Positiva erfarenheter av planerat kejsarsnitt, tack!

Jag valde själv snitt med första barnet av många olika anledningar. Det var smärtfritt, lugnt, kontrollerat och massa personal. Mådde hur bra som helst efter. Mobiliserade mig till stående samma kväll. Och gick med mindre besvär än de på avdelningen med vaginala födslar. Nästa gång blir det också snitt. Lycka till :)

Har gjort två snitt. Precis som för dig var första akut och för att slippa det traumat igen så valde jag planerat till andra barnet. Visst var även det nervöst och obehagligt men mer på ett pirrigt sätt. Man var ju mentalt förberedd och var ju inte slut av värkarbete innan så upplevelsen blev mycket bättre. Dessutom hade jag mycket mindre ont efter det planerade, eller om jag bara var mer förberedd på smärtan. Lycka till det kommer gå hur bra som helst.

Fick planerat snitt pga säte och jag tyckte det var väldigt smidigt och lugnt och planerat. Läkarna talade hela tiden om vad de skulle göra och allt gick lugnt till. Och visst stränade det efteråt men ingen större fara. Jag mådde mkt bättre efter snittet än min vaginala förlossning där jag förlorade en massa blod och blev svimfärdig och matt efteråt. Och helt smärtfritt under själva snittet. Ta med lugn bra musik att lyssna på ;) Det är enorm skillnad på ett planerat snitt och ett akutsnitt

Jag har av medicinska skäl gjort fem kejsarsnitt, ett akut och resten planerade. Det jag upplevde var att det är en enorm skillnad mellan dessa två. Vid ett planerat snitt är du förberedd mentalt på just snitt och det, tycker jag, gör all skillnad i världen. Man vet vad som kommer att ske, och inte heller har man en oro för bebisens mående.

Några direkta negativa upplevelser i samband med snitten har jag inte upplevt, annat än en allmän nervositet (mest för att man är förväntansfull inför den nya person man ska få lära känna) och att vissa moment kan vara lite påfrestande (att med gigantisk mage krypa ihop som en ostbåge för spinalen är lite svårt, men det går ju fort och kan inte direkt kallas för en "negativ upplevelse"). Å andra sidan vet jag inte vad jag ska skriva för att ge dig massa positiv pepp heller.

Illamående så starkt att man kräks är vad jag förstått ovanligt i samband med snitt. Har du inte lätt för att kräkas i vanliga fall skulle inte jag oroa mig för det. Tala med läkare/narkosläkaren om din oro.

Illamående/kräkning beror på ett blodytrycksfall efter spinalläggningen. Det är vanligt förekommande, men helt ofarligt. Man jobbar alltid förebyggande och ger blodtryckshöjande medicin när man ser att blodtrycket börja sjunka - då kan man slippa illamåendet.

Det var därför jag föreslog att TS skulle tala med läkaren/narkosläkaren om detta, så kan narkosläkaren hålla extra koll (inte för att inte de har koll ändå, utan mest för att patienten kan bli lugnare när de vet om att läkaren vet).

Morfin kan också orsaka illamående.

Eller tja, det är narkos-ssk som håller kollen ;) Morfin ges inte på operation.

Jag har fått morfin i slutet av samtliga mina kejsarsnitt. Om det är vanligt vet jag inte, men jag har som sagt fått det.

Tack, snälla ni, för alla era inlägg!!! Jag läser dem om och om igen, för att på det viset stärka mig själv inför det hela.

Jag mådde, vad jag minns, rätt bra efter mitt förra snitt. Snittades vid tiotiden på kvällen och var uppe ur sängen morgonen efter. Kräktes inte, men började må illa pga blodtrycksfall, men det fixade personalen.

Jag har gått på aurorasamtal där vi har pratat om mina rädslor och jag känner att jag verkligen blir förstådd. Jag har också skrivit förlossningsbrev, efter rekommendation av aurorabarnmorskan (ett till BB-personalen och ett litet kortare till dem som är med på operation) och samtalat kring dessa. Jag ska träffa narkosläkaren dagen innan snittet och då ska jag lämna mitt förlossningsbrev och berätta hur jag känner (särskilt vad gäller rädslan att kräkas). Jag känner mig väl till vill del trygg, efter allt stöd jag fått och får, men rädslan ger liksom inte riktigt med sig som jag önskar. Därför uppskattar jag verkligen era berättelser, som är positiva och samtidigt realistiska, som jag tar till mig och ska bära med mig nu de här sista veckorna innan lillebror kommer!

Jag vill inte behöva ha strategin (som jag brukar ha när jag ska göra något obehagligt) att tänka "om si och så många timmar/minuter är det över". Jag vill vara med, vara närvarande, när det här barnet föds - inte bara tänka "snart är det över".

Det där var skönt att läsa, att även om det är vanligt att må illa, så är det ovanligt att må så illa så man kräks.

Jag har verkligen inte lätt för att kräkas. Jag kräktes senast för 27 år sedan. Jag har alltså klarat mig från att kräkas vid min förra graviditet (och hittills i denna har jag heller inte kräkts, även om jag mådde sjukt illa fram till v 19) och haft några magsjukor som sonen dragit hem fast sluppit kräkningar. Så egentligen borde jag inte oroa mig. Men har man en fobi så är förnuftet som bortblåst...