• JeyLa

    Vad kan man få hjälp med?

    Jag vet inte hur jag ska börja.....jag trodde aldrig jag skulle hamna här, i den här situationen. Att känna oro under graviditeten gör vi nog alla, mer eller mindre - men att faktiskt drabbas av att något går fel....

    Jag har fyra döttrar, varav den yngsta med min sambo. Jag har alltid haft lätt att bli gravid, det har aldrig varit något problem där. Men när vi bestämde oss för att ge dem ytterligare ett syskon så tog det tid - nästan ett år. Jag var mitt i min sjukskrivning och en väldigt nära anhörig hade precis gått bort väldigt hastigt.....då blir jag gravid! Min graviditet hjälpte mig att komma vidare, det var ju något så positivt, som vi hade längtat. I november skulle vi ytterligare en familjemedlem - lycka!

    Allt gick bra och han var en livlig liten krabat när vi såg honom på ultraljuden - och ja, det var en han, en son, en lillebror. Jag hade så svårt att ta till mig att jag skulle få en son, det kändes så overkligt - för för mig spelade det verkligen ingen roll, för fem döttrar, hur coolt vore inte det liksom.

    Så kom julimånad, jag hade mycket att stå i, jag skulle fylla 40 och en vecka senare fyllde sambon år. Jag kände att sparkarna blev svagare och jag kände av dem mer sällan - men tänkte också att de kan ju ändra ställning och jag känner ju faktiskt honom, även om det inte är lika mycket. På sambons födelsedag, var det sista gången jag kände honom sparka - på kvällen då kände jag hans sista spark.....

    Bm tog inte emot mig när jag ringde, men det gjorde förlossningen.... Jag kommer aldrig att glömma bilden från ultraljudet, den har etsat sig fast - hur han ligger där, heeelt stilla....han var död.

    Jag blev igångsatt dagen efter, men han föddes inte förrän på natten den 23 juli i v 23+3. Han var den finaste son man kan tänka sig, alldeles alldeles perfekt...så liten så liten, men helt perfekt.

    Jag trodde aldrig att man kunde knyta an till ett barn som man aldrig fått träffa i livet - men det kan...nå så otroligt mycket också.

    De tog prover på mig, och på lillebror och moderkakan så klart - vi valde också att låta honom skickas på obduktion. Men inte förrän i september ska vi tillbaka och då får vi svar på alla prover och på obduktion. Jag har tusen tankar, men de flesta kommer jag aldrig att få svar på, det vet jag, men de finns där ändå ju.

    Men vad kan man begära, eller vad erbjuder de om man skulle bli gravid igen - för rädslan att det inträffar igen kommer ju att vara så stor? Ni som har blivit gravid igen, har ni gått hela graviditeten eller har ni blivit igångsatt tidigare då? Hur har ni klarat av den graviditeten när ni har kommit till den vecka då ert förra barn gick bort - jag kan inte ens föreställa mig hur mycket oro och ängslan som kommer att komma över en då.

    Ni som har passerat 40 och förlorat ett barn, har ni fått någon hjälp att bli gravid igen?

    Känslorna innan ni blev gravid igen, hur kände och tänkte ni då - jag är livrädd, men längtan att få ett barn är större - men jag har en sådan stark längtan efter en son, är det vanligt att man känner så eftersom det var en son som jag förlorade - har ni känt så? Det finns ju ingen som kan ersätta min änglason, ingen - han skulle ju vara sin egna lilla person med just sin personlighet - precis som mina döttrar, de är alla väldigt olika, ingen är den andra lik liksom.

    Många tankar och funderingar...förståndet säger en sak men hjärtat ett annat.

  • Svar på tråden Vad kan man få hjälp med?
  • Anonym (Frida)

    Beklagar, så sorgligt! Jag har två liknande historia som din och är nu gravid igen. Är precis som du beskriver, livrädd, ängslig, orolig och stundtals så rädd. Försöker dock tänka positivt då dom inte hittat nåt genetiskt fel och eftersom vi har barn sen tidigare så vet vi ju att det kan gå. Har ni fått några provsvar?? Den hjälp vi fått nu i en ny grav är fler ultraljud och mer tider för hjärtljyd hos bm samt regelbundna urinprover. Extra UL är mest för min oros skull, inte för att dom tycker det är nödvändigt. Upplever dock att vi får den hjälp vi vill/behöver för att orka med detta. Sen är det ju ändå jobbigt. Man tar en vecka i taget och inget för givet...

  • JeyLa

    Jag är ledsen för din skull, jag beklagar verkligen. Men två gånger, och inget genetiskt, hur är det ens möjligt...jag förstår verkligen din rädsla och oro *kram*

    Jag vill även gratulera till graviditeten och jag önskar er all lycka till nu <3

    Jag var upp till gyn i veckan pga att jag haft ont efter förlossningen (och tydligen finns det rester kvar av moderkakan - moderkakan krånglade jättemycket vid förlossningen), men då passade jag iaf på att fråga om mina provsvar, för jag visste att de hade kommit, och de visade inget fel på mig, det var inget hos mig som gjorde att vi förlorade honom. Det kändes skönt tyckte jag, för det får mig att våga lite mer, om jag säger så. Lillebror kom tillbaka till sjukhuset i onsdags, från obduktionen, så hans provsvar är inte klara än. Först den 3 september ska vi tillbaka och få svar på det. Jag önskar och hoppas att vi tillhör den tredjedel som får ett svar på Varför, man vill ju så gärna veta varför det gick fel.

    Har ni fått något svar på varför det hände era barn?

    Det låter ändå som att de tar ens rädsla och oro på allvar, det känns skönt. Jag fick aldrig höra hans hjärtljud, jag hade tid för det två veckor senare, så om jag blir gravid så kommer jag att vilja höra det tidigare och mer ofta.

    Tack snälla du för att du tog dig tid att svara, stor kram <3

  • Anonym (Frida)

    Tack snälla

    Vad skönt att inget var "fel" hos dig. Spännande (och nervöst) att höra svaren från obduktionen. Vilken vecka var du i när det hände? Hur upptäcktes det?

    Första gången fick vi aldrig några svar på varför vår lilla dog. Misstänkta proppar i moderkakan men ingen rikyig orsak. Andra gången drabbades vår lilla av en GBS infektion. Bakterien hade av någon anledning gått "in" och via moderkakan förts över till barnet. Detta är vad läkarna sagt väldigt sällsynt och en maximal otur. Det har varit tufft minst sagt och såklart finns mkt frågor å funderingar och "varför" som man tampas med dagligen. Måste bara försöka tro att denna graviditet ska gå vägen, annars blir det ännu jobbigare.

    Det känns bra för mig om jag kan hjälpa/stötta någon annan. Det är ju inte så många som upplevt detta (som tur är) och kan svara på frågor. Håller mina tummar för att era provsvar känns positiva.

  • JeyLa

    Det måste vara fruktansvärt jobbigt att inte få reda vad det beror på - att läkarna "tror" är ju inte riktigt samma sak. Ja det är nervöst och lite oroligt inför att få veta provsvaren från obduktionen - men det ska samtidigt bli skönt. Och ja, det var ändå väldigt skönt att veta att felet inte låg hos mig.

    Han föddes i v 23+3, en torsdag <3 Redan på måndag veckan innan så kände jag att hans sparkar blev svagare och att de kom mer sällan. På lördagskväll kände jag hans sista svaga spark, någon gång under natten dig han - jag vet att jag vaknade mitt i natten av ngt magknipsaktigt, men det försvann efter kanske 2-3 min - kanske hände det ngt då. På söndag kände jag inget och måndag lika så - så jag drack isvatten och buffade ordentligt på magen - men noll respons. Då förstod jag innerst inne. Jag ringde bm dagen efter men hon tog mig inte på allvar och menade att han bara hade ändrat ställning - så jag fick ringa förlossningen ist. Det gjorde jag och de tog emot mig direkt.

    Så fort ultraljudsbilden kom upp på skärmen så såg jag, han var död <3

    Så dagen efter blev jag igångsatt men han föddes först på natten på torsdagen kl 02:30.

    När skedde era, i vilken vecka? Kände du att något var fel innan?

    Jag är oerhört tacksam över att du vill dela med dig - jättestort tack till dig, det betyder mycket för mig.

  • Anonym (det går)

    Förlorade en son i magen i v 24.

    Tog tid att våga bli gravid igen och när jag väl vågade tog det tid att bli gravid. Efter nästan två år var jag iaf gravid.Det var ingen dans på rosor. Tror inte jag slappnade av en gång på nio månader, men fick fantastiskt stöd av vården.

    Redan när vi hade återbesök hos läkaren för att få obduktionsrapporten gjorde han upp en handlingsplan inför nästa eventuella graviditet.

    Vi hade täta kontroller med både ultraljud hos läkare och lyssna på hjärtat hos barnmorskan.

    Jag hade en mailadress till barnmorskan så jag enkelt kunde nå henne när oron blev för stor och då fick jag ALLTID komma och lyssna på hjärtat. Även om jag hade gjort det tre dagar innan.

    Denna hjälp gjorde att vi fixade dessa nio månader.

Svar på tråden Vad kan man få hjälp med?