Läkarens motstånd till blodförtunnande?
Jag har en fundering kring blodförtunnande vid graviditet. Det är nämligen så här att när min äldre syster var i min ålder blev hon med barn. Hon var på tidigt VUL och fick se ett fint foster och ett hjärta som tickade, men sedan blev det missfall nånstans runt v. 11. Hon blev sedan med barn igen och samma sak hände, trots att de hade sett hjärtaktivitet, och sedan likadant åter igen. Alltid efter att ha sett hjärtat och sedan runt v. 11-14. Hon fick sedan gå igenom en utredning som visade att det var mycket sannolikt att hon hade fått blodproppar i moderkakan. Det var alltså troligtvis inget fel på fostren, utan det handlade om ett trögflytande blod. Hon fick sedan blodförtunnande och vips kom bebis.
Nu nyligen var jag också gravid. Jag frågade läkarna om detta kunde vara ärftligt och om jag behövde oroa mig. Nej då, tyckte läkaren, han menade att det inte ens finns något som visar på att blodförtunnande skulle fungera. Jag släppte tanken och oron för missfall var obefintlig. Jag gick också på tidigt VUL i v. 9 allt var mycket fint och hjärtat slog. Läkaren sa att risken för missfall är mycket liten. Poff två veckor senare i v. 11 får vi åka in för en blödning och fostret har dött. Fick gå igenom den hemskaste upplevelsen någonsin (ni som har fått missfall i de veckorna vet vad jag menar) och vill aldrig vara med om det någonsin igen.
Hur som helst. Då missfall i de veckorna är så väldigt sällsynta efter att man har sett hjärtaktivitet och en normal graviditet har jag egentligen ingen annan förklaringsmodell än att tro att samma sak som hände min syster hände även mig. Jag har kontaktat MVC för att kontrollera om man kan få blodförtunnande vid nästa graviditet, men de säger bara att man får kontakta VC för att göra en koagulationsutredning. Och så är det så att man gör ingen utredning om man "bara" har haft ett missfall. Så jag står och hamnar i kläm, då jag kanske måste uppleva samma sak en eller två gånger till innan någon lyssnar på mig och då läkarna ev inte vill skriva ut blodförtunnande.
Jag har fått tid för att samråda med läkare om de anser att det finns tillräckliga skäl att skriva ut blodförtunnande utan att jag har genomgått någon utredning (som ändå kanske inte skulle påvisa något). Min mamma äter blodförtunnande då hon har haft mini-strokes (TI-attacker) och min andra syster togs på allvar och fick blodförtunnande vid sin graviditet då hon berättade om vår första syster (nu bor hon långt bort, annars hade jag med glädje gått till samma läkare).
Min fråga är vad kommer läkaren troligtvis att säga om att skriva ut blodförtunnande utifrån min bakgrund? Det är samma läkare som från början hade inställningen att blodproppar i moderkakan inte är bevisat. Jag har läst och läst och läst om detta och även utländska forskningsrapporter och känner att jag kommer inte att kunna vara lugn om jag inte får något. Jag känner mig helt desperat, eftersom jag inte vill behöva gå igenom den fruktansvärda upplevelsen igen pga att ingen vill ta mig på allvar. Jag har läst på om självmedicinering, men vill helst slippa det och istället ha en läkares ögon på mig. Kan någon hjälpa mig med några lugnande ord?
