Behöver skriva av mig..

Jag var 17 år när jag plussade för första gången, jag var 3 månader inne i ett förhållande och gick i gymnasium. Jag hoppade av skolan, inte på grund av graviditeten men för att jag inte trivdes just där. Detta resulterade i väldigt besvikna föräldrar som inte kunde förstå. Jag fick en stressfylld graviditet pga min far och hans alkoholproblem. Vi bodde först hos mina föräldrar men när det var dags att föda bodde vi hos min pojkväns mamma. Men när vår vackra pojke var 3-4 månader gammal blev min pojkväns mamma tvungen att flytta ifrån lägenheten så vi fick flytta tillbaka till mina föräldrar i väntan på att kontraktet om vår lägenhet skulle bli klart. Jag och min far går inte bra ihop, vi kan inte vara i samma rum utan att börja bråka och det tärde på mig för samma dag jag plussade lovade jag min lilla prick i magen att han inte skulle växa upp som jag gjort, i ett hem med alkohol och skrikande. En kväll blev det för mycket och min far kastade ut oss, så med min lilla bebis i famnen fick vi gå ut sent på kvällen mitt i vintern och ringa min farmor som kunde hämta oss. Men nog om det. Vår första lägenhet hade vi i byn där jag växt upp, bortsett från allt, är det en vacker by med åkrar och skog runtomkring sig, jag absolut älskade det där. Men eftersom vi inte hade körkort var vi tvungna att flytta in till civilisationen där man inte behövde ta buss för att handla eller förlita sig på någon annan att köra till affären eller BVC. Jag sakna såklart naturen även om det bara var 2 mil därifrån så fanns det inte åkrar och skog runtomkring oss längre. Vi hade en tuff start på vuxen livet men vi tog oss igenom det, hand i hand med min älskade. Min pojkvän hade ett barn sen tidigare, en underbar flicka men med en hemsk mamma, vi hade henne varannan helg i början men idag har vi inte sett henne på snart 1 år.. hennes mamma hatar mig, och jag mår såklart skit dåligt över att vara anledningen även om hon nekar det så vet jag i mitt hjärta. Min pojkvän blev deprimerad pga den kvinnas hat och själviskhet. Han går än i dag på ångest dämpande pga sin förlorade dotter som bor bara några mil ifrån men ändå utom räckhåll. Strax efter vår pojke fyllt 1 år började våra tankar om ett barn till, förlossningen gick jätte bra så vi såg ingen anledning till varför inte. Vi har båda syskon och det är något vi ville ha för vår son också. Våra familjer var inte jätte glada över att vi skulle ha ett barn till, vi var ju för unga fastän vi bevisat att vi är mogna och fullt kapabla. När jag var i slutet av graviditeten gifte jag mig med mitt livs kärlek, 19 år gammal. Vi fick vår andra son och allt flöt på bra. Min man hade svårt för att jobba pga hans ångest och jag misstänkte att jag fått förlossnings depression men sköt undan tanken nästan direkt. Vi mådde bra ändå och vi hade fått allt vi önskat från den dagen vi fick vårt första pluss, eget ställe, friska barn, inkomst och lycka.

Till dagens läge.. jag och min man har varit tillsammans i 5 år, jag vet att detta är mannen jag kommer åldras med. Vi har två vackra och friska söner och vi har båda stadig inkomst. Vi är 21 och 23 år gamla men med vår bakgrund känner vi oss som 40 ;) vi har redan gått igenom vår "kris" och vad än framtiden kastar på oss är jag bombsäker på att det inte finns något vi inte klarar av.

Våra söner blir 2 och 4 år i höst och nu har vi bestämt oss för ett tredje barn, vi hoppas såklart på en flicka men en pojke till går lika bra haha.

Efter min andra förlossning fick jag problem, hemorrojder så svåra att dom behöver opereras bort, min vagina "vägg" bak mot analen har blivit skör, efter Sex regelbundet (var-varannan dag) uppstår det en bristning som gör väldigt ont, speciellt när det kommer urin på den. Har uppsökt hjälp hos gyn. Mm. Min barnmorska har sett samma sak hos andra omföderskor och det enda man kan göra är smörja med olivolja för och efter det för att stärka eller använda glidmedel under samlag. Därför är jag rädd för att allting exakt allting som pågår där nere fortfarande efter 2 år sen förra förlossningen kommer bli mycket värre efter en tredje förlossning. Därför har jag tankar på kejsarsnitt men har aldrig opererats förut, enda gången jag varit på sjukhus i hela mitt liv har varit när jag skulle genomgå förlossningarna. Jag har aldrig blivit sövd, jag har aldrig en dragit ut en tand för helskotta haha. Men det är inte bara själva förlossningen som får det att gå runt i hjärnkontoret. Jag älskar mina pojkar till döds men dom kan vara väldigt jobbiga haha, vet det pågår perioder som går över men i dagsläget kan jag knappt gå och handla med dom, misstänker dessutom att min 4 åring har adhd, super många som har det i hans pappas släkt inklusive hans pappa även om det inte är utrett. Jag har påbörjat mitt körkort men svårt att hitta tid att övningsköra så det blir en press att fixa körkortet innan den tredje föds. Sen så måste vi flytta till en större lägenhet eller hitta ett hus att hyra. Letat som en galning men finns fan inget ledigt och vi kan inte flytta vart som helst pga våra jobb heller.. och så är där tanken om missfall och att händer det så vill jag inte utsätta mina pojkar för den psykiska snärta som jag vet kommer komma.. japp många snurriga tankar, nu ska jag sluta skriva innan jag gör en bok av detta haha, peace out .