Missfall - så tom
Fick missfall bekräftat för ca 2-3 veckor sedan och var totalt oförberedd på den chock och psykisk smärta som skulle följa. Trodde jag var ok, eller i vilket fall bättre tills att jag ser två olika bilder på Facebook alldeles nyss.
Den första ett ultraljud på en bebis beräknad samma månad som vår var.
Nästa bild var en nyfödd bebis som låg i en sådan där liten genomskinlig plastsäng.
I samband med missfallet blev jag skrapad och stannade över natten och på morgonen när det var dags för frukost gick jag helt oförberedd in till "matsalen" där det satt 4(!) stycken nyblivna mammor med sina små barn i de där plastsängarna. Jag var den enda där utan barn, började gråta och försökte dölja det bäst jag kunde men det kändes som ett knytnävsslag.
På jobbet kan jag stänga av tillräckligt för att fungera, men så fort jag kommer hem är allt mörker blandat med känslor av emotionell stumhet. Jag vet inte vad jag behöver för att gå vidare, känner mig som en ö omgiven av mörker.
Hur fan tänker sjukvården?! Jag låg på båda vid mitt första MA och sa sen aldrig mer! Det blev självklart MA igen, men det skötte sig själv även om det tog tid. Jag har inte ens sörjt färdig det första som var -08 så denna gång förträngde jag alltihopa. Skulle jag tänka skulle jag bryta ihop helt och det har jag inte tid med. Mitt råd är att undvika allt som påminner! Orkar du inte med gravida kompisar eller bebisar så strunt i dem just nu. Du,din kropp och din själ går före allt annat. Drykta tankarna med vad som helst som gör att du inte sitter och tänker hela tiden. Tänker du så bli arg istället,skrik,svär,släng nåt i backen. Man måste få ur sig känslorna på nåt sätt. Sorgen blir mer uthärdlig med tiden, men jag vet i mitt fall att den inte går över förrän jag får barn.
