu kommer jag svimma. Denna gången är det inte ångest jag känner. Det är en hjärntumör. Eller är det nån konstig form av migrän? Hjälp, vad jag svettas nu också, nu svimmar jag. Jag hade inte högt blodtryck för 6 månader sedan, men har säkert ändrats, så nu kommer jag få hjärnblödning. Måste googla på hjärntumör. Jag kommer aldrig att bli frisk, nu kommer jag känna det här trycket i huvudet resten av mitt liv. Ska man åka till akuten när man känner såhär, hur vet man? Jag kommer dö. Eller jag är ju faktiskt lite täppt i näsan, kanske blir nåt konstigt tryck av det? Fast nä, jag kommer nog dö.". Det är så satans frustrerande!!!!! Jag gick ut en sväng, kändes samma. Nu är jag extremt vaksam på hur jag mår jag känner efter hela tiden hur det känns i huvudet, tror nästan jag triggar igång det själv nu på nåt sätt. För varje gång jag ställer mig upp känns det som huvudet vill växa sig större och det trycker. Jag är rädd.

Ska självklart ta upp detta med trycket i huvudet när jag träffar min läkare nästa gång. Men nu i semestertider är det svårt att få en tidigare tid.

Nu undrar jag:
Är det någon som känt något liknande med tryck i huvudet vid ångest?
Några tips på att sänka mina krav på mig själv?
Hur ska jag kunna tillåta mig själv att ha en dålig dag?
Har du som haft ångest haft svårt att skilja på om kroppsliga signaler är psykiska eller fysiska?

Tack för att du orkat läsa :)