Den här tråden tog en annan vändning än jag tänkt.
Jag har varit på föreläsningar och läst en hel del av det jag kommit över på nätet angående autismspektrat.
Inget är lätt och sannerligen inte barnuppfostran och dyker det upp särskilda behov så blir det än svårare. Många har även en mycket stark känslomässig koppling till ämnet som gör det än svårare att hantera ämnet sakligt. Om det nu ens är ett ämne som ska hanteras sakligt, somliga kanske anser att man ska känna in och känna efter utan koppling till vetenskap och beprövad metod. Om varje individ behöver sin egen metod kanske det iof blir vanskligt att ha ett förhållningssätt som passar alla då alla inte kan passas in till förhållningssättet.
Min bakgrund är att jag tyckt det varit bra med tydlighet om vad som är ok och inte ok. Jag har varit tydlig mot mina barn. Om det är bra eller inte kan man fråga sig. De kanske revolterar desto mer senare i stället...
Men
Den grad av tydlighet jag visat har hennes aldrig fått se. Det är bara storebror som har en diagnos. Lillasystern är bossig och bestämmer om det blir glass, andra godsaker eller vanlig frukost till frukost. Mamman tycker det är roligt att dottern bestämmer sådant och gör det så naturligt.
I mina inledande rader så gick jag inte in på djupet, och det gör jag inte nu heller, men möjligen har ouppfostran och diagnos sammanblandats på ett olyckligt sätt.
Något jag funderat över, då jag uppfattat det som allt annat ä binärt med autismspektrat dvs man kan ha olika egenskaper och olika grader av dessa egenskaper. Det blir ju inte lätt att veta vilket sorts förhållningssätt som man ska ha beroende av om man har eller inte har en släng av autismspektrat, särskilt inte om gränsen är flytande och en smula diffus.